Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trovärdighet’

Ett bil-igt inlägg.


 

 Laserstrålen Carolinabacken

Här ska det bli paradgata. Carolinabacken med laserstrålen fotade jag i november förra året.

På måndag ska det bli ännu mer bilfritt inne i Uppsala centrum. Det är rätt bilfritt redan nu. I alla fall är det inte bilvänligt, varken ur framkomlighetssynpunkt eller parkeringssynpunkt. Trångt, enkelriktat, vägarbeten och svindyra parkeringsavgifter – om man nu ens hittar lediga ställen att lämna sin bil på. Sen undrar man varför city dör och handeln minskar…

Nåja, alla åker ju inte bil. Några åker buss och en och annan cyklar. Frågan är hur det blir på Drottninggatan. Uppsala kommun har nämligen bestämt att göra en paradgata från Carolina Rediviva på krönet ner till Vaksalagatan. Hej och hå! Där har ju en gång varit en parad. En fejkad sån, visserligen. Det var när Flickan som lekte med Kickan, eller vad den nu heter på engelska, skulle spelas in. Själva paradscenen gjordes då mellan Carolina Rediviva och Trädgårdsgatan, ungefär. Men det var i filmens värld. I verkligheten låter paradgata bara så… 1800-tal, tycker jag.

 

Rökfri

Rökfritt i bilen i England och Wales från oktober – om det finns barn i fordonet.

Den som kör bil i England och Wales från och med oktober får allt se till att fimpa före körningen – åtminstone om det finns minderåriga bland passagerarna. Då införs nämligen ett förbud mot rökning i bilen om det finns barn i den.

Den walesiska hälsoministern anser att bilrrökning är ett riktigt hot mot barns hälsa. Barnen kan ju ofta inte själva välja om de ska åka i bilen och de kanske inte heller kan säga åt den vuxne att inte röka.

På offentliga platser och i arbetsfordon i Wales råder redan rökförbud. Att bryta mot förbudet ska leda till böter om 50 pund, det vill säga cirka 600 kronor. Ett bra förbud, tycker jag!

 

Gammal trampbil

Möjligen må denna framföras utan körkort.

Sen var det dags för reklam! Eller… reklam och reklamfilmer kan ju vara… rätt irriterande. Irriterande dåliga, alltså. Värst av alla just nu är väl reklamen för Microlax, du vet…

När du har förstoppning kan det vara frustrerande att inte veta när din situation kan lätta…

Men bilreklam tänker jag på nu. Du har kanske inte missat att Avicii gör reklam för ett visst bilmärke? Fast det inte många av oss vet är att han faktiskt inte har körkort… Ärligt talat vet jag knappt vem Avicii är heller. Sångare? Musiker? Mångmiljonär? Jag googlade eftersom jag var så obildad. Nåja, han får förhoppningsvis snart ”lappen”, han håller på att ta körkort. Trovärdigheten för bilmärket i fråga? Nja, den sjönk väl några decimeter efter avslöjandet om den körkortslöse föraren.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

Mina två liv

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 


Eftersom Ann Heberlein själv
är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan överväger bankbyte.


 

Min snälla mamma hörde av sig idag och berättade att hon hade satt in en slant till mig på mitt bankkonto. Eftersom jag har varit ute en tur nu på eftermiddagen kunde jag inte kolla förrän i afton. Jorå, pengen satt på kontot, men denna ruta dök upp på startsidan:

Dubbla dragningar


Det här känns INTE bra, Nordea! 
Trovärdigheten har fått sig ett rejält nagg i kanten. Jag överväger att byta bank. Riktigt dåligt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan försöker odla positivt tänkande.


Nu har det rört lite på sig vad gäller skrivuppdrag.
 Igår fick jag en intresseförfrågan och idag ytterligare fyra. Alla fem ligger kvar, jag är inte bortsållad än, alltså. Jag anmäler inte mitt intresse för alla förfrågningar jag får. Ämnet måste passa mig, min kanal och min målgrupp, det är mina främsta krav. Dessutom är jag alltid ärlig i det jag skriver. Hur blir det annars med trovärdigheten gentemot läsarna? För jag har ju trots allt en och annan sån…

Så jag skriver väldigt mycket, men allt skriver jag inte för pengar! Jag har skrivit så mycket att jag har nött ut ett och annat tangentbord, till och med. Tangentbord blir överhuvudtaget ganska sunkiga efter ett tag. Vilken tur att jag har julklappsslimen jag fick av Linn ett år!

slime och tangentbord efter rengöring
Ibland skriver jag så mycket att tangentbordet behöver rengöras. Den här slimen fick jag i julklapp ett år av äldsta bonusdottern. Slimen funkar även på fjärrkontroller och telefoner!


Jag fick ett mejl idag också
om en bok jag ska få för recension. Du får inte veta ännu vad det är för bok,  men det är en viktig bok, en bok som kan vara användbar. Egentligen är jag nog fel målgrupp, målgruppen torde vara yngre. Samtidigt är det viktigt att veta lite om annan litteratur än enbart vuxenböcker. För vad är det vi stoppar i händerna på våra barn? Kanske är lite bra om vi kollar efter före, så att säga.

Förhoppningsvis kommer alltså en del texter som inte bara innehåller gnäll om en osäker framtid eller ilskna ord om dåliga varor och tjänster, företag och säljare. Det är dags att jag övar mig i positivt tänkande, helt enkelt. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig eller börja stryka medhårs! Näääver in my foot! 

Tack Per och Jerka och Bajsugglan för att ni peppade mig på Twitter! (Länkarna går till deras bloggar!)


Livet är kort. 

Read Full Post »

Akademibokhandelns Debutantpris har visat sig vara en reklamkampanj och inte en tävling. Kampanjen gjordes tillsammans med Norsteds förlag, som liksom Akademibokhandeln är ägt av KF Media. Och priset gick förstås till en av Norstedts författare, Eija Hetekivi Olsson, för romanen Ingenbarnsland. Men frågan är… får man verkligen göra så? Jag menar låtsas att det är en tävling trots att det bara är reklam..?

Romanen som ”vann”. Eller som det gjordes reklam för, snarare.


Priset kokades ihop av två chefer.
 Ettt pressmeddelande gjorde att flera medier nappade och skrev om debutanten. Den ena chefen menade att man ville testa om idén funkade. Och nästa år lovar man att göra det ordentligt. Det vill säga med jury och inbjudan till alla förlag att nominera en författare. Men en jury måste vara oberoende och frågan är om inte hela idén är körd nu när man har kört en falskomgång. Personligen tycker jag inte att detta är OK och för mig är trovärdigheten vad gäller priset förbrukad. Dessutom har Akademibokhandelns och Norstedts trovärdighet fått sig ett rejält nagg i kanten…

Read Full Post »

Jag har skrivit om det förr, fackförbundet SKTF och dess  namnbyte till Vision- fast det borde ha blivit Dimsyn. Facket, som sätter snarskank för sig själv och sina medlemmar. Och man fortsätter att överträffa sig själv – i dumhet.

Den här gången är det tidningen Vision, min facktidning, vars chefredaktör stoppade kritiska artiklar om fackets 75-årsfest i Stockholms stadshus. Många medier rapporterade om festen – och att den hade kostat fyra miljoner kronor. På tidningen Visions hemsida skrev man om kritiken. Men några kritiska artiklar fick inte publiceras i det första numret av den nya tidningen. Chefredaktören satte stopp för det.

Till min andra facktidning, Journalisten, har chefredaktören sagt att beslutet att stoppa ariklarna var ett för att

värna tidningen

Men han vill inte förklara varför mer än att han tycker att kritiken gjorts på för lösa grunder.

SKTF, Dimsyn Vision är ett av de fack som idag tappar medlemmar. Ett sätt att möta detta är namnbytet, tror facket. Personligen tycker jag inte att det är konstigt med medlemstappet och jag tycker dessutom att det krävs betydligt mer för att möta det än ett namnbyte. Det handlar om trovärdighet. Trovärdighet. (Om jag säger det två gånger kanske nån hör???) Just detta har mitt fack väldigt dåligt av. Men hur kan det bli annat när man motarbetar sig själv i domstol, stoppar kritiska artiklar och jag vet inte mer vilka galenskaper man sysslar med. Hantera och lös problemen i stället för att byta namn. Och flumma om gladare måndagar. Det hjälper liksom inte.

Read Full Post »

En brittisk undersökning visar att hälften av alla kvinnor inte vill vara med på bild. Det handlar om att kvinnor avskyr sitt utseende. Eller framför allt sitt leende. Intressant nog är det ett tandkrämsföretag som gjort undersökningen…

Vad ska man säga om trovärdigheten för en sån här undersökning? Klart tandkrämsföretaget vill ha nya kunder, kunder som förstås vill ha vita tänder.

Coach Elizabeth, som jag bloggade om igår, har också några funderingar. I Pravda Aftonbladet, där hon dessutom även har blivit krishanterare, säger hon:

[…] Undersökningar har visat att kvinnor ofta har en helt felaktig uppfattning om till exempel sin kroppsstorlek och vi är bra på att fokusera på det negativa. […]

Hon menar att vi kvinnor har uppfostrats negativa. (Vadå negativ? Jag? 😈 )

Coach Elizabeth fortsätter:

[…] Men vi hänger också upp oss på de där missfärgade tänderna i stället för på det tjocka håret eller de supersnygga benen. […]

(Får människan betalt för att säga sånt här? Snacka om utseendefixerad!)

Ett skäl till att man inte vill vara med på bild är att man inte vill att ens fula nuna ska dyka upp i sociala nätverk som Facebook. Men sociala nätverk har även en mer motsatt funktion: självbekräftelse. Många kvinnor publicerar på sig själv för att höja sin självkänsla och tävla om uppmärksamhet.

Kloka (ehum…) Elizabeth igen:

[…] Det finns en helt ny möjlighet till jämförelse. Vi får kontakt med människor vi känt i barndomen som ser jättefräscha ut och här går jag med mina rynkor. Facebook har uppfyllt ett enormt behov hos människor om att bli sedda och det är ett jäkligt ytligt forum, man tävlar om uppmärksamhet. Det funkar precis som snabbmat – du blir mätt för stunden men hungrig snabbt igen […]

(Facebook = snabbmat? Snabbmat är gott, juh… 😉 )

För mig behövs det inga undersökningar som talar om själklarheter – att skälet till att vi inte vill visa upp bilder på oss själva är för att vi är missnöjda med utseendet – på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är hemskt att dessa tankar redan slår rot hos våra unga, som ju på många sätt är fina och vackra och alldeles bra. I VÅRA ögon.

Och som vanligt är ju jag snyggast… NOT!


Inte ens en peruk hjälper… Skämt åsido, jag gillar mitt hår. Mitt RIKTIGA hår, alltså!

Read Full Post »

Older Posts »