Svar från Motala kommun om färdtjänsten

Ett inlägg om färdtjänsten i Metropolen Byhålan och en rädd mamma.

Uppdatering 2:  Ytterligare ett svar från handläggaren har nu inkommit på mitt förra svar. Jag blir lyssnad på och mina synpunkter förs vidare till ansvariga. Men man återkommer till det här med semester…

Hej!

Vi håller på att se över informationen på hemsidan och jag ska ta upp med Östgötatrafiken inför eventuell kommande information angående anpassning till målgrupper.

Dina synpunkter ska jag även föra vidare till sektionschef för Stöd Vuxna och Äldre på Socialkontoret, Hans Liljedahl. Han kommer åter efter semester 2013-08-12.

Tack igen för dina synpunkter.

Hälsningar Ingela Fridell, handläggare färdtjänst
[kontaktuppgifter]

Uppdaterat inlägg: Idag, över en månad efter att jag hade lämnat en synpunkt på Motala kommuns webbplats, kom ett mejlsvar från handläggaren Ingela Fridell. Hon skriver så här:

Hej!
2013-07-31 tog jag emot dina synpunkter som gjordes 2013-06-29 på Motala kommuns hemsida. Fördröjningen beror på att den som har ansvar för synpunkter på hemsidan hade semester.
Tack för synpunkter. Kommunen har skrivit informationen på hemsidan medan Östgötatrafiken är ansvarig för den information som de har skickat ut till dem som har färdtjänst (som finns i högerkolumnen). Om du vill så vidarebefordrar jag gärna synpunkterna till Östgötatrafiken.
Till din fråga vad gäller enligt de nya reglerna: Östgötatrafiken har tagit över ansvaret för utförandet av färdtjänsten i Motala kommun och har beslutat att färdtjänstresor ska beställas minst två timmar i förväg. I tätorten finns inte någon tidtabell. Utanför tätorten utgår beställningscentralen från en tidtabell när resan bokas. Beställningscentralen kan förskjuta önskad avresetid + / – 30 minuter.
Hoppas att det var svar på din fråga och kontakta gärna mig om du har flera frågor. Jag väntar på svar från dig om jag ska vidarebefordra dina synpunkter till Östgötatrafiken.
Hälsningar
Ingela Fridell, handläggare färdtjänst 
[kontaktuppgifter]

Det första jag reagerar på är att Ingela Fridell skyller på semester. Om man inför en, för vissa medborgare, stor förändring mitt i sommaren, bör man ändå se till att ha resurser som kan möta och bemöta de frågor som inkommer i samband med detta. Detta är liksom grundläggande i kommunikationsarbete! Men, i mitt svar skriver jag inte nåt direkt om detta, utan bemöter i stället det hon skriver om informationen och att jag inte tycker att den är målgruppsanpassad.

Tack för svar på mina frågor som jag skrev för över en månad sen när jag var nere hos min mamma på besök.
Jag har lyckats klura ut reglerna du skriver om nedan, men jag tycker att det inte finns tillräcklig eller tydlig information på er webbplats – senast häromdan var jag inne och tittade och den var inte ändrad sen den 25 juni. Att lägga över informationsansvaret på den upphandlade utföraren känns väldigt märkligt i mina ögon.
Eftersom jag bor 30 mil från min mamma och hon inte har tillgång till dator och internetuppkoppling är det inte mycket att göra åt saken nu. Hon kan inte surfa in på nån webbplats och kolla. Men jag kan ju inte hjälpa att fundera över om ni överhuvudtaget tänkte på dem som inte har tillgång till dator och internet… Hur ska de få informationen? Jag kan nämligen tänka mig att det är ganska många äldre äldre som inte har datorer. Till exempel.
Och, som sagt, det som stod i brevet och på webbplatsen kändes inte som samstämmig information.
Du gör naturligtvis som du vill. Min främsta synpunkt på det hela är att informationen inte är ett dugg målgruppsanpassad.
Mamma då? Jo, hon har fortfarande inte vågat prova den ”nya” färdtjänsten, men hon har hört att den faktiskt är bättre. Så hon vågar säkert snart. Och att den är bättre är ju också någonting i det hela som ni kan ta till er. På vilket sätt den är bättre sa hon inte, men kanske handlar det om att passa tider och att chaufförerna hittar sina kunder (det var si och så med det när det gäller den förra utföraren). Det är ju svårt för de äldre och personer med funktionshinder att stå på standby hur länge som helst. […]

