Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘följetong’

Ett om om-saker-och-ting-hade-varit-annorlunda-inlägg.


 

Ros ljusrosa

Nej, jag har inte fotat den rosa barnkoftan. Du får titta på en ljusrosa ros i stället, en ros som inte var till mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna… både göra och skriva om. Jag skulle kunna skriva följetongen om den rosa barnkoftan, den jag ser varje dag på min promenad runt Kexfabriken eller Besticklådan. Koftan, som inget barn verkar sakna. Eller så skulle jag kunna skriva om det förtroliga samtalet på bänken i bersån. Den berså vars baksida jag råkade passera. Kanske om det faktum att jag lunchade ensam med min bok – som vanligt – medan arbetskamrater i olika konstellationer klev in på restaurangen och satte sig ner i just sina konstellationer. Ett gäng valde till och med ett annat rum i stället för bordet bredvid mitt, för, som en person sa:

Vi måste ju kunna prata!

Ja, tänk vad jag skulle kunna skriva!.. I stället får jag uppdrag i efterhand. Som idag, till exempel. En presentation idag på morgonen skulle refereras på ett visst ställe. Först i efterhand fick jag veta att det skulle refereras på två helt andra ställen, med två andra målgrupper i fokus. Tror du att det är lätt att göra ett bra jobb då? Nu har jag jobbat med kommunikation i +25 år. Men ändå. Eftersom jag hade ett ursprungligt uppdrag lyssnade jag med ett öra specifikt för det och inte andra öron. Det blir inte bra, kort sagt.

Och rollerna… Lika oklara som under det senaste halvåret och lite till. Kunde i alla fall känna och uppfatta att även andra uppfattar oklarheterna hos vissa. Det gör att jag inte känner mig helt dum och blåst. Fast ju oklarare, desto otydligare – och desto sämre resultat i slutet. Tror jag. Och försöker kommunicera med nån som inte vill höra det jag säger utan går iväg medan jag pratar.

Medicinen jag svalde i morse sitter fortfarande kvar där bråcket finns. Jag har nästan kräkts flera gånger. I vissa fall kan jag dock behärska mig. Önskar att även jag hade kunnat vara på en annan plats idag, hört Den blomstertid nu kommer i stället för

Gör det, gör det! Och gör det så här? Gör det ont? Håll tyst och utför.

Kommunikation är svårt, men det är så mycket jag skulle kunna… Och vem vet. Snart…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om reklamfilmer på TV.


Som bekant har jag en liten herre på besök.
Ibland vill den lille herrn sitta ifred och skajpa (eller LAN:a…) med sin kompisar. Då blir jag förvisad ur arbetsrummet som ligger vägg i vägg med lille herrns rum gästrummet. För grejen är att det är ett stort, öppet valv mellan rummen och jag kan ju råka höra eventuella hemligheter.

Förvisningen innebär att jag sitter i vardagsrummet, med laptopen på magen och TV:n påslagen. Det är inget jag vill se på TV, men den måste vara på så att jag inte hör vad som sägs mellan skajparna. Gästrummet har nämligen ingen dörr, bara ett draperi. Det är fördraget. JA, JAG ÄR SKITNYFIKEN, MEN… INTEGRITET, TOFFLAN, INTEGRITET FINNS DET NÅT SOM HETER!!!

Jag sitter med datorn och jag sitter och läser och jag hör TV:n och ibland tittar jag till. Värre än lördagskvällens program är faktiskt reklamfilmerna. Fy te rackarns, betalar företagen för vissa filmer??? Man kan ju undra…

Finns det nån som tycker att reklamfilmerna med den där överaktive killen med överbett är bra? Jag går nästan upp i limningen bara jag hör introt!.. En film jag däremot skrattar åt är den tecknade tjocke mannen i randiga byxor och hög hatt som tittar på TV typ jämt. Fast… jag har ingen aaaning om vad filmen gör reklam för…

Bland de värsta filmerna tycker jag att den sen länge uttjatade filmen med tandläkartanten är. Du vet, hon som gör reklam för en tandkräm som ska ge rena och hela, infektionsfria tänder. Hon låter som om hon har en ENORM infektion i hela förbannade käften när hon pratar! Jag blir… så irriterad att jag blir arg!

