Egenvård, egensvar och åter igen… kommunikation är svårt!..

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.

Efter handlingen, som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.

Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

Mer trams på jobbet… och lite seriöst också…

Förmiddagen ägnades åt nästan två timmars kursande. Jag tror ingen av oss är fullärd på vår videokonferensutrustning, men jag tror många av dem som deltog idag skulle kunna ordna en videokonferens eller ett videomöte – eller ett möte via sin egen dator. Det är fantastiskt vad den här arbetsplatsen ligger i framkant när det gäller sånt här! Jag kan ju inte låta bli att jämföra med ett ställe från mitt förra arbetsliv…

På den här arbetsplatsen finns det dessutom plats för humor! Ingen ser ner på nån, ingen snackar skit om nån. Inte så jag hör, i alla fall. Och skulle jag se menande blickar eller höra suckar och anspelningar eller rent skittugg skulle jag säga

Stopp och belägg! Vill inte höra!

Idag har jag tramsat mer än mest på jobbet. Jag har varit seriös också. Men när jag jobbade med vårt intranät idag försökte jag locka med roliga och talande bilder. Jag skapade till exempel en sida kring dörrskyltar och la in en bild på vår prefekts dörrskylt som jag har busat till. Hans titel är numera inte prefekt utan

Perfekt!

Prefekt är nämligen så otroligt lätt att stava fel… Alla sidor jag har lagt upp har fått engelska speglingar. Min engelska är långt ifrån prefekt, jag menar perfekt, men ju mer jag skriver, desto bättre blir det. Vill jag tro, i alla fall.

Jag har också skapat en nyhetssida med några notiser. Där har jag lagt in min favoritdevis som sitter på vår kaffeautomat. Jag tycke att den är så bra!

Lite lustigt, men inget av detta gäller på en arbetsplats i mitt förra liv. Där fick man varken vara kuf eller kompetent…

På vägen hem hoppade jag in på Tokerian och köpte yoghurt, Pro Viva och veckans TV-tidning. Och en bok! Jag kunde inte låta bli att rycka åt mig Håkan Östlundhs Inkräktaren som nu har kommit ut i pocket. På Tokerian hände inget särskilt tokigt idag – eller också har jag blivit lika tokig som omgivningen så jag inte märkte nåt. Fast det var ju förstås en liten brutta som inte fattade att scannerkassan enbart är till för kunder som självscannar. Men med tanke på att hon köpte magasinet Frida var väl inte åldern så hög, så hon fick betala och passera.

En liten brutta köpte Frida i scannerkassan – utan att ha scannat sin vara! 👿

Hemma i Toffelhemmet står dammråttorna i dörren och tar emot, men idag motade jag bara ut dem som fanns i badrummet och dem i toa- och duschrummet. Resten tänkte jag mota ut i helgen. I morgon kväll ska jag ju få huvet fixat av M efter jobbet, så då lär jag vara lite trött efteråt.

Jag har käkat middag här framför datorn, några skedar keso direkt ur burken. Det var gott och lite lugnande för magen som har varit ganska värkig idag. Är det inte illamående så är det visst värk. Nåja, på måndag, på måndag…

Klockan 21 har jag erbjudit mig att åka och hämta Fästmön. Gissar att hon är trött efter sitt kvällspass och dessutom vill hon nog hem till Elias innan han slocknar. Snälla mormor skulle hämta hem pojken från fritids idag.

Det hade drällt in några tidskrifter med posten, bland annat Antik & Auktion, så jag tänkte hinna bläddra lite i dem sen innan jag ramlar i säng. Men först ska jag kolla om det har hänt nåt hos mina Kickor & Pluttar. Vad jag har noterat har åtminstone vissa puckon hållit sig borta från min blogg. Inte alla, men vissa. Och det känns ganska bra.

Read Full Post »

Visioner och dimsyn

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.

Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.

En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »

Helgen i New Village och Himlen

Äntligen sovmorgon! (Nej, än tänker jag inte klaga på mitt ”jobb” och säga ”Äntligen helg!”) På tionden dan fick jag sova ut – och jag sov ända till halv nio, ungefär. Sen låg jag och drog mig en kvart innan jag gick upp.

Fredagskvällen ägnade jag åt att försöka hålla ögonen öppna så att jag skulle orka se Tyst vittne. Jag satt vid datorn och jag satt och läste. Pratade med Fästmön i telefonen medan hon väntade på att Kalas-Killen hade kalasat färdigt och skulle hämtas. Hann knappt lägga på så ringde mamma. Det blev bara ett kort samtal för jag var så trött och jag tror att hon uppfattade det. I torsdags kväll, för resten, ringde Annas mamma också för att hör hur det går med ”jobbet”. Snälla mammor vi har! Men jag höll på att bli sen till att hämta Anna som slutade arbetet klockan 20…

Igår hade jag laddat med ett rör Pringles och Marabou mjölkchoklad. Ja, jag ville ha nåt smaskens att tugga på här i min ensamhet och till Tyst vittne. Det var förstås också ett sätt att hålla mig vaken.