För ganska precis en månad sen skrev jag här på bloggen om färdtjänsten i Metropolen Byhålan. Jag lyfte fram flera idiotier kring färdtjänsten, som jag tycker är mer eller mindre makalösa. Nu är dessa naturligtvis inte enbart förekommande i Metropolen Byhålan, men det är där min mamma bor. Och mamma har färdtjänst. Mamma har också en kronisk sjukdom, en degenerativ sjukdom och är rörelsehindrad. Hon kan gå korta sträckor med rollator. En fungerande färdtjänst är nödvändigt för henne om hon ska nån annanstans än till serviceboendets restaurang (mitt emot mammas lägenhet) och hämta sin mat, handla på lilla ICA eller gå till frissan (salongen i serviceboendet hus). Därför är den första och främsta idiotin att mamma, med jämna mellanrum, måste ansöka om förlängd färdtjänst. Hon blir nämligen aldrig frisk!

Mitt i sommaren har Motala kommun bestämt att färdtjänstreglerna ska ändras. Nya regler från den 1 juli. Jag tycker att det är bra att man då och då gör upphandlingar, MEN… det får ju liksom inte bara vara pengarna som styr! Det måste ju vara tillgänglighet (antal bilar och chaufförer), kompetens hos chaufförerna (att möta personer med funktionshinder av olika slag, äldre, kanske förvirrade människor etc) och serviceinriktning (att hjälpa till så att kunden kommer i och ur bilen, att bära matkasse etc) också!!! Men den andra idiotin i det hela är att det enbart är pengarna som styr. Den som lägger den lägsta offerten får jobbet.

Mamma får i god tid ett brev – som hon inte förstår därför att man har skrivit det på byråkratiska. Mamma blir orolig och tror att hon måste försöka ta sig i och ur en buss. Var finns tidtabellerna i såna fall? Vad är reskassa? Och vad 17 är

kompletteringstrafiksresenärer???

I brevet finns också basfakta, som telefonnummer till nya färdtjänsten och till kontaktpersoner. Det är bra, men idioti nummer tre är ändå ett faktum: man begriper inte vad det står i brevet! Har Motala kommun ens hört tals om begreppet klarspråk? Om inte, kanske en och annan borde vidareutbilda sig i detta…

När jag åker ner till mamma några dagar innan de nya färdtjänstreglerna införs har jag med mig dator och router så att jag kan surfa trådlöst. Jag går in på Motala kommuns webbplats för att hämta mer information och för att försöka klara ut saker och ting för mamma. Det står ingenting om bussar på webbplatsen. Men tidtabeller nämns – fast de finns inte på webbplatsen… Den nya, försämrade regeln som säger att en kund kan få vänta +/- en halvtimme på bil (det blir ju kul i vinter…) och att kunden måste beställa resa två (2) timmar i förväg nämns emellertid (alltid något). Sämre service och inga tidtabeller på Motala kommuns webbplats – varken då (några dagar innan reglerna ska börja gälla) eller idag när jag går in och tittar! Idioti nummer fyra – sämre service och obefintlig information. Webbplatsen är inte ändrad sen den 25 juni.

Och så pricken över i: färdtjänsthandläggaren är tillgänglig för frågor en timme varje vardag under telefontid. Annars hänvisas till webbplatsen- till den upphandlade utföraren (vems är informationsansvaret, egentligen???)! Idioti nummer fem är tydlig: dålig tillgänglighet om man har frågor (och det lär man ha…). Kanske man borde haft lite utökade telefontider den första tiden efter att reglerna infördes? Eller var alla på semester då? Varför införa nya regler mitt i semestertid? Och hur många av de äldre färdtjänstberättigade har dator med internetuppkoppling? Jorå, mamma fick ju tillgång till min, men hon kan ju inte hantera den själv och jag måste ju åka 2 x 30 mil…

