Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utsatt läge’

OK, det ÄR lite mörkare på morgnarna nu tack vare sommartiden. Jag kan inte påstå att jag är särskilt positiv till sommartiden. Det en timmas flytt gör är mest att irritera. Man går omkring och funderar om man har flyttat fram alla klockor, man försöker hjälpa sin gamla mamma på distans. Men värst av allt, man får gå upp en timma tidigare. För min del innebär det uppstigen strax efter klockan fem – om det fortfarande skulle var vintertid/normaltid, vill säga…

Att det är ljusare på kvällarna skiter jag i för tillfället – jag är så trött, så trött och igår hade jag huvudvärk för typ femte dan. Därför åkte jag hem lite tidigare från jobbet och lyckades passa in så jag kunde plocka upp Fästmön från sitt jobb och Elias från fritids – båda blev mycket tacksamma.

På väg till jobbet i morse var solen en bra bit längre ner än förra veckan. Men sen steg den, kraftfull och rund som en julost. Jag klev ut på jobbets balle*, där man nästan får svindel, och tog en bild. Kolla, visst är väl marssolen häftig?!

Marssolen fotad tidigt i morse från jobbets balle.


I eftermiddag har jag två intervjuer
och vidare har jag bokat in ytterligare en, på torsdag förmiddag. Tisdagsförmiddagen bjuder annars på institutionsmöte, en sorts stormöte där hela institutionen deltar. Och jag tror inte att det beror på fikabrödet som man lockar mer – allt fler har börjat delta i mötet och det är riktigt, riktigt bra! Dessa möten hålls på engelska, så den som vill säga nånting måste våga och kunna öppna kakhålet och prata utrikiska. För egen del impade jag lite på en av männen jag intervjuade i förra veckan när jag på hans hemspråk tigrinja sa

Jag heter Tofflan.

Vilket transkriberat på svenska blir ungefär

Ane schmen Tofflan.

Och så sa jag lite annat (fast inte ett enda av de mindre rumsrena ord jag kan…). Sånt förenar, kände jag, och nu har jag en vän och förtrogen i just denna man!

I nästa vecka och veckan därpå tänkte jag försöka lägga sista handen vid min kommunikationsplan. Annars jobbar jag mest med att bygga upp institutionens intranätsidor. Det är både roligt och givande att få vara med från början och just bygga upp och starta nåt!

Slutligen vill jag tacka alla som har retweetat eller länkat till mitt inlägg om att vara arbetslös och desperat! Jag tycker att det är viktigt att många läser hur det kan vara, för jag tror inte att alla förstår den desperation och det utsatta läge man befinner sig i som långtidsarbetslös. Och att den som har jobb faktiskt kan hjälpa – på rätt sätt. I stället för oombedda goda råd kan man till exempel bjuda på en fika eller en stunds sällskap på en promenad. Många arbbetslösa isolerar sig nämligen och behöver komma ut och få lite marssol på sina näsor.


*jobbets balle = jobbets balkong

Read Full Post »

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.


Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.


En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »

Om man ser idioter överallt bör man lyssna efter varningsklockor. Det framgår av en intressant artikel jag hittade idag på Dagens Nyheters hemsida. För finns idioter på jobbet, i trafiken, hemma och på TV då är du på väg in i stressfällan…


Tofflan, Queen of the road! Ingen kör bil bättre än hon!

                                                                                                                                                                 I artikeln följer exempel från arbetslivet där två företag hanterar uppsägningar på olika sätt. På det ena stället ledde det till att folk stannade upp med sitt arbete och satt och surfade på internet. På det andra stället gavs de medarbetare som skulle sägas upp tid att bearbete det hela – och arbetet fortsatte.

Det finns fyra typiska reaktioner på akut stress, enligt artikeln:

  1. att spela död, det vill säga inte agera alls
  2. att fly
  3. att kämpa
  4. att vårda och knyta an

När man flyr innebär det till exempel att man sjukskriver sig, undviker vissa personer eller arbetsuppgifter eller helt enkelt slutar. Kampen då? Den visar sig genom att man höjer rösten och utöver ett aktivt motstånd, kanske säger upp sig i protest.

Att vårda och knyta an är en reaktion som det inte har forskats så mycket på. Det handlar ju om typiska kvinnliga reaktioner, så det är väl därför, gissar jag. Stress har nämligen visat sig locka fram en instinkt att till exempel börja ta extra väl hand om sina barn och att underhålla sina sociala nätverk.

Förut när jag blev stressad uppfattades jag som aggressiv. Och det var jag säkert också! Jag hade svårt att sova, svårt att koppla av. Sömnstörningar är nåt jag fortfarande drabbas av, men trots att jag har upplevt min nuvarande situation på jobbet stressande har jag inte varit för stressad och känt mig aggressiv. Däremot vet jag att jag blir aggressiv av stressen inför min osäkra framtid, nåt som visar sig här på bloggen framför allt, men också i olika kontakter, särskilt med personer som har till uppgift att ge service och hjälpa. Den frustration jag känner när de inte förstår, inte kan känna in, inte kan inse vilket utsatt läge jag är i är enorm! När jag ser idioter och puckon överallt är det verkligen en varningsklocka…

Hur reagerar du på stress? Vad är varningsklockor för dig???

Read Full Post »