Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svälja’

Ett vårdande och krämpande inlägg samt ett inlägg i vilket somliga skaffar en tron.


 

Vi började dagen med ett besök i vården. Ja, det var ett planerat besök och inget akut. Det dumma var bara att jag vaknade med hosta (inte heller anledningen till besöket) och när vi kom hem från besöket i vården skadade Fästmön en av sina söta små tår (nej, tyvärr fick jag inte fota). Hostan beror säkert på att nån i närheten har grillat eller rökt i smyg. (Närå, jag håller på att åka på en infektion.) Tån egenvårdades med kylklamp. Ovanpå detta har vi båda två ont i ryggar och axlar. Nåja, jag säger som min morfar:

Det går över om 100 år!

På förmiddagen hade vi en träff med Annas snälla mamma. Jag behövde tanka på vägen dit och det gick utan problem, för en gångs skull (pumparna brukar alltid stänga av och hålla på och krångla). Clark Kent* måtte vara en riktigt bensinsnål herre eftersom den tanken som nu behövde påfyllning var den jag fyllde upp i Metropolen Byhålan i påskas! Medan jag tankade vilade jag ögonen på två Volvobilar från olika år… Det var bättre förr, är min åsikt.

Amazon o ny Volvo

Volvo och Volvo… Men ärligt, Amazonen är finast, tycker jag!


Vår träffpunkt var parkeringen
Myrorna i Boländerna. Annas snälla mamma och L var redan på plats. Vi väntade några minuter innan affären öppnade. Och tänk! Den svarta bästefåtöljen, som Anna provsatt i lördags och sen har längtat efter resten av helgen, fanns kvar! Priset för denna skinnfåtölj var endast en hundralapp. Då kan Anna rättmätigt skryta om att hon har gjort ett fynd! Vi fick hjälp att bära ut fåtöljen i Annas snälla mammas bil. Det var skälet till att I och L var med – deras bil är högre och har till och med svalt ett badkar en gång, berättade I. Annas bästefåtölj stod som en tron och fick resa ända till Himlen.

Fåtölj i Annas mammas bil

En riktig tron till Anna – för bara en hundring!

 

Inte heller jag kom lottlös från träffen! Annas snälla mamma hade med sig en kasse böcker ur vilken vi fick välja och vraka innan påsen lämnades in på Myrorna. Nu kanske du förstår varför Annas snälla mamma alltid benämns just snäll? Anna tog en bok, jag tog dessa tre:

 Dödsdomen Lanthandlerskans son Häxan

Tre böcker fick jag av Annas snälla mamma: Dödsdomen, Lanthandlerskans son och Häxan.


Men… det fanns ett litet aber 
med Annas nya bästefåtölj: den behövde ben. Eftersom Anna inte börjar jobba förrän senare i eftermiddag, tog vi svängen om IKEA. Där inhandlade Anna fyra träben som förhoppningsvis passa. Annars får vi väl använda dem på oss själva. Vi träffade en bekanting i kassan som köpte en madrass. Jag förstod vad hon skulle ha den till och sa

Vi har köpt träben! Och vad du ska göra fattar jag nog, ligga!

Vi orkade naturligtvis inte åka ut till Himlen igen med benen, utan det blev New Village. Benen får provas en annan dag – Anna ska till Förorten ett par gånger den här veckan, så tillfälle finns. Som tack för att jag hade kört och burit (nej, fåtöljen var faktiskt inte tung!) samt som en förtida födelsedagspresent fick jag den fina Orreforsskålen som jag hade tittat på i lördags, men inte köpt. Nu har de tu blivit tre på mitt matsalsbord. Tack, sötnos!

Tre Orreforsskålar

Den största fick jag idag av Anna.


Jag har tillbringat en stund 
i mobiltelefonen och samtalat med En Myndighetsperson. Oron är tillbaka och dessutom är jag förbannad och upprörd. Mer än så säger jag förstås inte öppet. Men klarspråk är visst nåt som alla myndigheter inte använder. Samtidigt tycker jag att det är en stor skillnad mellan att uppfylla krav (och därmed beslut) samt preliminära beslut.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett om om-saker-och-ting-hade-varit-annorlunda-inlägg.