Jag lämnar några rader, några synpunkter på kommunens webbplats samma dag som jag är inne och tittar och samma dag jag skriver blogginlägget jag refererar till ovan, tror jag (den 30 juni). Om inte dan innan… Hur som helst… Idag får jag svar via e-post. En månad har det tagit för ansvarig att svara. Faktum är att jag skiter i att det är semestertider. Har man infört nya regler mitt i semestertider måste det finnas bra information och tillgänglig personal som kan svara på frågor. Dessutom finns det finns regler för hur lång tid som anses rimlig för att få ett svar från en myndighet/motsvarande. Och den tiden är inte en månad (30 dagar)…

Svaret då? Ja, så här skriver Annika Nordström på Motala kommun till mig:

Hej!

Tack för din synpunkt gällande informationsbrevet till personer som har färdtjänst. Jag vidarebefordrar dina åsikter till färdtjänsthandläggarna och ber om ett förtydligande.

Därunder finns sedan hennes namn, e-post-adress och två telefonnummer. Inget mer. Jag är… nästan mållös. Sen skriver jag det här inlägget i ett rasande (!) tempo.

Mamma då? Tja, efter en månad med de nya färdtjänstreglerna har hon fortfarande inte åkt färdtjänst. Hon vågar inte. Hon är rädd att färdtjänsten inte ska fungera. Syftet med det hela är tydligt: färdtjänsten ska avvecklas eftersom folk slutar använda den av skäl som stora försämringar och ren rädsla för att kanske inte bli hämtad, bli bortglömd. Sverige, 2013.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nya färdtjänstregler i Metropolen Byhålan

Ett inlägg om färdtjänst och byråkraters fäbless för maktspråk och motstånd mot kommunikatörer.

Mamma har färdtjänst eftersom hon är rörelsehindrad och har flera svåra sjukdomar. Hon kan inte gå utan rollator och då endast korta sträckor. Hennes skelett har blivit skört av en viss sorts medicin, vilket gör att hon lätt råkar ut för frakturer. Hon är beviljad färdtjänst och har haft det sen många år tillbaka, även om hon, som alla andra, måste ansöka då och då om att få förnya tillståndet. Mammas hälsotillstånd förnyas emellertid inte till det bättre.

Idioti nummer ett:

Varför måste personer med kroniska sjukdomar som inte förbättras utan försämras, då och då på nytt ansöka om färdtjänst? Kränkande!

Av och till ändras färdtjänstreglerna, vanligen därför att kommunerna gör upphandlingar och ibland sluter avtal med nya utförare. Det i sig är det väl inget fel på, man ska inte låta avtal bara löpa på år ut och år in. Men…

Idioti nummer två:

Varför är det alltid pengarna som styr? Varför väljer man alltid den billigaste utföraren även om kvaliteten är undermålig? Jag tänker till exempel på chaufförer som knappt kan göra sig förstådda på svenska, chaufförer som vägrar bära in kassar (ingår i uppgiften färdtjänst), chaufförer som är oförskämda och tigger pengar (en lyckades nästan lura i mamma att han inte fick betalt för att köra färdtjänst), chaufförer vars bolag är beläget i en helt annan kommun (de hittar inte adresserna). Och så vidare. Kränkande! 

Nu har Metropolen Byhålan gjort en upphandling och från och med den 1 juli är det en ny utförare som ska köra kommunens personer med funktionshinder. För ett tag sen fick mamma ett brev om detta, inklusive telefonnummer till nya färdtjänsten samt till kontaktpersoner. Det är bra, men…

Idioti nummer tre:

Brevet är författat på byråkratiska. Vad sägs om detta utdrag:

[…]  Trafiken är uppbyggd i ett tidtabells och linjesystem och som också kommer att kombineras med inomkommunala sjukresor och kompletteringstrafiksresenärer. […]

Nån som vet vad kompletteringstrafiksresenärer är för ena? 

Brevet fortsätter:

[…] Inom tätorten finns också de s.k. anropsstyrda tätortsbussarna, dessa bussar utför trafikuppdrag inom tätorten och endast efter beställning. Bussarna är också tidtabellstyrda.
Resor med dessa bussar kan inte betalas kontant utan måste betalas med ÖstgötaTrafikens periodbiljetter eller reskassa. […]

Reskassa? Vad är det? Anropsstyrd tätortsbuss..?

Mamma är orolig och förstår inte vad det står.

Ska färdtjänsten köra buss nu?

Hon som inte kan åka buss av olika anledningar!

Är det särskilda tidtabeller? Var finns de?

När jag kommer på besök tar jag med dator och trådlöst modem och surfar in på kommunens hemsida för att hämta mer information om de nya färdtjänstreglerna.

Idioti nummer fyra:

På hemsidan med information om de nya reglerna hittar jag inget om bussar. Ordet buss står inte nånstans. Men det står

[…] Vissa regler ändras som t.ex. att färdtjänstresor ska beställas minst 2 timmar i förväg. Inom Motalas tätort måste resenären vara beredd på att förskjuta sin resa +/- 30 minuter från önskad avresetid. Tidtabell finns för Motalas ytterområden. […]

Tidtabell finns… Men då handlar det trots allt om bussar, eller? Och vad är ytterområden? Var finns tidtabellen, förresten?

De nya reglerna är förstås sämre än de tidigare. Sjuka människor kan tvingas få vänta i upp till en halvtimme på färdtjänst – eller i minus en halvtimme! (Vad är tid för en som är sjuk eller funktionshindrad..?) Ska de sjuka stå beredda utomhus på vintern i upp till 30 minuter också? Beställning två timmar i förväg… Men vad händer om man är hos tandläkaren och besöket drar ut på tiden? Mycket sämre service, för att prata klarspråk.

Idioti nummer fem:

Färdtjänsthandläggaren på kommunen har telefontid en timme varje vardag. I övrigt hänvisas på hemsidan till den upphandlade utföraren. Så praktiskt att lägga över kommunikationsansvaret på denna…

Som kommunikatör undrar jag var kommunens kommunikatörer befann sig när detta skulle kommuniceras. Uppenbarligen var ingen av dem inblandade i författandet av brevet som gick ut till de färdtjänstberättigade. En duktig kommunikatör vägrar nämligen byråkratiska. Vidare anser jag att det är ofattbart hur man lämpar över ansvaret på en extern aktör, den upphandlade utföraren, när det gäller att informera om reglerna. För en handläggare som har en minimal telefontid ringer man ju inte till.

Detta, bästa sämsta Metropolen Byhålan, kan bara ge en enda sak: en stor, svart bakLÄXA!

En stor svart bakLÄXA till Metropolen Byhålans kommun för att den inte kommunicerar på ett bra sätt om de nya färdtjänstreglerna.

Livet är kort.

Read Full Post »

Egenvård, egensvar och åter igen… kommunikation är svårt!..

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.

Efter handlingen, som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.

Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

Ris, ros och annat

Äntligen! En näringsrik lunch idag! Jag hade dejt med den hjärtegoa L och denna agerade personlig assistent åt mig. Så fin som en ros i sin röda kappa kom hon och höll upp dörrar, bar matbricka och… bjöd på lunchen. Nej, det var jag som skulle bjuda, men försök argumentera med denna kvinna…

Till lördag har hon planerat nånting kulinariskt för mig och Fästmön. Vi ska åka hem till henne när Anna har slutat jobba och sen verkar det som om bilen ska lastas full av godsaker. Hon garanterade att vi INTE skulle vilja ha/orka med Tobleronen jag köpte i söndags…

Den utpekade lär vi inte vilja ha eller orka med på lördag, enligt L.

Jag vet inte om jag tillförde så mycket på lunchen. Det första jag gjorde var att kasta kokt ris över knäet. Eftersom Logen har mikroskopiska servetter hade jag inte ens lagt en som täckte en fyrkant på ena benet. Nåja, det var i alla fall ingen sås på just det ris jag spillde, så jeansen är obefläckade.

Dagen idag är mörk och trist. Igår kväll var jag så trött att jag gick och la mig mitt i CSI. Tittade på sovrums-TVn och då slocknar jag alltid efter högst fem minuter. Gissar att det lär bli samma idag. Jag var så trött att jag inte orkade strula ut på en krycka till soprummet med den snart överfulla tidningspåsen igår, så den står kvar som ett utropstecken innanför ytterdörren.

Högsta prio idag efter jobbet är att försöka handla lite på Tokerian. Jag får lämna kryckorna i bilen när jag går in och hänga på varuvagnen så där som mamma brukar göra. Hur jag ska ta mig in från garaget återstår att se. Kanske en krycka? GAH, jag hatar verkligen att ha detta funktionshinder, men det är nyttigt för mig att prova på. Det är först nu jag inser hur jobbigt det är för dem som ALLTID behöver gå med kryckor… Vi är här för att lära, eller hur var nu meningen med livet..?

Den enda dan jag jobbar för institution1 i veckan är tisdagar. Och den dan räcker inte till för det hästjobb jag har framför mig – att göra om alla forskningssidor. Först idag har jag fått namn på kontaktpersoner. En har jag pratat med sen tidigare så han är igång, men idag var det dags för nästa. Hans chef hade inte ens berättat för honom att han var utsedd till att göra detta… Nej, det känns inte riktigt bra. Jag skulle behöva sitta här mer rent fysiskt, så att jag kan gå med piskan  – eller riset, för den som föredrar det…

Igår blev jag erbjuden ett skrivjobb, men fick tacka nej till det eftersom jag inte har egen firma. Om jag hade haft ett fast jobb hade jag inte tvekat en sekund att registrera en firma, men som läget är det inte särskilt smart. Jag räknar allt mer med att bli arbetssökande igen efter årsskiftet och om man ska få a-kassa, det vet ju alla, får man ju inte jobba ens i egen regi. Detta trots att man är ärlig och anger exakt antal timmar och hur mycket man tjänar – så där så att a-kassan borde kunna dra av det från ersättningen. Nej, så funkar det inte i Sverige. Här ska man antingen jobba förfärligt mycket eller inte alls. Då först passar man in nån sorts mall. Oerhört tröttsamt för en som inget hellre vill än jobba. (Det finns de som till exempel är sjuka och inte kan jobba och så finns det de som inte vill jobba. Varför ska man envisas med att lägga ner tid och energi på att försöka hitta jobb åt dem när det kryllar av friska, fullt arbetsföra människor? Jag begriper det inte.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Snöblandat

Det var rena natta när jag tittade ut genom fönstret när harpan på Ajfånen väckte mig tio över sex. Jag stack ut näsan genom balledörren* och såg tunna, vita flingor dansa ner. Det var som ett isregn. Önskar jag hade kunnat foto, men som du vet är jag rätt besviken på Ajfånens kamera, så jag försökte inte ens. Strax under nollan var det – och så lär det förbli resten av veckan. Tänkte kolla dammen på jobbets innegård då och då för att se när den klär sig i vinterskrud. Än så länge är det inte ett spår av is.

Inte frusen än!

Igår kväll hämtade jag Fästmön från jobbet – för att jag var så pussugen! Tro inte att jag gör det för att vara snäll, jag är otroligt självisk. Kanske lite snäll, ändå, för det var blött och kyligt att ta bussen hem skulle ta ganska lång stund för henne. Hon är min guldkant på tillvaron och såna ska man vara rädd om.

Idag jobbar jag en trappa upp, på institution 1. Det är roliga dagar, även om jag inte estimerar att byta kontor. Jag tycker att det är jobbigt att släpa papper och prylar, men jag slipper i alla fall bära dator eftersom jag har en hyfsat fungerande lap top där uppe. Den har Explorer och e-postprogram och Officepaketet, så jag kan arbeta hjälpligt, i alla fall. De större programmen, som Photoshop och InDesign är alltför tunga för den lilla datorn att jobba i, de går med nöd och näppe att öppna.

Kryckan stod lutad mot ytterdörren hemma idag, men den får stå kvar. Jag orkar inte släpa omkring med den också, det räcker med papper, prylar och trådlöst tangentbord som ska forslas en trappa upp. Hälen är inte värre än värst nu på morgonen, vi får se hur den är framåt eftermiddagen. Däremot har jag fått tillbaka mitt eksem på fingret, så det smordes direkt efter morgontvätten med ett tjockt lager kortisonsalva av receptbelagd sort. Just nu kliar och svider det som 17 och är allmänt rött och ilsket.

Dags att stjälpa i sig yoghurten och sätta fart till jobbet nu! Idag väntar institutionsmöte och så ska jag fortsätta jobba med forskningssidorna på webben för institution 1. På fredag får jag namn på kontaktpersoner så att jag kan gå vidare.

*balledörren = balkongdörren

Livet är kort.

Read Full Post »

The show must go on…

Idag är det tisdag och jag hoppas att S har fixat min dator på institution 1. Det är nämligen där jag ska jobba, även rent fysiskt, på tisdagar. Tillbaka till mitt ”gamla” kontor, det som ligger högt uppe bland molnen och som är luftigt och stort. Jag trivs bra en trappa ner, men kontoret där är litet och trångt och utsikten är inte mycket att hurra för – korridoren mitt emot i denna del av byggnaden som är U-formad.

Jag slängde en blick på gamla mobilen igår och noterade, till min förtjusning, att en nitisk säljare i Göteborg verkligen vill sälja en pensionsförsäkring till mig. Så himla synd att jag inte svarar. Pensionsförsäkring känns i skrivande stund som ett hån. Insåg också att jag inte har meddelat sjukhuset mitt nya mobilnummer. DET är lite värre, för jag vet inte vem jag ska ringa. Men min adress och mitt hemtelefonnummer har de ju. Vissa samtal kan ju vara bättre att ta emot i hemmets lugna vrå…

Lite roligare var ett mejl som jag fick igår angående ett bokprojekt jag har gett mig in på. Jag är både nyfiken och förväntansfull! Mer om detta lär komma på en blogg nära dig!

Det blir fortsatt jobb med institution 1:s forskningssidor idag, uppblandat med lite möten och annat. Några kontaktpersoner har jag inte fått än, så jag gissar att jag måste tjata om det. Sånt där tycker jag är lite jobbigt, men samtidigt inser jag att chefer inte kan hålla allt i sina huvuden – ty där är ju, liksom för oss vanliga dödliga, vissa utrymmesbegränsningar. Tråkigast känns den uteblivna återkopplingen (feedback på svenska) på det material jag skickade till prefekten på institution 2 efter vårt lönesamtal. Varför stressade jag, liksom? Det är för övrigt frustrerande att inget händer på ett mer långsiktigt plan. Jag börjar tröttna lite och tappa sugen på löften som bara ger korta, tillfälliga lösningar.

Nej, nåt vidare humör är jag visst inte på idag. Ursäkta, det blir bättre när jag kommer igång och jobbar! Ryggen har bråkat med mig i natt – jag for upp som en raket mitt i natten av att det kändes som om jag fick ett spjut i ryggslutet. Det fick jag inte, men jag hade antagligen vridit mig i ett läge som ryggen inte estimerade. Därför är ryggeländet idag tillbaka till ruta ett. Hälen är också ond idag, det gör ont genom vaden upp i baklåret. Gissar att det helt enkelt är rejält inflammerat. Kanske inte så konstigt att jag är lite grinig då…

Inte ens Dagens Språkliga Groda i lokalblaskan fick mig att skratta nåt nämnvärt. Bara att skaka på huvudet och smacka med tungan i gommen åt detta fel som så många gör: båda TRE. När man använder uttrycket

både

handlar det max om två. Men lokalblaskan, som så många andra, utökar både till tre.

Både tre partier…

Nu knackade bästa J på och förärade mig en chokladbit! Tänk, J måste ha sett att jag såg grinig ut! Vilka snälla människor jag har runt omkring mig – på alla plan – privat, på jobbet och i bloggvärlden. Jag skrattar fortfarande åt gårdagens ömtåliga post… Kanske skulle ha tagit med den hit idag och skojat lite – med mig själv…

Mugg från ett av bonusbarnen som tycks ha ENORM humor, chokladen från J.

Nej, dags att sätta fart på den gamla kroppen och göra skäl för månadspengen! Jag ska flytta mina

näbbiga armbågar

– ett uttryck som Fästmön hasplade ur sig när vi låg i sängen härom kvällen och resten av min lekamen ett trappa upp. Var hänger du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »