Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lycklig’

Ett magiskt inlägg och lite om rätt och fel.


 

En blir inte klok på vädret. Jag kände att för att fortsätta vara mer klok än oklok borde jag ut i friska luften. Ett brev skulle postas och glass inköpas. Jag lockade med mig Fästmön, som var ledig idag, till Gamla Uppsala. Gamlis är ett ställe där jag ofta hämtar kraft. Ibland drar jag dit när jag är lycklig, ibland när jag är ledsen. Idag var det för att få syre och energitillskott och för att återfinna ett stycke ork.

 Gamla Uppsala en hög

Visst är det nåt magiskt över Gamla Uppsala?


När jag flyttade till Uppsala 
fick man skutta runt på högarna. Sen följde många år när det var förbjudet. Och nu har det varit tillåtet några år igen. Men häromdan läste jag att människors skuttande skapar stora sår på högarna. Samtidigt vill inte länsstyrelsen införa förbud igen. Därför ska det sättas upp nya, men mindre avspärrningar och bli nya öppningar i stängslet så att folk rör sig på nya sätt över högarna. Förhoppningsvis funkar det. Platsen är ju så otroligt magisk och det ÄR en speciell känsla när en lyckas ta sig till toppen av en hög och kan blicka ut över Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkotornen…

Gamla Uppsala en stig mellan högarna

Folk får ta nya vägar bland högarna.


Det blev ingen högbestigning idag, 
därtill hade jag inte kraft. Framför allt inte sen jag besvarade ett mobilsamtal och en säljare från Assistansbolaget ringde UTAN ATT HA KOLLAT MED NIX-REGISTRET. Det gjorde mig precis som alltid arg. Jag lovade, även detta precis som alltid, att anmäla händelsen till DM-nämnden. För nånstans nån gång kanske det inte känns så kul att ens företag får ståta med sitt namn på DM-nämndens webbplats för att företaget inte har följt de regler som finns kring direktmarknadsföring. (Jag skickade in min anmälan nu i kväll via DM-nämndens formulär.)

Sen sänkte jag blicken för att ägna mig åt trevligare ting. Vid kanten av en stig noterade några vita och blåa blommor. Jag utbrast:

Sippor, Anna! Titta, blåsippor och vitsippor tillsammans!

Varpå Anna suckade lite och sa:

De där heter scilla…

Ja ja, även en Toffla kan ha fel. Självklart hade Anna rätt. Fast vad de lila blommorna jag såg heter hade ingen av oss nån susning om…

Detta bildspel kräver JavaScript.


När regnet kom 
hoppade vi in på Odinsborg. Borta var mitt glassug, så det blev räkmacka i stället, nogsamt befriad från majonnäs och gurka så att min stackars mage inte skulle få tokspel. Efteråt for vi till Förorten där jag tankade bilen och besiktigade ballenätet*. Lucifer passade på att ta en selfie. Själv visade jag visst rumpan. Sägs det. Detta vill ingen veta nåt mer om.

Lucifer nära

Lucifer tog en selfie.


Nu har jag telefonerat
med såväl mammakusin B som mamma. Utanför mina fönster fullkomligt vräker regnet ner. Jag ska vräka ner mig i bästefåtöljen och ägna mig åt kommissarie Wexford en stund, det vill säga läsa. Under tiden har artisten Prince hittats död i sin studio. Han blev bara 57 år. (Jag blir 54 nästa vecka.) Hans album Purple rain liksom filmen är för alltid inristat i mitt hjärta. Lyssna på titelspåret. Detta är magiskt!


*ballenätet = nätet på balkongen för att hindra katterna från att försöka flyga

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om jobb och myter.


 

As o Us 100lista

Här är Fästmöns och min påbörjade 100-lista. Den har egentligen inget alls med inläggets lista att göra, även om arbete är grunden till mycket i tillvaron…

Jag får då och då ett väldigt bra nyhetsbrev i min inbox – det från Proffice. Just detta nyhetsbrev tycker jag är lysande, för det tar upp saker kring jobbsökeri som jag är intresserad av. Allt i nyhetsbrevet är inte relevant och intressant för mig förstås, men jag hittar alltid en godbit. Häromdan såg jag en spännande artikel om jobbmyter som en inte ska gå på. Den läste jag med intresse! Här kommer några reflektioner.

Att det finns en del myter om arbetslivet vet vi som har jobbat ett tag. Forbes, en amerikansk tidskrift som är känd för sina listor över miljardärer och företag, har också tagit fram en lista över myter kring arbetslivet. Det handlar om sex myter som forskning har motbevisat.

  1. Åtta timmars arbetsdag leder till högre produktivitet
    Nja, det är faktiskt så att kortare arbetsdagar gör anställda mer produktiva. Det finns undersökningar som visar att de som tar 17 minuters paus för varje 52 minuter de arbetar får mest gjort under en arbetsdag. Går jag till mig själv och det jag gör idag kan jag tycka att 17 minuters rast per 52 arbetade minuter låter lite mycket. MEN… det jag gör kräver ofta koncentration och efter ett tag blir jag trött och tappar koncentrationen och gör fel. Då brukar jag faktiskt ta en mikropaus och gå och hämta vatten, gå och kasta vatteneller bara springa runt i nån korridor ett par minuter. Det funkar!
  2. Pengar är bästa motivationen
    Nej, forskningen är entydig: högre lön gör dig inte lyckligare. Jag är nöjd bara jag får arbeta och får en lön jag kan leva på. Det är inte nåt mål för mig att vara högavlönad igen, för jag vet att jag kan klara mig på en tredjedel av vad jag har i lön idag – även om det var tufft. För mig är intressanta arbetsuppgifter och snälla kollegor viktigare. Och en lyhörd chef!
  3. Kasta dig in i nya uppdrag och ge allt från start för att lyckas
    Det här är ganska vanligt. Och ja. När en kommer till en ny arbetsplats vill en ju visa att en kan, att en är kompetent. Men det är inte fel att stanna upp, reflektera och fråga… Lite ödmjukhet, alltså.
  4. Högpresterare blir bra ledare
    Jorå, visst är det skillnad på chefer och ledare – alla är inte både och. En chef som inte kan konsten att motivera sina medarbetare lär få ta emot uppsägningar. Här håller jag helt med!
  5. Distansarbete ger sämre engagemang
    Många företag tror att anställda producerar mindre på distans, men forskning motbevisar detta. Dessutom visar forskningen att de anställda blir mer engagerade. Jag tycker att distansarbete är OK när en har hög arbetsbelastning eller behöver sitta mycket koncentrerat med nåt. Men jag vet också många som sätter i system att distansarbeta fredagar och måndagar… Ibland måste en vara på jobba även dessa dar…
  6. Gör vad du älskar så behöver du aldrig jobba mer
    Forskning visar att det inte blir nån skillnad i vad du presterar vare sig du älskar vad du gör eller tvärtom. Däremot sägs den som tänker osjälviskt – vad kan jag göra för att andra människor ska uppskatta det? – göra skillnad.

Här kan du läsa hela listan hos Forbes. Och sen får du gärna skriva om dina tankar kring detta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om miss-sommar som blev en fin Midsommar!


 

Maxi och Felix

Maxi bakom Felix, alias bröderna Kex.

Tänk att det var nån som förbarmade sig över mig och bjöd hem mig på midsommarafton! När man är en tråkig och trist person som jag och ens bättre hälft jobbar hade jag räknat med att vara hemma. Men bröderna Kex, alias Maxi och Felix Olsson, hörde av sig och mjauade mig välkommen. Och när två söta killar bjuder hem en kan man ju inte tacka nej, eller hur? Till saken hör att Felix och jag har ett speciellt… band oss emellan, kan man säga, efter en midsommar för några år sen när han höll på att stryka med. Annars är jag ingen kattperson utan en hundmänniska, så det är verkligen nåt särskilt mellan oss.

 Jerry

Jerry, husse till bröderna Kex och pappa till tre av mina bonusbarn.

Fast egentligen var det förstås inte kattbröderna som bjöd över mig utan deras husse Jerry. Han som också är pappa till tre av mina fyra bonusbarn. Jag undrar hur många som firar midsommar med sin fästmös exman..? Jag är en av de lyckliga, för jag känner mig verkligen välkommen i det hemmet också. Vi har haft våra duster, ofta underblåsta av så kallade vänner som gillar när vi tjafsar, men nu för tiden ställer vi oss över sånt. Därmed inte sagt att vi inte har jobbat – och jobbar fortfarande – för att ha en bra och fungerande relation. Vi tillhör ju samma familj. Det Jerry konstaterade igår och jag har konstaterat tidigare är att vi är väldigt lika. Och då är det inte så konstigt att vi berör varandra. Det finns ingen jag kan bli så galen på som Jerry. Det finns heller ingen person som kan vara en sån god vän som Jerry. Jerry berikar mitt liv idag på ett sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt för några år sen. Och han är mer än en vän, han är en del av min familj.

Grill med kött prästkragar bakom

Midsommargrill med kolbitar på gallret och prästkragar i bakgrunden.

Så. Nog med den seriösa delen. Nu kommer vi till den epikuréiska och den flamsiga. Vi inledde vår gemensamma midsommar med kaffe och munkar. Äldsta bonusdottern och yngsta bonussonen hängde på, liksom bröderna Kex, som hoppades förgäves på en smula. Yngsta bonusdottern var med per sms. Vi pratade om högt och lågt, bland annat om låga människor, men också om böcker och drev. Av nån anledning halkade vi in gamla gömda spår.

Sen skulle det ju ätas lite till och annat. Alltså, vi åt HELA EFTERMIDDAGEN och KVÄLLEN! Jag rullade ut till bilen i en mellanakt för att byta parkering. När jag några timmar senare skulle hämta Anna från jobbet rullade jag ännu mer. Från bildäck till traktordäck, kan man säga om min mage.

Män ska sköta grillning, så är det bara, även om Jerry en kort sekund försökte lägga över det ansvaret på mig. Men icke! Jag gjorde mig till potatisansvarig samt ansvarig för salladen. När äldsta bonussonen plingade på dörren vid 18-tiden fick Jerry god hjälp med köttet, i alla fall. Johan är ju familjens styckmästare och det var härligt att se de två männen samarbeta.

Jerry och Johan grillar

Jerry och Johan grillar. Det vill säga, Jerry fipplar med sin mobil och Johan leker buss.


Eh ja… 
Själv höll jag mig borta från grillen så mycket jag kunde eftersom jag får hosta av röken. Jag tog min kökstjänst på allvar, men Jerry hade förberett allting så fint. Det enda, förutom själva tillagningen av maten, som behövde göras under kvällen vara att vispa grädde, på norska: piska kremen styv. Elvisp hade man inte hört talas om i familjen, så detta skulle ske för hand. Det blev förstås dokumenterat i rörliga bilder och ett filmklipp lades ut på Instagram. Den som vill se hela långfilmen (39 sekunder) Jerry piskar kremen styv kan kika på YouTube eller bara klicka igång den nedan.


Till grädden serverades sen jordgubbar
och kaffe. Jag gillar ju inte styv krem utan tar den helst naturell på mina ”bubbar”.  Magen växte sig oroväckande stor och när Jerry plockade fram snacksen tackade jag vänligen men bestämt nej. Eller nåja, en ostkula petade jag i mig – resten fick jag med mig hem i en påse. Det känns bra att veta att jag inte skulle svälta ihjäl. (Anna fick äta ostar på egen hand när vi så småningom landade i New Village. Det fanns icke rum för dem i min mage.)

Ett stort TACK för att jag fick hänga med er på Midsommarafton och för allt gott du bjöd på, Jerry!!!


Här är några fler bilder från min midsommarafton 2015:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den här fredagen.


 

Idag har Bo namnsdag. En bloggvän till mig påminde mig om det häromdan. Gissa vad han heter? Bo, förstås. Min svärfar (eller blivande, snarare, fast det vet han inte om) heter också Bo. Grattis till alla Bo idag!

StudentToffla 1980

Toffel-Student 1980. På översta bilden tränar jag med pappa och mamma har fotat. De två andra bilderna har pappa tagit. Jag tror att den ljusnande framtid är min.

Det är även studentdag idag här i Uppsala. Vilken tur att man inte längre jobbar inne i stan eller måste ta sig dit med bil. Det råder riktigt kaos en sån här dag. Stans gator är ju redan avstängda här och var och enkelriktade. Idag ska där dessutom trängas studentekipage med skrålande ungdomar som måste gå till Arbetsförmedlingen på måndag och skriva in sig. Men idag må de vara lyckliga och få tro att den ljusnande framtid är deras!

Det trodde jag också på min studentdag. Att den ljusnande framtid var min. I morgon är det… vänta nu… måste ta fram räknaren… 35 år sen jag blev student och fick min vita mössa. Eller fick köpa den dyrt – mössor var dyra redan då. Idag har det emellertid kommit till en massa saker som vi slapp köpa då. På den tiden. På äldre stenåldern.

Jag tog inte ens nån porträttbild, finns bara med på gruppfotot. På bilden är jag den enda som inte har klänning eller kjol. I stället hade jag nån sorts overall som inte såg klok ut. Skulle jag måla eller meka med bilar, tro? Klassens enda kille vägrade vara med på bilden. Jag undrar vad som hände med honom sen… Eller lite undrar jag vad som hände med alla sen. Jag själv for till England på sommaren och jobbade där ett år. En av tjejerna flyttade till Uppsala och när jag ett par år senare kom hit tog jag över hennes studentrum i andra hand. Vi tappade kontakten i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet. Jag minns inte, faktiskt. Orsaken till att vi tappade kontakten är ett sånt minne jag inte gärna plockar fram – om jag inte vill gråta.

Men de andra på bilden nedan… Vad hände med dem? En tjej hade ett tag nån Uppsalaanknytning, vet jag. En annan tjej var kompis med personen jag var dum nog att gifta mig med på 1990-talet. (Är det nåt enda jag ångrar i livet så är det nog det! Och det tror jag är ömsesidigt vad gäller min dåvarande partner.)

H3 1980

H3 från Platenskolan i Metropolen Byhålan 1980. Vad hände med er allihopa???

 

Sol genom köksfönstret

Det är soligt idag också.

Men idag är det ”bara” vanlig fredag för mig. Jag ska ge mig ut på ett par ärenden, men en sån här dag tror jag rätta stället för det är Stormarknaden – inget stadsbilkörningstrassel och dessutom gratis parkering. Helgen ligger framför mig som nästan tre blanka dagar. Vad ska jag fylla dem med? Fästmön jobbar förfärligt mycket i helgen, så kanske tar jag en sväng till Himlen för att kolla vad hostig blivande tonåring gör.

Möjligen blir det en tur också till nyöppnade Blomsterlandet. Butiken ligger på gångavstånd härifrån, men det går inte att gå dit utan man måste åka bil. Dumt, tycker jag. Jag kanske stannar till där på vägen hem senare idag. Eller så tar jag en tur dit i morgon. För att titta, inte för att handla nåt. Större delen av mina presentkort från 50-årsdagen frös ju inne eftersom jag inte utnyttjade dem i tid. Men att titta på blommor är också trevligt. Titta, drömma och fantisera om vad man skulle kunna göra om man hade en trädgård eller åtminstone en plätt. En balkong är ju som den är – ganska trist. Möjligen kan jag ha nån ampel där och kanske flytta ut pelargonerna från köksfönstret till balkongbordet. Jag har ännu inte premiärsuttit där för säsongen.

Solen skiner idag också. Jag tänker läsa ut min bok på gång i alla fall. Försöka laga till nåt ätbart till kvällen. Men innan jag avslutar slänger jag ut två frågor till dig: 

  1. Vad händer hos DIG i helgen?
  2. Har DU nån kontakt med dina gamla klasspolare från avgångsklassen i gymnasiet???

Svarar du på mina frågor i en kommentar här nedan blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

När livet vänder Fredrik

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ungefär  2 500 personer 
i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!


Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lördagskväll och jag kämpar för att hålla mig uppe. Men är det Stjärnorna på Slottet så kan man ju inte sova! I kväll glodde jag på Örjan Ramberg, en person som jag inte visste så mycket om före programmet. Och frågan är om jag vet mera efteråt…

Örjan Ramberg

Örjan Ramberg hade sin dag som stjärna på slottet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Redan innan jag hade läst på webben 
gissade jag att det skulle gråtas. Det gråts alltid i Stjärnorna på Slottet. (Tur att jag inte är nån stjärna, för se gråta offentligt vill jag inte.) Men nånstans kände jag mig bedrövad när jag lyssnade på Örjan Ramberg och hans fruktansvärda ensamhet. Att höra honom prata om drogerna berörde mig också, för det kunde ha gått helt åt pipsvängen.

Plats för skratt fanns emellertid också. Jag tyckte att förmiddagens övning, som jag inte vill berätta för mycket om utan låta den som vill uppleva den på SvT Play, var rolig samtidigt som den hade ett allvar i sig. För mamma är alltid mamma.

Ett citat antecknade jag, för att behålla. Örjan Ramberg sa följande, ganska självklara ord, men ändå:

Om du inte är lycklig mens du lever, när ska du då vara lycklig?

Toffelomdömet blir högt. Det var en givande dag att uppleva, även från bästefåtöljen.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa lördag avslutas den här säsongen av programmet med Harriet Anderssons dag.


Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:

Özz Nûjen

Helena Bergström

Rikard Wolff

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.


 

Ibland glimtar det till och blir riktigt bra program på Sveriges Television. Serien Min sanning är en sån typ av program. I alla fall passar de mig: det är ett lugnt samtal mellan intervjuare och intervjuperson. Inga snabba klipp, inga hastiga kamerarörelser. Bara två människor som pratar. I kväll sa Gunilla Bergström ett sanningens ord.

Anna Hedenmo och Gunilla Bergström

Intervjuaren Anna Hedenmo och intervjupersonen Gunilla Bergström. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Största delen av programmet 
ägnades förstås åt Alfons Åberg, som Gunilla Bergström är litterär mamma till. Det var liksom inte tänkt att det skulle bli en massa böcker som översattes till flera språk och även filmades. Men så blev det. Genomsnittsbarnet Alfons – som ibland är fnulande liten unge, ibland djup filosof. Detta trots att Gunilla Bergström inte är, vad jag uppfattade nån ”barnmänniska”.

Två egna barn fick hon i alla fall. Det ena var en flicka med en hjärnskada. Men en lycklig liten flicka. Gunilla Bergström själv, däremot, försökte redan som tolvåring ta livet av sig – med magnecyl. Det lyckades naturligtvis inte, hon fick bara en jäkla skallebank. Depression och bipolaritet blev emellertid ingredienser i hennes liv. Ibland kan jag tänka mig att den maniska sidan i bipolariteten varit oerhört användbar i samband med att Gunilla Bergström tecknade eller skrev böcker…

Ett oerhört intressant och givande program – trots att jag ju inte egentligen läser barnböcker eller ens har läst Alfons Åberg. Missade du det kan du alltid kika på SvT Play här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »