Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hålla tyst’

Ett sorgset inlägg.


 

Stenar

Jag vill att tillvaron ska ha ett visst rutmönster.

Idag har jag inte varit arg, men ledsen. Jag varierar mig! Men ärligt talat är det inte roligare att vara ledsen än arg, så jag hade hellre varit glad eller bara… vanlig. En stor del av förmiddagen togs upp av ett möte. Det känns… inte så bra att leka delaktig så här i elfte timmen. Ansvaret var emellertid mitt att säga stopp och belägg. Det borde jag ha gjort innan. I vart fall kunde jag hålla tyst under mötet, trots miljoner tankar, frågor, idéer och förslag. Det är nog bra om dessa stannar inne i hjärnan.

Till viss del vill jag att tillvaron är inrutad. Precis som alla andra människor behöver jag ha en grundtrygghet, med basala saker i livet. Samtidigt vill jag ha lite mer, det oväntade. Det… som utmanar. På vissa plan tycker jag emellertid att det räcker med utmaningar – prövningar – av en och samma sort sort. Det gör att jag går sönder, det flyger flisor från min själ varje dag. En blir faktiskt inte bara starkare av motgångar. En förlorar delar av sig själv också.

NK* och jag hade planerat go-lunch nere i restaurangen och så blev det. Fast… med ett visst tillägg av glasbitar i NKs mat. Jag ser som en kratta och missbedömer avstånd. Dessutom sov jag kanske max fyra timmar i natt och var lite skakig. Kort sagt: jag kraschade ett glas. Men faktum är att jag inte var ensam om det. En kvart senare kom självaste generaldirektören och gjorde detsamma – dock med vätska i sitt glas…

Träd mot blå och molning vårhimmel

Ljus och luft och omtanke är helande.

Ljus och luft och omtanke är helande och jag tog mig runt kvarteret efter raggmunken. I stället för att sjunka ner på den stenhårda soffan i Café Java till eftermiddagskaffet ett par timmar senare drog NK ut mig för ytterligare en promenad. Vet du, jag har nog de bästa av kollegor!!! 

Genom att få prata och bli lyssnad på kan mycket vända. Att känna att nån eller några bryr sig gjorde att det vände för mig på eftermiddagen. Nej, det löste inga problem, men oron i bröstet har lugnat sig. Nu laddar jag inför morgondagen som innebär ett kärt återseende med… en brobryggare, en helare, skulle jag vilja säga.

I kväll grundar jag med säsongsstarten av När livet vänder. Anja Kontor möter människor som har kommit längre än jag, som har kommit vidare, men som har gått igenom betydligt svårare saker än jag. Det är alltid nyttigt att få veta att en inte själv har det värst.

Detta bildspel kräver JavaScript.


PS Båda mina mejlkonton fungerar igen, men jag håller på att se över ett byte.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om min verklighet och den där ute.


 

Snöig Clark

Det är fortfarande mörkt och vinter – fast inte lika mycket snö nu som i januari 2010 när den här bilden togs…

Jag var så väldigt nöjd med mig själv för idag på lunchen kom jag äntligen iväg till Bil 3:an. De har finfin drop in där för byte av lampor. Clark Kents* kupélampa pajade i förra veckan. Inte tror en att en jädra kupélampa behövs, men… det är fortfarande vinter. Dessutom är det mörkt i garaget och mörkt på parkeringen när jag åker hem från jobbet. Lite svårt att se var en ska stoppa in nyckeln för att starta bilen. Jag ringde häromdan och trevlige Robin sa att jag var så välkommen – fast inte före jobbet och inte efter klockan 16. Så jag åkte på lunchen. Med mig hade jag en bok och en macka. Den senare åt jag tillsammans med kaffe som verkstan bjöd på. Jag hann knappt svälja sista tuggan så var Clark redo efter ingreppet. Själv blev jag bara 70 spänn fattigare och det tycker jag att det var värt.

Under morgonen, i verkligheten där utetappade en buss från Förorten in till Uppsala ett av sina hjul. Asså, förstår du nu varför jag inte åker buss utan väljer bil? I bilen har jag kontroll över min körning och min säkerhet så tillvida att det är mitt ansvar att se till att bromsar, lampor, hjul och andra vitala delar fungerar som de ska. Nu skedde lyckligtvis ingen olycka och det är jag förstås glad för. Men kanske bussarna här i krokarna skulle behöva ha en alldeles egen Bil 3:an..?

Kranmunstycke

Kökskranen droppar trots byte av munstycke.

En annan sak jag tog tag i idag var att mejla Riksbyggens felanmälan för att få hit en rörmokare. Nu har jag samlat på mig ett antal småjobb, så jag hoppas att jag snart blir kontaktad. Jag mejlade för att formuläret för felanmälan på deras webbplats inte har fungerat på… ett bra tag. Riksbyggens mejl fungerar desto… mer. Jag fick hela tre (3) bekräftelser med olika lydelser om att mitt ärende inkommit och att jag ska bli kontaktad för att boka en tid. Vid tredje mejlet kunde jag inte hålla tyst utan svarade och tackade för de tre (3) bekräftelserna och att jag hoppades att jag snart blir kontaktad av en RÖRMOKARE också. Det var liksom det jag ville. Vad tror du hände då? Jaa… jag fick ett fjärde mejl. Så nu är jag tyst och avvaktar och hoppas att nån röris kanske RINGER snart. Jag är nämligen rätt trött på min droppande kökskran, kranen på toa som läcker och kranen i duschen som en behöver vara Starke Adolf för att kunna vrida runt…

Kranhattar

Kranhattarna antingen läcker eller går inte att vrida runt.


Jag var så väldigt nöjd med 
att jag liksom kom till skott med även rörmokarkontakten idag, men jag har faktiskt jobbat däremellan också. Bland annat lay outat en uppdatering av en beskrivning. Det är fullt ös på jobbet och ändå är framtiden osäker. Det gjorde mig grymt irriterad att jag på grund av stelbenta regler blev tvungen att tacka nej till ett uppdrag utanför jobbet som jag tror både skulle ha passat mig och roat mig. Tyvärr har jag ingen egen firma.

Och medan jag, i min verklighet, stannade vid Tokerian för att handla veckans luncher och lite billig fisk, hittade några förskolebarn ett vapen. Vart är vi på väg??? Verkligheten där ute i Uppsala skrämmer mig. Snacka om kontraster jämfört med min verklighet här…


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett om om-saker-och-ting-hade-varit-annorlunda-inlägg.


 

Ros ljusrosa

Nej, jag har inte fotat den rosa barnkoftan. Du får titta på en ljusrosa ros i stället, en ros som inte var till mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna… både göra och skriva om. Jag skulle kunna skriva följetongen om den rosa barnkoftan, den jag ser varje dag på min promenad runt Kexfabriken eller Besticklådan. Koftan, som inget barn verkar sakna. Eller så skulle jag kunna skriva om det förtroliga samtalet på bänken i bersån. Den berså vars baksida jag råkade passera. Kanske om det faktum att jag lunchade ensam med min bok – som vanligt – medan arbetskamrater i olika konstellationer klev in på restaurangen och satte sig ner i just sina konstellationer. Ett gäng valde till och med ett annat rum i stället för bordet bredvid mitt, för, som en person sa:

Vi måste ju kunna prata!

Ja, tänk vad jag skulle kunna skriva!.. I stället får jag uppdrag i efterhand. Som idag, till exempel. En presentation idag på morgonen skulle refereras på ett visst ställe. Först i efterhand fick jag veta att det skulle refereras på två helt andra ställen, med två andra målgrupper i fokus. Tror du att det är lätt att göra ett bra jobb då? Nu har jag jobbat med kommunikation i +25 år. Men ändå. Eftersom jag hade ett ursprungligt uppdrag lyssnade jag med ett öra specifikt för det och inte andra öron. Det blir inte bra, kort sagt.

Och rollerna… Lika oklara som under det senaste halvåret och lite till. Kunde i alla fall känna och uppfatta att även andra uppfattar oklarheterna hos vissa. Det gör att jag inte känner mig helt dum och blåst. Fast ju oklarare, desto otydligare – och desto sämre resultat i slutet. Tror jag. Och försöker kommunicera med nån som inte vill höra det jag säger utan går iväg medan jag pratar.

Medicinen jag svalde i morse sitter fortfarande kvar där bråcket finns. Jag har nästan kräkts flera gånger. I vissa fall kan jag dock behärska mig. Önskar att även jag hade kunnat vara på en annan plats idag, hört Den blomstertid nu kommer i stället för

Gör det, gör det! Och gör det så här? Gör det ont? Håll tyst och utför.

Kommunikation är svårt, men det är så mycket jag skulle kunna… Och vem vet. Snart…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie på DVD.


I kväll fortsatte vi
på temat barn-TV-serier! Kråkguldet (1969) åkte in i DVD-spelaren. Jag såg hela serien först som sjuåring, senast för sex år sen, medan Fästmön då bara såg delar av den. Nu såg vi den tillsammans helt och hållet under nästan tre timmar.

Kråkguldet

Kråkguldet revival!


Nioårige Staffan
lyssnar lite väl mycket på sin morfars skrönor om Skarp-Erik och hans guld. Men en dag, när Staffan är ute och åker skidor med några kompisar, gör han ett fynd: han hittar en guldlimp! Morfar har lärt honom att man inte ska prata om guld som man hittar. Fast det är så klart lite svårt för en nioåring att hålla tyst. Snart märker Staffan att människor pratar och tittar på honom. Och en dag är guldklimpen, som han gömde så bra, bara borta… Han får hjälp av kompisarna från julspelet med att försöka spåra tjuven. Men det går inte riktigt som nån har tänkt sig.

Sött, charmigt och slutet av 1960-talet. Vi förundrades båda över de tunna kläder ungarna springer omkring i utomhus mitt i vintern. Staffan har inte ens en jacka, bara en lejongul tröja – under alla avsnitt, dessutom. 

Men det är fortfarande spännande, om än på ett annat sätt när jag först såg serien på TV1 eller TV2  på stenåldern…

Högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en av änglarna som jobbar med våra äldre.


För ett tag sen hittade jag en ängel på nätet.
En ärkeängel, till och med. Gabriel. Fast Gabriel är ju förstås inte ängelns riktiga namn. Det hade inte varit möjligt att skriva under ett riktigt namn. Gabriel bloggar nämligen om hur jävligt det är i äldrevården. För Gabriel är inte bara en ängel bland äldre, Gabriel är människa av kött och blod också. En männsika som jobbar med äldre.

ängel
Gabriel, en ängel bland äldre.


Gabriel började skriva om missförhållanden i äldrevården
så sent som i maj i år. Det första inlägget handlade om skillnaden mellan offentliga huvudmän och privata. Gabriel konstaterar torrt att det inte är nån större skillnad. Det finns dåliga boenden av båda sorter, boenden där man bara vill tjäna pengar eller boenden där man vill göra ett bra jobb – trots sparbeting.

De kommande inläggen handlar om små och stora missförhållanden – vanvård eller bara slarv, ofta orsakat att stress och brist på personal. Det kan vara bortglömda kissflaskor som sprider dålig lukt, smutskläder och rena kläder i en enda röra. Ett inlägg som berör mig särskilt är det om Hilma, som egentligen heter nånting annat. Hon som är kristallklar i knoppen, men vars kropp inte lyder. Och för det fick hon inte nåt kaffe den dagen – en i personalen vägrade att köra ut hennes rullstol till matsalen. Som svar på Gabriels fråga om skälet till denna vägran fick Gabriel höra att Hilma bara utnyttjar personalen. En svag, 94-årig, rullstolsburen tant utnyttjar personalen… Det köper jag inte!

Detta ständiga upphandlande av vem som ska driva verksamheter och boenden för äldre är ett kapitel i sig. Visst är det bra att allt inte löper på i gamla spår år ut och år in. Men att göra upphandlingar med korta intervaller och enbart i syfte att spara på pengar på våra äldre kan aldrig vara bra. Gabriel berättar om vaktmästartjänster som försvann, liksom aktiviteter för de boende. Bemanningen minskar, medan sjukfrånvaron bland personalen ökar.

I de senare inläggen läser jag om sparkrav på toalettpapper, skitiga tandproteser, sammanbrott, värdegrunder som inte efterlevs, obytta blöjor, felvända blöjor…

Det går inte att låta bli att bli berörd. Detta handlar om våra äldre. Skulle vi ta hand om våra barn på det här sättet? Nej. Jag blir förbannad! Och tycker att Gabriel är modig och gör rätt. För vi kan inte hålla tyst längre bara för att cheferna struntar i personalens avvikelserapporter!


Här kan du läsa Gabriels blogg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Så. Nu har jag varit på kalas. Jag kom hem kvart i tre, så jag har varit här en god stund. Jag har stått vid strykbrädan och jag TROR att jag har packat det sista inför Pride-trippen i morgon. Men att tro är att icke veta…

Jag blev bjuden på hembakade kakor som jag tyvärr bara kunde äta en av, liksom en liten bit hallontårta. Det beror på att jag mår illa. Typ hela tiden, vissa dar. Och man kan ju inte kräkas när man är på kalas, eller hur?

Presenterna jag levererade stod inte på önskelistan, men jag tror att de estimerades ändå. Tyvärr har jag inte några bilder på jubilaren eller kalaset i sig som jag får visa upp, men den här feskegubben som fått napp tyckte jag var söt. Och han var på sätt och vis inblandad i det hela. Dessutom, de bästa bilderna har jag inuti, i hjärtat.

Feskegubben har fått napp. 


Det kom en rejäl regnskur
och därpå en åskskur och Fästmöns pappa, som jag har en otrolig fäbless för, lyste med sin frånvaro – tills vi skulle åka och handla. Jag tycker så mycket om Annas pappa, han är lika knäpp och rolig som min egen pappa var. Min pappa gillade att rycka tjejer i hårtofsarna, Annas pappa gillar att skrämma tjejer, läs: mig. En gång stack han helt oförhappandes fingrarna mellan mina revben så jag flög en meter upp från stolen och skrek i falsett. Det var lite roligt – det tyckte i alla fall omgivningen.

Det finns så många saker att berätta just nu, men jag håller på att lära mig att hålla tyst.  Men det finns också så många människor som har det svårt just nu och mina tankar går till dem alla. För just

alla

är drabbade, även de närstående. Ni vet själva vilka ni är utan att jag ritar och skriver det här. Nu ska jag telefonera med en av dem. Och sen ska jag telefonera med lilla mamma.


Livet är kort.

Read Full Post »