De två tjocka tanterna med orange peruker, de som ska föreställa tvillingar, men som pratar olika dialekter, var roliga typ en gång. Sen tröttnade jag. Och hur många år har den ”följetongen” gått? Det hjälper inte att tanterna gör olika saker, de är inte roliga. Punkt.

Är det nån reklamfilm som jag saknar så är det filmerna om den där lille mannen med blå lemmar. Den lille sjungande mannen. Han som är påträngande och överallt. Jag skrattade alltid åt filmerna, vad han är gjorde. Men nu görs det bara urtrist reklam för den tabletten…

iprenmannen

He rules!


Det var verkligen en miss
av det företaget att sluta använda den blålemmade mannen. Jag köpte faktiskt enbart den tabletten på grund av reklamfilmerna!

Annars är jag rätt trött på följetongsreklamfilmer som typ Falska Tvillingtanterna. Och den där livsmedelsaffären som har kört sin såpa i över tio år… Det är kanske möjligen dags att byta spår nu, eller? Till och med jag handlar i olika affärer, liksom (tänkte det skulle inspirera till nytänkande…) När då en annan livsmedelskedja gör nån sorts försök att härma blir det bara… pinsamt. Kräkstrist…

Har du nån hatreklamfilm eller nån reklamfilm som du verkligen gillar??? Skriv och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan läste jag en väldigt intressant debattartikel, signerad arbetslösa Mia Mårtensson, i Aftonbladet på nätet. Hon skriver att hon snart firar tioårsjubileum – som arbetsmarknadsnomad. Under tio års tid ar Mia Mårtensson nämligen hankat sig fram mellan arbetsplatser på så kallade visstidsanställningar. Hon känner det som en följetong utan slut. Och hon är inte ensam!

När man letar jobb är det de otrygga anställningsformerna som finns att söka, menar Mia Mårtensson. Det vill säga vikariat, visstidsantällningar, timanställningar och jobb via bemanningsföretag. Det finns en del såna jobb, för de som har tillsvidareanställningar är inte intresserade av dessa typer av tjänster, enligt Mia Mårtensson. Dessutom är den som står utan fast jobb oftast tillgänglig bums.

Jobb till vilket pris som helst?


För tio år sen
förlorade Mia Mårtensson sin första och enda tillsvidareanställning. Idag är hon 35 år. Det senaste jobbet varade endast i sju veckor. Hon skriver att hon har förlorat hela sin yrkesidentitet, eftersom jobben hela tiden ändras och hon tvingas ta jobb till vilken lön som helst, i princip.

Under 1980-talet hade företagen 15 procent fler tillsvidareanställda, skriver Mia Mårtensson. Detta innebar att man inte behövde visstidsanställa nån vid arbetstoppar eller kortare frånvaro – extrapersonalen fanns så att säga redan på plats.

Mia Mårtensson vill avskaffa visstidsanställningarna. Och jag håller med! Skälet är att ”den vissa tiden” ofta sträcks ut alldeles för länge – i Mia Mårtenssons fall ett decennium (även om det inte är på samma arbetsplats). OK, det är tacksamt och skönt att ha en inkomst och veta att man åtminstone får en lön nästa månad också. Men sen då? Att inte kunna planera sitt vuxenliv som andra människor är en fruktansvärd känsla av otrygghet som man dras med. Nu vet jag, om nån, att inte heller tillsvidareanställningar är att se som fasta och säkra anställningar. Det ska vi inte blunda för. Jag tycker nämligen att man ska avskaffa visstidsanställningarna, men också se över lagar och regler för tillsvidareanställningar. Det ska inte vara möjligt för chefer att göra sig av med medarbetare genom att först mobba ut dem och sen köpa ut dem när de står emot mobbningen – utan att medarbetarna har begått nåt som helst tjänstefel. Det är förskräckliga tider vi lever i!


Livet är kort.

Read Full Post »