Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slöglo’

Ett inlägg om en film.


 

Fredagskväll efter min första, hela arbetsvecka på över ett år. Ja, det är synd att säga att jag var pigg. Efter tvätt, dammsugning och lite middag slog jag mig ner i bästefåtöljen för att läsa och slöglo lite på TV. Jag fastnade på SvT2, vid filmen Broken (2012). Och där blev jag kvar.

BrokenFilmen handlar om tjejen Skunk, elva år, som bor med sin pappa och bror i en trist förort till London. Grannskapet består av en familj vars mamma nyligen dött, en familj med en psykiskt sjuk vuxen son och så Skunks familj, också den trasig. Mamman lämnade familjen för en ny kärlek, men bandet mellan Skunk, som egentligen heter Emily, och hennes pappa är nästan överstarkt. Skunk har diabetes, nåt som inte görs nån större affär av. Större blir i stället det faktum att en av döttrarna i grannfamiljen anklagar den psykiskt sjuke unge mannen för våldtäkt. Sen blir det bara värre och värre. Ändå är ingen rakt igenom ond i filmen, det bara sker onda saker och det är ”synd om” alla!

Den här filmen är så svart, så svart att jag nästan inte pallar med att se hela. Men jag sitter som sagt var kvar. Slutet är väldigt starkt och döden beskrivs trovärdigt, som den skulle kunna vara. Frågan är bara om vad som är starkast: döden eller livet.

Det här är en riktigt bra film, men det krävs ett stabilt psyke för att klara av att se den. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Rogue assassinVarken komedier eller actionrullar står högst på min lista på filmer jag vill se. Men härom natten gjorde jag ett undantag eftersom jag bara hostade och hostade och hostade (det var liksom ingen idé att försöka sova). TV6 visade den amerikanska actionfilmen Rogue assassin (War) (2007) och jag slöglodde från bästefåtöljen.

Handlingen är ganska enkel: En FBI-agent, Jack Crawford, mister sin partner när denne mördas av yrkesmördaren Rogue. Jack drivs av hämndbegär, vilket kostar honom hans äktenskap. Rogue försvinner, men dyker upp igen efter tre år. Då är han inblandad i ett gangsterkrig i San Fransciso. Huvuden rullar till höger och vänster och rakt fram. Jack letar som besatt efter Rogue för en slutlig uppgörelse.

Gillar du gillar slagsmål, skottlossning, knivar, kendo, judo etc samt mycket blod är det här filmen för dig. Jag finner inget större nöje i att se folk ta livet av varandra. Människor dör som flugor – inte på grund av några direkta skäl mer än att de är i vägen, typ. Jag stod knappt ut att se filmen till slutet, men eftersom jag ändå var vaken et etc.

Toffelomdömet blir lägsta möjliga!

halv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett drömmande inlägg.


 

I natt har jag varit i Västerås. Två gånger. Det regnade och var ett riktigt skitväder och jag skulle på två anställningsintervjuer. Den första intervjun var på en tidning. Där blev jag genast indragen i ett samtal om en författare, som jag känner och om Stina Wollters mamma, som jag har jobbat med en gång på bronsåldern. Jag blev i eld och lågor och tänkte

HÄR vill jag jobba!

När jag kom ut från byggnaden stod Åke Spross, tidigare medicinreporter på lokalblaskan,  utanför och undrade om jag skulle röka.

Nehej du! Såna dumheter slutade jag med för tio år sen

svarade jag. Och så skuttade jag vidare till anställningsintervju nummer två. (I drömmen är ju allt möjligt, som sagt…)

Nästa intervju hölls i ett hus med en massa kontor, det kan ha varit ett kommunhus. Alla var jättetrevliga och vi fikade och pratade och sen behövde jag akut gå på toa.

Anna o jag den 28 september 2014 selfie

Solstollar?

