Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skalpell’

Ett ärrat inlägg.


 

Jag dröjer mig kvar vid högerfoten. En gång på 1990-talet lät jag en allmänläkare skära bort en leverfläck på foten. H*n behövde träna med skalpellen. Ärret blev skitfult. De tre stygnen sprack nästan omedelbart. Men kanske ändå är ärret häftigare än leverfläcken..?

Ärr på foten

Ärrad högerfot.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.


Efter handlingen,
som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.


Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

När Fästmön och jag UMGÅS kan vi ibland göra det i separata rum. Till exempel vid var sin dator. Det vet jag att somliga har åsikter om, men det skiter jag i. Anna och jag finns nära varandra ändå. I kväll har vi emellertid pysselkväll. Vi har suttit vid samma bord en hel halvtimma. Sen var jag tvungen att gå och blogga lite.

Anna var nämligen en tur på stan idag efter att hon bjudit mig på lunch ute på jobbet. Jag hämtade henne på vägen hem och vi åkte med tröjan till Lager 157 och Tokerian. Men sen åkte vi hem och pysslade, Anna med sin nya leksak, jag med mina åtta kort från Fotografiska museet i Stockholm som skulle ramas in i lika många ramar.

Pyssel. Den som har god syn kan nog se vad Anna har köpt.


Anna har som tur är en dotter
med viss erfarenhet. Jag kan inte bistå med nånting. Jag bara svor över ramarna från Clas Ohlson, ramarna som var för små så att varenda jävla kortjävel måste klippas. Visserligen hade jag en skalpell till min hjälp, men den var till föga nytta eftersom jag inte har nåt bra underlag att förstöra skära på. Till sist blev jag ändå ganska nöjd.

Ganska nöjd blev jag med detta! 


De inramade korten
har tills vidare placerats i bokhyllan i sovrummet. Jag funderar på om de ska monteras nånstans på nån vägg eller så. De får bo i hyllan tills vidare.

Nu ska jag ta ett snack med de här gubbarna!

Härliga jordgubbar!

Read Full Post »

Är det nåt jag ogillar så är det sura ungar. Jag orkar inte med surpuppor innan klockan har slagit åtta. Själv är jag naturligtvis glad som en lärka på morgonen – NOT! Den som är smart frestar därför inte på mitt tålamod genom att vara sur. Eftersom jag är vuxen blir jag nämligen lika sur som jag är STOR.


Vad sa räven om rönnbären?

                                                                                                                                                               Nä fy, jag åker hem till mig själv och sitter här och är sur och arg i min ensamhet. Så stör jag ingen. Och ingen behöver störa sig på mig. Men det är ananrs fasligt vad folk verkar störa sig på mig, jag som surar mest när jag är ensam! Idag hittade jag en kommentar som jag SURT vägrade att publicera här. Skribenten tyckte att jag skulle vara lite mer positiv så skulle allt ordna sig. HA! Vilken drömvärld lever h*n i, tro? Jag ska säga att jag ärligt försöker vara positiv så mycket och så ofta jag kan, men det är inte lätt när man befinner sig där jag befinner mig. I mitt privata lilla h-e.

Igår fick jag en annan kommentar här på mitt CV där nån tackade för en underhållande blogg och var rätt impad av mitt CV, men som tyckte att fotot var fult och att jag ser snipig ut! Kan jag hjälpa hur jag ser ut? Jag ler ju, för f*n, det får väl lov att räcka? Till skillnad från vissa andra bloggare går jag inte och stylar mig och sen till en proffsfotograf för en enkel presentationsbild på min blogg, liksom… Och inte har jag råd att lägga mig under skalpellen heller och få mitt utseende fixat. Att vara arbetssökande är ingen dans på rosor. Framför allt är det ingen dans med några tusenlappar, precis.

Tänk att det är så lätt att ha synpunkter på andra! Jag inledde det här inlägget med att skriva om sura ungar… Så jag är inte så mycket bättre själv. Vilken tur då att jag är ensam hemma hos mig och kan ha mungiporna nedåtvända hur mycket jag vill. Ända tills jag sätter på mig masken jag bär när jag ska kliva ut genom dörren.

Det blåser idag. Det blåser som 17. Himlen är mörk och jag gissar att vi snart har regnet över oss. Igen. Skönt att det inte är förrän i morgon jag ska tvätta och städa bilen! För på torsdag gäller det! Då ska Clark Kent* besiktigas för andra gången i sitt liv. Mekar-Bruden har inte hört av sig angående ljudet hon skulle ha lyssnat på i fredags. I morse lät det lite av och till. Men ett ljud behöver ju inte betyda att bilen inte går igenom besiktningen. Eller??? JA JAG ÄR SKITNERVÖS!!! Kan tänka mig att det är som att gå med sitt barn till doktorn.

Det blir en liten utflykt idag för att hämta ett beställt material, posta ett Mors Dags-kort samt inhandla TV-tidning. Jag har ett sånt spännande trist liv, jag känner hur det riktigt spritter i benen av glädje dålig cirkulation. HA! Den enda gång det spritter i den här gamla kroppen är när jag ser på Fästmön. Hon gör mig glad och fnissig. Men tänk att det finns folk som är så missunnsamma att de är avundsjuka på min kärlek?

Kan man då bli annat än… sur??? Eller eller???

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min bästa bil

Read Full Post »

Förra gången Anna Travis gjorde entré i våra TV-rutor inleddes det med kaskader av spyor, nåt jag bloggade om, förstås. I kväll var det så dags igen för Lynda La Plantes kommissarie. Det första av tre timslånga avsnitt sändes i kväll på TV4. Och den här gången inleddes det med skalpeller, blod och ett ansikte…


Hon är rätt smart, Anna Travis.

                                                                                                                                                                 Förra gången hade Anna Travis lämnat skrivbordet för att jobba lite mer… jordnära. Och trots alla gubbidioter bland poliserna lyckades hon förstås briljant. Brittiska polisserier är inte bara bra – de har ofta bra och starka kvinnor i huvudrollerna.

En före detta polis hittas död i en knarkarkvart i London. Polisen jobbade tidigare som chaufför, men hade nyligen gift sig med sin uppdragsgivare. Samtidigt har han lämnat efter sig en fästmö – som naturligtvis inte kände till att var gift. Frun verkar vara rädd för nåt eller nån. Polisen har dödats med två kulor. Märkligt nog har grannarna hört TRE skott bli avlossade. Fallet hamnar hos Anna Travis, som bland annat tar hjälp av en autistisk pojke som samlar på registreringsnummer.

Som vanligt får Anna Travis ägna mycket energi åt att få tröga gubbar att hänga med på tåget. Och som vanligt har hon ett antal gubbar efter sig. Men det är bra, det här. Anna Travis känns som en modern polisserie. Den är dessutom inte konstigt filmad. Den är brittisk och bra, helt enkelt. Högt betyg!

Read Full Post »

Nej, verkligen inte ÄNTLIGEN FREDAG! här, inte! Fästmön går på helgpasset klockan 16 i eftermiddag och jobbar kväll. I morgon lördag är arbetstiden 7 – 16 och på söndag har hon ett icke-roligt dubbelpass med tre timmar ledigt mitt på dan och kvällsjobb till klockan 20. På lördag kväll ska jag skjutsa Lillan och några kompisar till en fest, så då får vi inte ses så mycket heller. I vissa lägen måste jag säga att kontorstid är liiiite bättre…

Det blir rätt ensamt här när Anna jobbar, men idag ska jag försöka fixa ballen*. Där ska det torkas av, sugas, rullas ihop och betäckas, så att säga. Jag snackar om golv och möbler, alltså, inget annat, din snuska/snusker! Läste du inte asterisken (stjärnan) här nedan?


Så här såg det ut FÖRRA året när jag grejade inför hösten och vintern på ballen! Och det kan jag ju inte leva på i år…

                                                                                                                                                               Nån annan som skulle behöva en dusch och en invändigt rengöring är Clark Kent**. Det har han inte fått sen i somras och det knastrar otrevligt på golvet när man kliver i och ur. Men det får vi ta nån dag när det är bättre väder. För idag regnar det, förstås. Dock vräker det inte ner, så ballen blir det nog om inte matteländet är alldeles genomsurt.


Se så han glänser när han är nyduschad!

                                                                                                                                                         Sur är jag i alla fall, för jag har fått en massa finnar som jag inte begriper varifrån de kommer. Jag har haft en äcklig sak i pannan som emellertid gått att dölja med min lugg samt har en ilsket röd och ond sak på vänster nyckelben! Ja, den syns ju inte heller för den breda allmänheten eftersom jag ju är en pryd kvinna och har KLÄDER PÅ mig i vanliga fall. Men den tredje sitter på hakan till höger och är ENORM – ful och ond, full av pus och allmänt vidrig! OCH JAG SOM SKA PÅ INTERVJU PÅ MÅNDAG!.. Jag spritar den minst tre gånger om dan och täckstift funkar inte, då ser den bara ÄNNU större ut. Nån som har nåt tips innan jag letar fram en skalpell???

                                                                                                                                                       *ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »