Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bortkastat’

Ett redovisande inlägg.


Det har varit nyår.
Idag är det dessutom Trettondedagsaftonl, ifall nån inte visste det. Som bonus, en röd dag i morgon för oss som är kontorsråttor. Andra jobbar som vanligt.

Men åter till nyår. Då brukar det avfyras en och annan raket. Därför undrade Tofflan den gångna veckan om din inställning till raketer på nyår.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

41 procent (nio personer) svarade: Nej, varför då? 

32 procent (sju personer) svarade: Nej bevare sig väl, jag/mitt husdjur är skotträdd.

14 procent (tre personer) svarade: Jaa, det hör nyåret till! 

14 procent (tre personer) svarade:  Other:
Det är fint men jag köper inte själv/Caroline
Både ja och nej. Privata=nej, offentliga=ja.
Bortkastet og altfor mye ulykker

Agneta kommenterade:

Jag har svarat ”nej, varför då” för att jag tycker det är galet mycket pengar som bara eldas upp, det är en massa farliga ämnen som sprids, och för att många (både folk och fä) tycker det är otäckt. Men jag tycker att det är vackert med fyrverkerier det gör jag – dock överväger nackdelarna!

Irene Sjöberg kommenterade:

Hej Tofflan! Jag tycker det är ett stort slöseri att köpa fyrverkerier. Förutom det finns det både djur och människor som är mycket rädda för dessa smällare. Jag förstår inte den hysteri det är runt detta med nyårsraketer. Tomtebloss är lagom och sen kan man ju alltid göra raketen 🙂 Det både smäller och tjuter beroende på hur stark man är i armar, ben och röst.Kram

SoP kommenterade:

Faktum är att mina Nuvarande katter inte är Så rädda,även om A fick en chock av snöras från balkongtaket för ett par år sen, o efter det är räddare 😦 Men mest är det Jag som är rädd för smällare o raketer – fasar för att få in en på balkongen t.ex, eller nåt roligt fyllo slänger upp en i trappan osv. Sen tänker jag på andras djur, o ”skogens djur”, hur reagerar de när helvetet plötsligt brakar löst i deras värld? Nåt jag inte begriper är de som redan vid sextiden på kvällen släpar ut sina ungar för att de ska få se också, o uppmuntrar oskicket med att smälla av raketer ”inom tättbebyggt område” helt utan tillstånd. Gärna ett kontrollerat fyrverkeri på anvisad/ avsedd plats i byn- men dyngfyllon som skjuter av från balkonger o i trädgårdar- näe- jag svär värre ramsor än den lede själv kan hitta på när det smäller här runt kåken :-/

Stort TACK till dig som klickade eller kommenterade! Som vanligt hoppas jag att du kollar in den nya frågan, under rubriken Tofflan undrar… i högerspalten!
Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.


Efter handlingen,
som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.


Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »