Från sött till surt… Jag bet i det sura äpplet

Ett inlägg om att stå för sina ord, vara kvinna för sin hatt, ta tjuren vid hornen och bita i ett väldigt surt äpple.

Man Dam ska stå för sina ord, det har jag alltid hävdat! Jag lät tidningen FOTO ligga, klädde på mig ytterkläder och skor utan hål och gick ut. Runkeepern på! Men idag blev det inget annat rekord än veckorekord. Och veckan började ju idag… Det blev i alla fall tre kilometer totalt. Mestadels i ösregn.

Upp-och-ner-vänd Kinahatt? Nej, en gunga.

En ny tur idag. Alltid spännande att försöka hitta nya vägar. Passerade en tom lekplats och tänkte gunga min själ en stund. Avstod. Grus i maskineriet.

Grus, kort och gott.

Först tittade faktiskt solen fram efter den rejäla skuren. Men det var en kort stund. Snart blev allting blött, blött…

Blött, blött, blött…

Tyckte jag stod i en evighet och en halv för att fånga en jädra liten droppe, som inte ville falla, på bild. Eller bli skarp…

Droppe som inte ville bli skarp.

Till sist gav jag upp. Dropparna ovanpå bladet var också rätt fina.

Fina droppar på bladen.

Därefter pinnade jag på. Det regnade MYCKET. Dessutom blev jag hungrig. Det är långt till middagens kantarellsoppa, men en näve torkade kantareller ligger i blöt! Tack för påminnelsen, Fästmön! Hittade en påse blandat snacks i ett skåp. Påsen köptes in nån gång i sommar och innehåller nötter och såna där prylar som man blir osäker om man har tuggat sönder en tand eller två på eller inte. Men gott var det! Och man blir som sagt hungrig när man rör på sig. Långt mellan frukost och middag här…

Blandat snacks.

Har du gått i regn idag?? Bara en stilla undran. Man överlever. En som vet är jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Egenvård, egensvar och åter igen… kommunikation är svårt!..

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.

Efter handlingen, som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.

Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

Lotta på Liseberg

Jorå! En gång ska jag väl palla att se ett helt allsångsprogram! Och eftersom några jag känner skulle dit i kväll valde jag Lotta på Liseberg. Herrejisses…

En gång har jag nu pallat att se Lotta på Liseberg.

Det är nåt med allsångsprogram som irriterar mig. Vet inte vad eftersom jag aldrig har sett ett helt program, så nu tog jag tjuren vid hornen och tittade.

Att sjunga är kul, men jag skulle aldrig, aldrig sjunga offentligt om jag visste med mig att jag sjöng falskt. Det är inte många i Lottas publik som har den självinsikten. Och nej, Caroline af Ugglas, en av gästartisterna, jag vägrar tro att alla kan lära sig sjunga, inte ens med din hjälp!

Men… när det gäller artisterna erkänner jag villigt att jag hade dumma och förutfattade meningar om både Svante Thuresson och Andreas Weise. Svante Thuresson sjöng mycket vackert. Att ha en sån fantastisk röst när man är 75 bast är imponerande! Även Andreas Weise gjorde ett visst intryck. För trots att han då och då tar i så tårna krullar sig, får han för det mesta fram rena toner. Det trodde jag inte!

Övriga artister, Caroline af Ugglas och Sonja Aldén, var väl dem jag kände till mest. Caroline af Ugglas är ju… mycket speciell och jag gillar när den lilla ugglefoten höjs och sänks, liksom det lilla ugglepekfingret. Sonja Aldén har en fantastisk röst! Ge henne nåt bra att sjunga till Melodifestivalen 2013 och hon vinner!

Programledaren själv då? Tja, mamma tycker att hon är hemsk och sa det typ en gång i kvarten. Sen är det ju reklam, som bekant. Själv tycker jag att Lotta Engberg är alldeles utmärkt som allsångsledare. Hon kan både sjunga och spela piano och det kommer man långt med.

För övrigt blir jag galen på alla reklampauser. TV4 går knappt att titta på, allting man ser blir sönderhackat. Tur att jag hade gofika att njuta av och tvätt att hänga så att jag fick trösta mig respektive dämpa kräkreflexer.

Gofika.

Allsångspubliken… Vad ska jag säga om den? Tja, jag får väl höra att jag är elak om jag tycker nåt om den, men… Några kunde sjunga, andra inte. Och som sagt, själv skulle jag aldrig sätta mig i TV och sjunga, även om det var allsång på Liseberg.

För övrigt såg jag inte dem jag letade efter i publiken. De hade gått hem tidigt.

Nu ska jag ändra stil och bli lite snäll. Jag ska ge Lotta på Liseberg medelbetyg. För det var inte så gräsligt som jag trodde.

Read Full Post »