Ett inlägg om trötthet, hushållsarbete, saknad och ord som berör.
I morse var jag trött och tung som en sten. Så märkligt det är! Igår, när Fästmön skulle vara snäll och låta mig få sovmorgon, vaknade jag pigg som en lärka (nåja…); i morse var jag, som sagt, som en tung sten när hon kom och petade på mig vid sjutiden. Upp kom jag i alla fall och Anna är nu på jobbet.
Jag har rivit ut lakanen i sängen och startade faktiskt en maskin tvätt före klockan åtta. (Vi får tvätta från klockan sju, men…) Så tidigt brukar jag inte tvätta även om det är vardag, men jag ska sluta vara så hänsynsfull, har jag bestämt. Somliga i huset tvättar alltid så tidigt att det redan centrifugeras, med påföljd att hela huset skakar, runt sju på söndagsmorgnar. Men det får de väl göra då, om de tycker att det är kul. Jag tycker att det är taskigt och hänsynslöst. Fast man kan ju inte förvänta sig annat.
Renbäddning och tvätt liksom strykning står på dagordningen idag. Strykningen ska jag nog börja med snart, för enligt Anna ska det bli varmare idag och sol. Det var hela 18 grader när vi stack i morse, så prognosen kan faktiskt slå in! Blir det bra väder framåt kvällen tänker jag ordna en picknick med kyckling och vin för min älskade.
Min frukost/lunch blir jordgubbar och mjölk. Anna var över till Tokerian igår kväll och köpte en liter, säkert en av de sista vi äter. Gubbarna börjar sina nu. Vi får helt enkelt besöka Slottet och kolla hur det står till med Annas snälla mammas hallon…

Jordgubbar – säsongens sista för Anna och mig?
Jag tränar på att fylla mina dagar. Det går sisådär. Måndag – onsdag nästa vecka ska jag jobba, sen är det över för den här gången. Mardrömmen börjar igen.
Känslan som uppfyller mig idag är emellertid inte mest oro eller rastlöshet utan saknad. Den här morgonen för sju år sen var den sista i min pappas liv. Nån timma eller två efter lunch var det slut. Bara så där. Jag vet inte om det var nån skön död för honom. Mamma har berättat om han sista ord, som i mina öron var ganska ångestfyllda. Men det gick snabbt. Och det är väl ett snabbt slut vi alla önskar oss, inte nån utdragen plåga, eller? För oss som blev kvar blev saknaden en ständig följeslagare. Min mamma har inte längre sin älskade sen 50 bast hos sig; jag har inte min starka, kloka och knäpproliga pappa.

Se så stark han var, min pappa! Han lyfter mig på sina armar.
Många gånger har jag undrat vad pappa hade tyckt och tänkt om saker och ting. Det som hände för över fyra år sen hade gjort honom helt galen, det är jag säker på. Om inte jag hade överklagat saker och ting hade pappa gjort det åt mig. Jorå, jag vet nog varifrån mitt temperament kommer…
Det finns fler likheter mellan pappa och mig. Han fick sent i yrkeslivet av en krönikespalt av Byhålebladet där han jobbade som lokalredaktör sen 1950-talet. Den fyllde han med vardagsbetraktelser även efter pensionen. Men han skrev så träffande att somliga läste in sig själva – och slutade hälsa. På både pappa och mamma. Det känns igen… Sen spelar det ingen roll att man beskriver typer, många ser sig själva till och med om man i grunden beskriver… inte dem alls utan sin egen person!!! Jaja, folk ska aldrig upphöra att förvåna mig. Jag ser det som att jag skriver så att människor blir berörda – på gott och ont – och för mig är det ett kvitto på att kombinationerna av mina ord är rätt bra.
Idag blir det åter ett telefonsamtal med mamma. Den här dagen, den 24 juli, är en svår dag för henne. Önskar att det just idag inte var 30 mil oss emellan.
Och älskade, ilskna, kära, roliga, flänga gubbe – så jag saknar dig!!!

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)
Livet är kort.
Förstår att det känns extra tungt idag..
Hoppas din dag blir bra i alla fall och att det blir en mysig picknick för dig och Anna.
Ha dé!/Kram
Idag är det tungt och trångt i bröstet.
Det ser ut som om det annars blir en fin och solig dag, så det lutar åt picknick efter Annas jobb!
Kram!
En hel hög kramar, som räcker minst hela da’n, till dej
Tack snälla UnderCover!!!
Även om vi inte känner varandra, hoppas jag att din dag blir så bra den kan bli, när saker och ting är som det är. Att förlora en nära anhörig, som man har en go och varm kontakt med, är något som drabbar oss alla, så jag kan i alla fall ana hur du känner det idag… Hoppas er picknic blir av och att den blir fin!
Anna-Karin
Tack för medkännande ord!
Usch, vilken jobbig dag.Det verkar som om du har fått en hel del goda egenskaper efter din stiliga pappa, i alla fall. Kram!
Fast just stiligheten blev det en miss med! 😉
Kram, Klara Lamm!
Du är lik din pappa, både till utseende och även till sättet som det verkar 🙂 Förstår din saknad, man hade velat ha dom kvar, liite längre…
Jaa det hade vi, eller hur?! (Retorisk fråga.)
Kram
Kram
Det är jobbigt med såna dagar, när man saknar nån så fruktansvärt mycket. Jag har haft en del dagar också nu under semestern som jag tyckt varit extra jobbiga. Jag saknar min pappa så mycket, så mycket ibland…
Ja, du FEM… Du om nån vet ju hur det känns och hur det är…