Scenbyte. Jag går i regnet på en trottoar – fortfarande i Västerås. I sällskap med… mamma och pappa… Det var ju trevligt i och för sig att träffa min döde far igen, men jag började nog vakna för jag kände mig liiite misstänksam. Plötsligt tappade jag ett glas i mina glasögon och vi gick in till en optiker för att få hjälp med detta. Sen var drömmen slut och jag vaknade till en solig söndag, med Fästmön bredvid.

Hur ska man tolka den här drömmen, då? Tja, jag har ju ett och annat att fundera över på jobbfronten. Under morgondagen ska jag ringa ett samtal och berätta vad jag har kommit fram till. När det gäller mamma och pappa hade de bröllopsdag i fredags. Eller skulle ha haft. Då skulle de ha varit gifta i 55 år. Glasögonglaset, då? Jo, igår kväll satt vi och slöglodde på FOX och såg bland annat ett avsnitt av CSI Miami i vilket en mördare fälldes på grund av lite blod på ett tappat glasögonglas… Betyder det att jag är kriminell?

Tankarna fortsätter snurra och nåt beslut har jag inte kommit fram till än vad gäller två brännande heta frågor. Det är lätt att bara se problem, men samtidigt kan båda frågorna ge så mycket glädje och stimulans…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Miss MarpleSöndagskväll och det bästa att slöglo på då på TV är en Agatha Christie-film. Fästmön och jag soffpotatade och tittade på Miss Marple: The Blue Geranium (2010) på sjuan.

Miss Marple reser för att hälsa på en präst i en liten by, ännu vackrare än St Mary’s Mead, hennes egen. På bussen träffar hon en pratsam man. En man som dan därpå hittas död. Efter ett par dar i den lilla byn, där en gammal kärlekshistoria anas och en neurotisk hustru topprider sin make, inträffar ytterligare ett dödsfall. Mordoffret är en person som ingen gillar. Och pelargonerna har blivit blå

Men detta räcker inte. En tredje person dör. Mördaren måste finnas bland dem. Polisen misstänker maken till ett av mordoffren. Fast miss Marple vet bättre.

Lite seg tycker jag nog att den här filmen är. Det blir aldrig riktigt spännande och passionerat, trots att gammal kärlek finns i botten.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en rätt bra dag.


Idag har det varit
en riktigt bra arbetsdag – förutom slutet. Men det irritationsmoment som kom mot slutet tänker jag inte låta ta över och lägga sordin på mitt goda humör. Samtidigt nämner jag det, trots att det var en sån bagatell. Det visar att jag fortfarande är rädd att misslyckas, att inte räcka till, att tro att jag ”bara” gör fel…

Det känns som om jag har flutit på fläsket i princip hela dan. Jag hade fullt upp att göra, jag fixade allt utan några större problem och jag åstadkom många bra förberedelser inför kommande dagar. Sen kan väl även jag i mitt stilla sinne tycka att vissa människor borde ha bättre koll på sina egna saker än jag. Men det sa jag inte, det tänkte jag bara. Och så hjälpte jag till.

Vågor

Har liksom flutit idag.


Det har varit väldigt
divergerande ämnen, kan man lugnt säga. En del kultur, en del barn och unga, nån del äldre och så lite finskt och samiskt. Ja, man kan ju inte säga annat än att det är varierat, mitt nuvarande jobb, samtidigt som jag så gott som enbart jobbar med en enda kommunikationskanal idag.

två kakor

Belöning på lunchen.


När halva dan hade gått
gav jag mig en belöning i form av två kakor till kaffet på lunchen. Kurre har ju, tack och lov, ersatt clementinerna med småkakor igen. Mycket godare och bättre, tycker jag, som avskyr att skala citrusfrukter.

Eftermiddagen gick i flygande fläng den också. Lite smått motigare, men jag fick rätsida på det mesta. Det mesta, sa jag. Tills det blev lite kollision mot slutet av dan på grund av att jag får samma uppdrag från två håll – i rummet. Det blir liksom ett håll för mycket och det tar tid för mig att repetera saker och ting och att argumentera två gånger. Tid, som jag skulle ha kunnat ägna åt jobb i stället. Så! Nu är den lilla missnöjesprylen för dagen tillfälligt ställt åt sidan. Och nej. Jag tänker inte prioritera om och utföra nån ändring i morgon. Jag hinner helt enkelt inte.

När jag landade hemma i New Village hade Fästmön gjort en underbart god skaldjurspasta. Jag brukar ju inte äta två mål mat om dan, men idag blev det ett undantag. Det var så gott! Man lär sig att uppskatta hemlagad mat så mycket mer när sån mat så sällan serveras.

Skaldjurspasta

Underbar skaldjurspasta.


Två jobb ligger i pipeline
för att bli sökta, men jag är för trött för att skriva ansökningar i kväll. I helgen sökte jag ytterligare två. Inte vet jag hur många gånger jag orkar skriva ansökningar, men skam den som ger sig. Nån gång borde det vara min tur att få ett fast jobb. Jag fick för övrigt åter igen nej på ett jobb som jag åtminstone borde ha fått komma på intervju för. Det svider, men det är ingenting jag kan göra nåt åt. Det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. För om jag slutar försöka kan jag ju aldrig få nån möjlighet.

Det blir nog en stunds läsning i min bok på gång, en julklapp från Anna. En bok av Sara Lövestam, en bok jag höll på att missa! Sara Lövestam ska du lägga på minnet, det är en begåvad tjej som skriver skitbra böcker.

Nu en surfrunda, sen lite läsning och så kanske nåt att slöglo på från bästefåtöljen. Jag har anmält intresse för ett skrivjobb med ett väldigt passande ämne, så jag hoppas att jag får det! Men nu flyter jag nog inte mer idag, nu fläskar jag bara.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om måndagskvällen.


Fy te rackarns så slut jag var
igår kväll! Jag fattar inte! När jag sent omsider (rätt så sent, i alla fall) kom hem, blev det några rostade mackor. Betalade en räkning innan jag telefonerade med Fästmön en stund.

Jag gick min sedvanliga runda bland mina Kickor & Pluttar, men inser att jag nog måste rensa i det gänget. Skälet är att jag har begränsat med tid och personer som ytterst sällan uppdaterar och inte heller svarar på kommentarer – eller kommenterar här hos mig, för den delen – de lär nog rensas bort. I kväll, kanske. Det tar för lång tid att surfa runt för ingenting, liksom. Nej då är det roligare med aktiva bloggare.

För egen del blev det bara två korta inlägg igår. Jag var för trött. Slängde ner mig i bäste fåtöljen i stället med Nyckeln. Det är en ganska tung bok, så man måste sitta bra. Slöglodde samtidigt lite på Guldbaggegalan. Det var ganska kul – understundom. Sen satte jag mig en stund vid datorn och såg hur mycket folk twittrade om den. Ibland är det rätt sjukt. Varför twittrar folk hela tiden under ett TV-program i stället för att titta? Den som råkar glo på Twitter känner att den inte behöver se på programmet, allt har ju redan rapporterats… Ifall man hade tänkt se programmet senare, vill säga. Det går inte att värja sig. Jag bloggar om TV-program ibland, men då ser man ju det av rubriken och kan välja om man vill läsa eller inte. För ibland vill man ju se programmet, inte läsa nåns åsikter om det – eller läsa nån spoiler. Folk har dessutom en tendens att berätta allt när de ska skriva om ett program, en film, en bok eller så. Trist.

Tofflan på tv

Man ska inte avslöja för mycket av ett TV-program i sociala medier, tycker jag.


Frusen var jag igår,
så trots ett spännande säsongspremiäravsnitt av Criminal Minds blev det sängen och duntäcket. Och det tog inte lång tid innan jag somnade… Det är lite så jag önskar mig Döden. Den ska bara komma och jag ska bara somna in. Inte ha ont eller ångest… Wishful thinking…

Idag blir det en arbetsdag som vanligt. På hemvägen måste jag handla. Inget spännande alls.

Hur blir din dag, tro??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om julens dofter och lite annat.


Om man nu bestämmer sig
för att fira jul så tycker jag att julen ska få dofta. Rejält. Jag slöglodde på ett TV-program med en oerhört pysslig mansperson häromkvällen. Han målade sitt eget julklappspapper. Fint – om man har tid och lust och kan måla. För mig är sånt överkurs. Jag nöjer mig med juldukar, tomtar, en krubba, julmat, julöl, julgran, julklappar och julens dofter.

Förr om åren brukade jag göra egen Janssons frestelse samt koka chokladkola och knäck. Det var några år sen jag kom på att köpe-Jansson faktiskt är helt OK. Och kola och knäck – de ger ju bara dyra tandläkarräkningar. Förresten lär man väl inte få tag i nån tandläkare så här under storhelgerna… Bara tanken på tandvärk etc… Nej, fy, bort!

Hyacint

En blå hyacint fick jag från Fästmön tidigare. Nu har den nästan blommat ut, så igår var jag och köpte två till.


Mina juldofter i år
består av blåa hyacinter, för de doftar mest, samt en äkta julgran. Nog skulle jag ha velat ha en fin kungsgran i stället för rödgranen jag köpte igår, men försök klämma in en kungsgran i julgranshörnet i mitt vardagsrum. Det går liksom inte. Sen vet jag att den där taniga saker, som ännu står i sitt nät på ballen*, redan barrar. Men likväl blir den världens vackraste gran när den är klädd med ljusslinga, kulor, glitter och vad det nu ligger i julgranslådan…

Julgranskula

Julgranskula från granen 2011.


Och sen ska vi faktiskt
tillaga lite egen julmat också. Idag ska mamma lägga in sill för det är hon världsbäst på. Dessutom har hon erbjudit sig att göra några köttbullar på kycklingfärs till mig. Det blir nog några pannbiffar också, det är jobbigt att trilla köttbullar när man är sjuklig.

Medan mammas matbidrag till juldofterna doftar rödlök och köttbullar, blir det jag ska göra nog inte så doftande. Men välsmakande! Jag ska göra en laxröra som är god att ha som tillbehör på tallriken eller på en knäckemacka. Lite lax kanske det doftar. Sen ska det vara hårdkokta ägg i röran och det vet vi ju alla att kokta ägg inte doftar jul utan luktar… skit, på ren svenska. Men väl ner i blandningen blir allt så bra och gott.

Laxröra

Laxröran funkar förstås även till påsk och som här, en midsommar.


Nån gång framåt kvällen
ska jag laga chicken tikka masala med naan. Jag är så stolt att Anna har lärt mig laga den rätten och att jag till och med har fått med beröm godkänt av Prinskorven, den senaste helgen han var här. På tal om familjen i Himlen må du tro att jag saknar dem. Det är inte alls kul att fira jul på skilda håll. Men nu är saker och ting som de är och det är inget att älta. Jag tänker på dem genom att blanda julens dofter med lite mer orientaliska.

I det här hemmet ska vi inte ha nån julskinka i år. Jag har köpt en julkalkon i stället. Den är färdigkokt och ska sen griljeras i ugnen precis som en vanlig skinka. Jag tänkte att det var lite kul att köpa en sån i stället, för då kan vi båda äta av dem. Om jag köper en vanlig skinka äter mamma några skivor och sen får jag kasta resten.

Grisen o tomten på köksfläkten

Julgrisen och tomten på köksfläkten. Här äter vi inte grisar till jul, vi sätter på dem röda sidenband i stället.


Egentligen borde vi sätta fart nu,
men mamma sover fortfarande. Själv vaknade jag runt halv sju. Det låter som om nån i huset river sin lägenhet, allt under ackompanjemang av en unge som skriker efter uppmärksamhet. Jag fattar inte att de står ut att vara i samma lägenhet. Jag som har lite väggar emellan blir fullkomligt galen. Har legat och försökt läsa lite, men inte ens Stephen Fry kan få mig koncentrerad, trots att han skriver så bra och medryckande. Och nu ger jag snart upp för ungen skriker i högan sky, typ hela tiden.

Hur doftar julen hemma hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta – om du hinner mellan allt julstök…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Det brukar var mest skit på TV
på fredagskvällar. Och man bryr sig inte så mycket eftersom man är så trött. Slöglor på vad som helst, liksom. Men jag såg en film i TV-tablån som verkade lite intressant, Nowhere Boy (2009). Jag klarade att hålla mig vaken tills den började – och ända till slutet. Tack Kanal 5!

Nowhere boy

En film om John Lennon.


Huvudperson i filmen är John Lennon.
Filmen handlar om John Lennons ungdomsår, just före och efter han har träffat Paul McCartney. John är vilsen. Han växer upp hos sin moster och det är först i tonåren som han lär känna sin mamma. De två kvinnorna slåss om hans kärlek. John blir förvirrad, känner sig sliten mellan mamman, som övergav honom och mostern, hos vilken han växte upp. Låten som avslutar filmen är den mycket känslosamma låten Mother. Man kan inte annat än bli berörd.


Den här filmen
visar bara en kort period ur John Lennons liv. Men onekligen en period som påverkade honom mycket. Nästan två timmar lång, inklusive reklamavbrotten. Och jag höll mig vaken. Det innebär att filmen får ett högt Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Vi orkade inte vara så seriösa i kväll.
Men vad gör man när det inte är nåt att slöglo på på TV:n? Kollar Tofflans inspelade filmer på DVD:n. Fästmön och jag såg filmen Vacancy (2007) som TV3 visade i våras.

Vacancy

En ruskig film.


Varför tar man en genväg
på ödsliga vägar när det finns en motorväg nära? Enkelt svar: då får man vara med i en skräckfilm. Ett ungt par som har förlorat sitt barn är på väg hem från en familjehögtid. Mannen som kör är trött och tar en genväg. Det blir minst sagt en senväg. Bilen börjar krångla, men paret lyckas rulla in i en byhåla med en mack. Där dyker det upp en gubbe i lådan och hjälper dem igång med bilen. Paret kör iväg – fast en och en halv kilometer senare stannar bilen definitivt. Deras mobiltelefoner har naturligtvis ingen täckning. De beslutar sig för att gå tillbaka till macken, där det också finns ett motell. Trots att det är sunkigt och inga andra gäster syns till stannar de. Det visar sig vara helt fel val…

Det här är en klassisk, modern skräckfilm. Det mesta är så förutsägbart att det blir löjligt och pekoral. Ändå blir jag stundtals… skiträdd…

Medelbetyg får filmen efter alla mina skrik och hjärtsnörp!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om yet another american polisserie.


Igår kväll var jag väldigt seg och trött.
Då passade det bra att slöglo på en ny amerikansk polisserie, som körde igång på Kanal 5 klockan 21, Castle.

Castle
Castle och hans poliskollega Beckett.


Castle är deckarförfattare
och har fått tillåtelse att delta i brottsutredningar på lite märkliga grunder. I det här avsnittet tycks han ha en förmåga att dyka upp bredvid ett lik. Det blir till och med tre lik den här gången. Castle och Beckett försöker förstå hur de tre personerna hänger ihop, eftersom de inser att det leder dem fram till mördaren.

Det här är en sån där polisserie som blandar brott med humor. Det finns ganska gott om dem, ända sen James Bondfilmerna började produceras. The Mentalist är ett exempel på en typisk sådan serie. Det ska vara en snygg man som inte är polis men som ändå, på ett eller annat sätt, är inblandad i arbetet och han ska bossas av en poliskvinna, i det här fallet. Kvinnan och mannen är förstås, mot sin vilja, förälskade i varandra, vilket antyds övertydligt.

Särskilt roligt blir det aldrig. Jag satt mest och irriterade mig, vred mig i fåtöljen och funderade på annat. Efter tio minuter hade jag tappat intresset.

Inget för mig!

rosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »