Kontraster i verkligheten

Ett inlägg om min verklighet och den där ute.

---

 

Det är fortfarande mörkt och vinter – fast inte lika mycket snö nu som i januari 2010 när den här bilden togs…

Jag var så väldigt nöjd med mig själv för idag på lunchen kom jag äntligen iväg till Bil 3:an. De har finfin drop in där för byte av lampor. Clark Kents* kupélampa pajade i förra veckan. Inte tror en att en jädra kupélampa behövs, men… det är fortfarande vinter. Dessutom är det mörkt i garaget och mörkt på parkeringen när jag åker hem från jobbet. Lite svårt att se var en ska stoppa in nyckeln för att starta bilen. Jag ringde häromdan och trevlige Robin sa att jag var så välkommen – fast inte före jobbet och inte efter klockan 16. Så jag åkte på lunchen. Med mig hade jag en bok och en macka. Den senare åt jag tillsammans med kaffe som verkstan bjöd på. Jag hann knappt svälja sista tuggan så var Clark redo efter ingreppet. Själv blev jag bara 70 spänn fattigare och det tycker jag att det var värt.

Under morgonen, i verkligheten där ute, tappade en buss från Förorten in till Uppsala ett av sina hjul. Asså, förstår du nu varför jag inte åker buss utan väljer bil? I bilen har jag kontroll över min körning och min säkerhet så tillvida att det är mitt ansvar att se till att bromsar, lampor, hjul och andra vitala delar fungerar som de ska. Nu skedde lyckligtvis ingen olycka och det är jag förstås glad för. Men kanske bussarna här i krokarna skulle behöva ha en alldeles egen Bil 3:an..?

Kökskranen droppar trots byte av munstycke.

En annan sak jag tog tag i idag var att mejla Riksbyggens felanmälan för att få hit en rörmokare. Nu har jag samlat på mig ett antal småjobb, så jag hoppas att jag snart blir kontaktad. Jag mejlade för att formuläret för felanmälan på deras webbplats inte har fungerat på… ett bra tag. Riksbyggens mejl fungerar desto… mer. Jag fick hela tre (3) bekräftelser med olika lydelser om att mitt ärende inkommit och att jag ska bli kontaktad för att boka en tid. Vid tredje mejlet kunde jag inte hålla tyst utan svarade och tackade för de tre (3) bekräftelserna och att jag hoppades att jag snart blir kontaktad av en RÖRMOKARE också. Det var liksom det jag ville. Vad tror du hände då? Jaa… jag fick ett fjärde mejl. Så nu är jag tyst och avvaktar och hoppas att nån röris kanske RINGER snart. Jag är nämligen rätt trött på min droppande kökskran, kranen på toa som läcker och kranen i duschen som en behöver vara Starke Adolf för att kunna vrida runt…

Kranhattarna antingen läcker eller går inte att vrida runt.

Jag var så väldigt nöjd med att jag liksom kom till skott med även rörmokarkontakten idag, men jag har faktiskt jobbat däremellan också. Bland annat lay outat en uppdatering av en beskrivning. Det är fullt ös på jobbet och ändå är framtiden osäker. Det gjorde mig grymt irriterad att jag på grund av stelbenta regler blev tvungen att tacka nej till ett uppdrag utanför jobbet som jag tror både skulle ha passat mig och roat mig. Tyvärr har jag ingen egen firma.

Och medan jag, i min verklighet, stannade vid Tokerian för att handla veckans luncher och lite billig fisk, hittade några förskolebarn ett vapen. Vart är vi på väg??? Verkligheten där ute i Uppsala skrämmer mig. Snacka om kontraster jämfört med min verklighet här…

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inkommande..?

Ett inlägg där Tofflan försöker odla positivt tänkande.

Nu har det rört lite på sig vad gäller skrivuppdrag. Igår fick jag en intresseförfrågan och idag ytterligare fyra. Alla fem ligger kvar, jag är inte bortsållad än, alltså. Jag anmäler inte mitt intresse för alla förfrågningar jag får. Ämnet måste passa mig, min kanal och min målgrupp, det är mina främsta krav. Dessutom är jag alltid ärlig i det jag skriver. Hur blir det annars med trovärdigheten gentemot läsarna? För jag har ju trots allt en och annan sån…

Så jag skriver väldigt mycket, men allt skriver jag inte för pengar! Jag har skrivit så mycket att jag har nött ut ett och annat tangentbord, till och med. Tangentbord blir överhuvudtaget ganska sunkiga efter ett tag. Vilken tur att jag har julklappsslimen jag fick av Linn ett år!

Ibland skriver jag så mycket att tangentbordet behöver rengöras. Den här slimen fick jag i julklapp ett år av äldsta bonusdottern. Slimen funkar även på fjärrkontroller och telefoner!

Jag fick ett mejl idag också om en bok jag ska få för recension. Du får inte veta ännu vad det är för bok,  men det är en viktig bok, en bok som kan vara användbar. Egentligen är jag nog fel målgrupp, målgruppen torde vara yngre. Samtidigt är det viktigt att veta lite om annan litteratur än enbart vuxenböcker. För vad är det vi stoppar i händerna på våra barn? Kanske är lite bra om vi kollar efter före, så att säga.

Förhoppningsvis kommer alltså en del texter som inte bara innehåller gnäll om en osäker framtid eller ilskna ord om dåliga varor och tjänster, företag och säljare. Det är dags att jag övar mig i positivt tänkande, helt enkelt. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig eller börja stryka medhårs! Näääver in my foot! 

Tack Per och Jerka och Bajsugglan för att ni peppade mig på Twitter! (Länkarna går till deras bloggar!)

Livet är kort. 

Read Full Post »

Redan fredag

Tänk, det är redan fredag idag och helgen är här! Den här arbetsveckan svischade förbi på riktigt. OK, den var en arbetsdag kort, men ändå. Kanske är det så att man jag försöker göra lika mycket trots att tiden är kortare? Och för det mesta fixar det till priset av att jag blir slut i rutan när helgen kommer? Detta är ett av skälen till att jag inte vill jobba deltid – jag skulle jobba ihjäl mig, snudd på. Ett annat skäl är förstås den ekonomiska biten.

På tal om jobb väntar jag på ett konkret erbjudande FORTFARANDE – jag säger inte från vilket håll, för det tar jag i ett lösenskyddat inlägg. Ludd, ludd, ludd. Igår fick jag ett nej på ett jobb jag sökte i februari. Även detta kommer i ett låst inlägg.

Aldrig mer den arbetsgivaren!

tänkte jag igår. Trots mina meriter och erfarenheter plus att jag verkligen lägger ner tid på att skriva bra ansökningar sorteras jag bort. Gång på gång. Jag tänker aldrig mer låta mig luras av bekanta att söka jobb där, verkligen aldrig mer! Jag har helt klart varit kvalificerad för samtliga tjänster jag har sökt hos denna arbetsgivare. En enda intervju har jag varit på för typ två år sen. Och jag har säkert sökt minst tio jobb hos arbetsgivaren i fråga – som har ett brett verksamhetsfält. OK, jag hör att jag låter som en dålig förlorare, men jag får aldrig några vettiga besked vad det är jag saknar i mitt CV.

Vad saknar jag i min levnadsteckning som gör att just den här arbetsgivaren dissar mig ständigt?

Trots detta bett i ett otroligt surt äpple höll jag masken när jag kom hem igår kväll. Det var ju sista kvällen mamma var hos mig och jag ville inte visa hur ledsen, besviken och arg jag var. Mamma hade tidigare på dan varit ute en tur till apoteket. På kvällen gick vi tillsammans och handlade lite mat och diverse till både mamma och mig. Kvällens middag blev kallskuret och mimosasallad. Det passade alldeles förträffligt! Dessutom blev det mat över, så jag tar mig ett par kalkonskivor och ett par kycklingskivor till middag i kväll – inte bara ostbågar och öl.

Klockan elva kommer riksfärdtjänstens taxi och hämtar mamma. Hon packade det mesta igår, utom maten och sånt. Jag hoppas allt går bra, även resan, men det får jag förhoppningsvis höra i kväll. Det blir konstigt att komma hem till en tom lägenhet. Jag har liksom vant mig vid att mamma tassar runt där. Den här gången har det också gått väldigt bra, vi har inte bråkat nånting. Kanske beror det på att jag trots all oro i kroppen inför en osäker framtid känner mig nöjd med den tillvaro jag har just nu – åtminstone jobbmässigt sett. Andra saker i mitt liv får emellertid stå på

stand by 

och det gillar jag inte!

Idag ägnar jag större delen av min arbetsdag till att skriva ihop ett dokument om Husbygget jag har ägnat mig åt i vår. Dels en presentation av vad som finns där för den som inte orkar/vill titta, dels tankar kring utvecklingsmöjligheter av webbplatsen.

Samtidigt som taxin hämtar mamma får jag celebert besök här på jobbet. Jag tänker ge en liten guidad rundtur i huset och avsluta med en lunch nånstans på nåt av ställena här i närheten. Detta är en person som jag har träffat tidigare, men det var ganska många år sen och i ett helt annat arbetsliv. Mer om mitt besök kommer troligen på en blogg nära dig!

Så vad händer hos dig idag??? Får du också nåt celebert besök idag??? Skriv eller rita gärna en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Egenvård, egensvar och åter igen… kommunikation är svårt!..

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.

Efter handlingen, som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.

Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

Motigt och roligt

Hur kan en dag vara både motig och rolig? Jorå, det är inte svårt när man heter Tofflan (nåja, heter och heter…) Det började med att det var tvärstopp i nätverket på jobbet från halv nio i morse och nästan fram till klockan elva. Jättekul – NOT! Min datorskärm blev till och med alldeles svart. Naturligtvis befarade jag det värsta och eftersom jag vet att S inte har påbörjat installationen av min laptop än, sjönk modet.

Gick för att ta mig en mugg cappuccino – och vad händer, tror du? Stopp i kaffemaskinen också! Men jag har ju magiska fingrar och ett visst knep, så till slut fick jag de dyra dropparna. Humöret var emellertid inte på topp, som du kanske förstår. Jag hade massor av saker som skulle göras på webben och det gick ju inte alls. Blev så frustrerad att jag i rasande (!) fart löste det supersvåra sudokut i gårdagens Dagens Nyheter. Bara för att. Fick känna mig smart en liten stund bland alla smartisar…

Den här muggen, som jag har fått av en mig närstående blivande 20-åring, har jag till cappuccinot på jobbet. Förstår inte vad h*n menade med det…

Onsdag och jag pinnade iväg för asocial lunch till Thaistället – bland annat för att läsa ut Lördag. Men det kändes lite trist när C kom och frågade om vi skulle äta. Som tur var fanns det andra C kunde luncha med.

Eftermiddagen försvann fort och jag fick gjort det jag hade förutsatt mig att göra. Nätverket krånglade inte mer, men snacka om att man är beroende av tekniken… Och lagom till eftermiddagskaffet pirrade mobilen i jeansfickan att jag hade ett paket att hämta på ICA Heidan. Det var mitt härliga bokpaket från Bokus, förstås! Titta bara!

Helene Tursten, Anna Jansson, Mons Kallentoft och Karin Fossum låg i paketet. Vilket gäng!

Jag hann precis hem innan regnet kom. Ja, jag hade ju förstått stått och snackat (teckenspråk) med CO på vägen från garaget, men vi hann nog in båda två. I skrivande stund är det kolsvart på himlen, men jag vet inte om det regnar så särskilt mycket längre. Det kommer väl. Mina 42 krukväxter har fått vatten och i tvättmaskinen körs en maskin ljus tvätt. Fästmön är och jobbar ända till klockan 21, tråkmånsan. Jag har betalat en räkning och suttit med ekonomin en stund. Det ser bra ut, men, som sagt, framtiden är ju osäker…

Nu blir det ett samtal till mamma innan jag förbereder ett inlägg eller två till i morgon, för tidsinställd publicering. Månntro jag ska ta och reta upp nån…

Livet är kort.

Read Full Post »

Idioter överallt = varningsklocka!

Om man ser idioter överallt bör man lyssna efter varningsklockor. Det framgår av en intressant artikel jag hittade idag på Dagens Nyheters hemsida. För finns idioter på jobbet, i trafiken, hemma och på TV då är du på väg in i stressfällan…

Tofflan, Queen of the road! Ingen kör bil bättre än hon!

                                                                                                                                                                 I artikeln följer exempel från arbetslivet där två företag hanterar uppsägningar på olika sätt. På det ena stället ledde det till att folk stannade upp med sitt arbete och satt och surfade på internet. På det andra stället gavs de medarbetare som skulle sägas upp tid att bearbete det hela – och arbetet fortsatte.

Det finns fyra typiska reaktioner på akut stress, enligt artikeln:

1. att spela död, det vill säga inte agera alls
2. att fly
3. att kämpa
4. att vårda och knyta an

När man flyr innebär det till exempel att man sjukskriver sig, undviker vissa personer eller arbetsuppgifter eller helt enkelt slutar. Kampen då? Den visar sig genom att man höjer rösten och utöver ett aktivt motstånd, kanske säger upp sig i protest.

Att vårda och knyta an är en reaktion som det inte har forskats så mycket på. Det handlar ju om typiska kvinnliga reaktioner, så det är väl därför, gissar jag. Stress har nämligen visat sig locka fram en instinkt att till exempel börja ta extra väl hand om sina barn och att underhålla sina sociala nätverk.

Förut när jag blev stressad uppfattades jag som aggressiv. Och det var jag säkert också! Jag hade svårt att sova, svårt att koppla av. Sömnstörningar är nåt jag fortfarande drabbas av, men trots att jag har upplevt min nuvarande situation på jobbet stressande har jag inte varit för stressad och känt mig aggressiv. Däremot vet jag att jag blir aggressiv av stressen inför min osäkra framtid, nåt som visar sig här på bloggen framför allt, men också i olika kontakter, särskilt med personer som har till uppgift att ge service och hjälpa. Den frustration jag känner när de inte förstår, inte kan känna in, inte kan inse vilket utsatt läge jag är i är enorm! När jag ser idioter och puckon överallt är det verkligen en varningsklocka…

Hur reagerar du på stress? Vad är varningsklockor för dig???

Read Full Post »