+
Det blev ungefär ett sånt här rör, men det var bara 150 gram i det jag köpte, och så några rader mjölkchoklad.

                                                                                                                                                           Tyst vittne skulle börja klockan 22 och sluta 00.10, men var försenat. Jag kan meddela att det var en kamp att hålla ögonen på TV-skärmen och vara fokuserad. Men tack och lov är Tyst vitne en av de bra brittiska serierna. Ingen deckare i vanlig bemärkelse, även om rättspatologerna i serien är detektiver i sig och många gånger utför polisarbete. Tyvärr har Sam Ryan (Amanda Burton) lämnat serien och det är ett stort minus! Nu är det Leo och Harry som arbetar sida vid sida – inte helt friktionsfritt heller… Jag gillar Amanda Burton som skådis och hennes härliga, irländska accent som påminner mig om mrs T – som jag däremot inte gillade, men ändå. Accenten är härlig. Dessutom gillar jag karaktären Sam Ryan och ibland ser jag naturligtivs paralleller till mig själv och mitt eget yrkesliv.

— PLATS FÖR SUCKAR! —

Vid halv ett-tiden ramlade jag i säng. Läste två sidor i min bok, även den en brittisk deckartyp som tyvärr gör sig bättre som TV-serie än som litteratur och somnade som en sten. För att vakna vid två-tiden och behöva gå på toa. Slocknade igen och vaknade sen tjugo i tre med kramp i ena benet och det andra benets fot. Slocknade. Vaknade med kramp i benen. Utmattad och nästan med en känsla av bakfylla vaknade jag runt halv nio idag. Huvudet dunkar som om jag var på värsta festen igår – verkligheten var chips, choklad och en (1) starköl.

Jag packade lite grejor igår i min rygga, men det blir ju inte så mycket eftersom jag bara åker ut till Himlen idag mitt på dan och stannar till i morgon kväll. Det känns jättetrist, men det har flera orsaker. En är att jag behöver vara hemma på måndagmorgon när jag ska göra mig redo för ”jobbet”. Det blir för rörigt om vi ärkanske fyra personer som ska göra oss klara för avfärd ungefär samtidigt. Sen måste jag se till att ha bensin i bilen och snåla med den, så det är därför jag inte pendlar därifrån. Det blir för dyrt, helt enkelt, och det är pengar jag inte har. Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis, om jag säger så.

Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis. 

                                                                                                                                                              På tal om att jobba har jag mejlat en fråga till min a-kassa nu på morgonen. Jag kan ju inte ringa på vardagar eftersom a-kassan bara har öppet de tider jag sitter på kontoret – som jag ju delar med Carl. Inte så kul att låta honom ta del av ett privat samtal mellan mig och min a-kassa. En a-kassa som jag tycker har undermålig information på sin hemsida. Med utförligare och bättre information där skulle a-kassan ju nästan helt slippa prata med medlemmarna, nåt som de som jobbar där med telefonfrågor verkar avsky. Nio av tio är så snorkiga att man tar sig en rejäl funderare om man verkligen måste ringa dit i nåt ärende. Tyvärr måste man det ibland. Hemsidan, för resten. Den går ju inte att logga in på! På alla papper från dem står ett fyrsiffrigt lösenord angett – hur är det med sekretessen där egentligen? Breven är inte rekommenderade… Men på hemsidan krävs ett åttasiffrigt lösen. Hur går det ihop? Nog för att jag fläckvis lider av dyskalkyli, men fyra och åtta är ju inte samma antal. Två arbetsdagar har de angett att de behöver som svarstid på mejlfrågor, så tidigast onsdag kan jag räkna med svar på var jag ska sätta ett kryss på a-kassekortet och hur jag ska kunna logga in på deras hemsida. TVÅ ARBETSDAGAR! Ja, inte jobbar de ihjäl sig.

Hur många siffror ingår det i a-kassans lösen, egentligen? Fyra jag som står angivna på alla brev från dem eller åtta som efterfrågas på hemsidan?

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra igenom lokalblaskan, bädda, fräscha till mig och klä på mig nåt. Räknar med att åka till Himlen runt lunchtid idag. Då har Anna fått sin sovmorgon och kanske hunnit rensa golvbrunnen i badrummet också – vilken härlig sysselsättning en lördagsförmiddag! UFF!

Leksaks-datorn följer med ut till Himlen, men om vi åker in på Kulturnatten blir det kanske inte så mycket bloggat. Vi får se. I skrivande stund är inget bestämt än mer än att båda tjejerna ska ut. Glad för deras skull att de har kompisar och gör roliga saker i stället för att frottera sig med mamma och Tofflan!

Read Full Post »

Jag har fått ledigt resten av dan…

Plötsligt blev det 30 grader varmt. Det är såna dagar den här familjen gör sina värsta shoppingrundor när det storhandlas mat och åks till IKEA och köps blytunga möbler. Men Tofflan är ganska timid och snäll idag och gör som alla önskar.

Fästmöns och min storhandlingstur gick till lilla ICA Solen. Där går det fakitiskt väldigt bra att storhandla – förutom vissa störningsmoment i form av andra kunder och andra kunders barn som framför smärre varuvagnar. Snälla föräldrar, kan ni inte vara pedagogiska andra dagar än de dagar vi ska storhandla???

ICA Solen har annars ett bra och ganska brett sortiment för att vara en lite mindre affär. Där finns till exempel just de flingor Frida vill ha till frukost och just de bågar, chilibågar, som Tofflan vill ha goffa på fredagskvällen när hon glor på Tyst vittne. Personalen är väldigt trevlig, nåt som är av stor betydelse för min del om jag ska handla på ett ställe eller inte. En sån där lite mindre affär kan leva gott på sitt rykte och sin service. Nu senast i somras införde de möjligheten att ladda busskort i kassan, en suverän service eftersom många här ute i Förorten pendlar in till stan för att jobba.

+
Båda finns på ICA Solen!!!

                                                                                                                                                             Sen var det då detta med IKEA. IKEA är väl aldrig roligt att åka till – om inte nån slänger pengar efter en och säger att man får köpa vad man vill för hur mycket plus att det kommer hem nån som monterar skiten grejorna du köper?! Eller??? Anna lovade Linn att få köpa den efterlängtade och behövda byrån – lite snyggare och mer funktionell än den strykbräda tjejen har använt ett tag… Och jag själv lovade i ett svagt ögonblick att åka till stället i fråga med Linn och inhandla möbeln.

Byrån låg i ett platt paket. BRA! Det gick nämligen in i baksätet utan att vi behövde fälla det. Sen att byråhelv***t vägde 30 kilo var ju… mindre kul. Men vi fick in paketet i bilen på nolltid och hann stanna till hemma hos mig för att hämta några prylar innan vi åkte ut till Himlen.

Min belöning blev en glass. En Päronsplitt. Den var god att äta, men jag hade gärna lagt den på min panna… Det är i skrivande stund 32,8 grader utanför köksfönstret och 27,2 grader i köket där jag sitter och skriver.

Sen gav Linn mig ledigt för resten av dan och satte sig på golvet i sitt rum och började packa upp paketet. Man kan inte direkt säga att hon såg lika glad ut som gubben på beskrivningen…

Gubben på beskrivningen ser jätteglad ut alt. har blivit knivad från öra till öra. Linn ser inte lika glad ut.

                                                                                                                                                                      Vi hörde några suckar och fula ord innan Anna reste sig och gick in för att hjälpa sin dotter. Vi andra i familjen håller oss undan – Johan har till och med åkt till sin pappa över dan! Nu hörs inte bara suckar och fula ord från en mun där inne utan två. Det mest förekommande ordet är det som börjar på fi och slutar på ta. Jag behöver väl inte skriva ut det för att du ska förstå…

Möbelmontörerna kom nyss ut för en glasspaus. Jag tror bestämt att sockerkicken gjorde dem flamsiga och jag undrar hur den där byrån ser ut när den är färdig. Jag hörde nämligen nyss:

MEH! Så här små kan ju inte lådorna vara!

och

Den här skruvmejseln är för jä***a liten, jag orkar inte skruva!..

och

– Kollade du verkligen så att alla delar var med?
– Neej…

och

Bygg inga trasiga lådor nu!

och

Oj, oj, oj…

och

F*n, jag har gjort FEEEL! Tofflan, jag har gjort FEL!

(Dra inte in mig! Jag går ut och mekar med bilen eller nåt!)

Ja, ja… Jag gissar att det kanske kommer nån bild på byrån när den är klar. Men man kan aldrig så noga veta… Jag går och tar mig en glass till, denna gång en GB Sandwich (jaa, ICA Solen har extrapris på GB-Klassiker!), så jag inte svälter ihjäl!..

Read Full Post »