Egenvård, egensvar och åter igen… kommunikation är svårt!..

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.

Efter handlingen, som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.

Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

Funktionshinder och fördomar

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.

En sak som jag har noterat är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!

Livet är kort.

Read Full Post »