 

Ros ljusrosa

Nej, jag har inte fotat den rosa barnkoftan. Du får titta på en ljusrosa ros i stället, en ros som inte var till mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna… både göra och skriva om. Jag skulle kunna skriva följetongen om den rosa barnkoftan, den jag ser varje dag på min promenad runt Kexfabriken eller Besticklådan. Koftan, som inget barn verkar sakna. Eller så skulle jag kunna skriva om det förtroliga samtalet på bänken i bersån. Den berså vars baksida jag råkade passera. Kanske om det faktum att jag lunchade ensam med min bok – som vanligt – medan arbetskamrater i olika konstellationer klev in på restaurangen och satte sig ner i just sina konstellationer. Ett gäng valde till och med ett annat rum i stället för bordet bredvid mitt, för, som en person sa:

Vi måste ju kunna prata!

Ja, tänk vad jag skulle kunna skriva!.. I stället får jag uppdrag i efterhand. Som idag, till exempel. En presentation idag på morgonen skulle refereras på ett visst ställe. Först i efterhand fick jag veta att det skulle refereras på två helt andra ställen, med två andra målgrupper i fokus. Tror du att det är lätt att göra ett bra jobb då? Nu har jag jobbat med kommunikation i +25 år. Men ändå. Eftersom jag hade ett ursprungligt uppdrag lyssnade jag med ett öra specifikt för det och inte andra öron. Det blir inte bra, kort sagt.

Och rollerna… Lika oklara som under det senaste halvåret och lite till. Kunde i alla fall känna och uppfatta att även andra uppfattar oklarheterna hos vissa. Det gör att jag inte känner mig helt dum och blåst. Fast ju oklarare, desto otydligare – och desto sämre resultat i slutet. Tror jag. Och försöker kommunicera med nån som inte vill höra det jag säger utan går iväg medan jag pratar.

Medicinen jag svalde i morse sitter fortfarande kvar där bråcket finns. Jag har nästan kräkts flera gånger. I vissa fall kan jag dock behärska mig. Önskar att även jag hade kunnat vara på en annan plats idag, hört Den blomstertid nu kommer i stället för

Gör det, gör det! Och gör det så här? Gör det ont? Håll tyst och utför.

Kommunikation är svårt, men det är så mycket jag skulle kunna… Och vem vet. Snart…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som får avrunda dagen.


Telefonerade med mamma i eftermiddags.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Konst på Maestro
Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.


Det finns fler annorlunda detaljer
på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Kniv och gaffel Maestro
Erotiska bestick?


Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt
utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix i knäet
Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.


Det kändes konstigt
att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

Regnbåge
En regnbåge över Tokerian.


Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Nja, nu menar jag inte att min lilla vagnpark av datorer är sönderhackad, inte alls (ta i trä). Men lite lustigt är det allt att ha nästan en dator i varje rum. Stordatorn lever fortfarande – may God have mercy on it’s soul! – men leksaksdatorn måste underhållas. Och laptopen måste göras till mer min personliga.

stordatornLilla datorn o ett glas vin hos AnnaLaptop
Vagnpark.


I skrivande stund
hämtar leksaksdatorn uppdateringar. Själv sitter jag vid stordatorn och äter fil. Laptopen sover.

På tal om att sova har det varit si och så i natt – som vanligt. Jag är skittrött på kvällen och brukar för det mesta somna i bra tid. Men sen vaknar jag typ en gång i timmen. Det kan börja redan klockan ett på natten. Sömnen blir därför ganska sönderhackad och det är sällan jag känner mig utvilad på morgonen.

Porslinskronan sitter i alla fall kvar på tanden där den ska. Jag försöker tänka på att tugga müslin i filen på den andra sidan, men det är inte så lätt eftersom jag har en trasig tand där. Ja jisses! Och då ska du veta att jag sällan har hål i tänderna… Men när jag väl har det är det rejält. Jag är väldigt glad att jag fick kronan på plats igår. Och även om 1 440 pix svider är det bättre än ytterligare 6 500 spänn. För 6 500 spänn är vad en ny porslinskrona skulle kosta mig om jag hade svalt den eller tappat bort den… Nästan så jag i såna fall hade kunnat gräva i mitt eget… nej, nu ska vi inte tänka på sånt när vi äter…

Idag har jag lite småpyssel att utföra på jobbet på förmiddagen. I eftermiddag har jag blivit inbjuden att delta i… (jäklars, nu tuggade jag på fel ställe, vänta…) en dragning om en undersökning kring internkommunikation på mitt universitet. Intressant och spännande eftersom jag på vissa håll noterar stora brister i internkommunikationen.

Under förmiddagen har jag också blivit ombedd att starta om min iPhone. Det är jobbets teleoperatör Telia som installerar 4G och då har vi alla med tjänstemobiler fått ett lite oroväckande sms. Där står att man ska starta om sin mobil under dagen. Om den då

uppträder underligt

ska man göra en ny omstart… Känns inte riktigt… seriöst…

Händer det nåt hackat eller malet hos dig idag??? Om lusten faller på, skriv några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte genast jag ber om hjälp när det

är 

nånting. Galet, alltså. Jag är känd för att avsky oombedda råd, till exempel. Bloggen använder jag mest för att pysa, inte för att få råd kring mina problem och bekymmer. De råd jag ändå får gissar jag är välmenande, men för mig blir de som klappar på huvudet och

har du inte provat det än?

Jag brukar börja med att skriva av mig. Beklaga mig. Sen gnäller jag ett par varv. Därpå är det ofta bra. Är det ett praktiskt problem löser jag det – förr eller senare. Jag sitter inte stilla och gråter, typ. Men jag gör det ensam.

Igår blev det bara för mycket. Det var

en jävla dag,

helt enkelt. Att få ett RIKTIGT skambud och arbetsuppgifter via protokoll, inte via någon chef eller person, blev som grädde på moset. Det mos som bestod av den lossade porslinslagningen på tanden, den pajade datorn och allt annat.

Redan på morgonen igår, så snart det var möjligt, ringde jag min tandläkarmottagning och jag hade ju tur att få tid idag på förmiddagen. Porslinskronan har inte lossnat helt än, alltså har jag inte lyckats svälja 6 500 pix, som hon i telefonen upplyste mig om att en sån krona kostar. Gissningsvis blir det ändå dyrt att fixa, men… det kunde nog ha blivit dyrare, om man säger så.

När jag kom hem betedde sig datorn lika dumt som på söndagseftermiddagen. Men jag tryckte F2 och fick igång den, ställde om klockan IGEN, gjorde virusgenomsökning. Efter det fungerar den normalt. Men det är inte normalt att starta datorn på det sättet och framför allt inte att tvingas ställa om klockan varje gång. (Den kan inte göra virusgenomsökningen, till exempel annars, om det är fel datum och klockslag.) Naturligtvis fattar jag att min följeslagare genom några riktigt, riktigt tuffa år är på väg att lägga av. Så jag bad om hjälp. Jag ringde mannen som lovade mig livstidssupport på datorer när jag köpte denna. Och så brast det för mig i luren och det mesta elände forsade ur mig. Men jag bad om hjälp och jag ska hjälp. Jag ska få en lånedator först. Idag. En laptop (jag som är mera stationär, men det blir toppenbra!). Och jag får testa ifall jag vill köpa den. En dator som jag kan använda för mina framtida prövningar. En tung sten har redan fallit från mitt bröst. TACK!

stordatorn
Stordatorn, min följeslagare genom fyra svåra år.


Sen pratade jag med Fästmön
och grinade lite till. Jag trodde att tårarna hade tagit slut, men det var fel trott av mig. På torsdag ska jag till Himlen och äta middag med familjen och fira en födelsedag. I helgen åker jag ut och hänger med Elias delar av lördag och söndag medan hans mamma jobbar.

Dagen idag inleddes med en temperatur som fick mig att baxna. Nu sitter jag hemma och skriver och har fortfarande inte bestämt om den faktiskt blir dunjackan som åker fram igen. Vad tror du när termometern visar detta?

Morgontemp 9 april 2013
Eh… nästan nio grader kallt.


Idag ska jag traska upp
till femte våningen och institution 1. Vi har som vanligt stormöte en tio i tio. Därefter måste jag förbereda mig för tandläkarbesöket och åka in till stan. Till ett ställe nära en  arbetsplats från ett tidigare arbetsliv. Jag ryser vid blotta tanken. Dessutom ska jag vara där klockan 11.20, kring lunchtid, alltså.

Men sen åker jag ut och jobbar igen till klockan 16. (Vi har ju fått sommararbetstid från och med den 1 april.) Efter jobbet åker jag in till stan och plockar upp min Support och en laptop. Det här inlägget har jag skrivit på Stordatorn, för den får nu stå på hela tiden till dess den slocknar för alltid… Min trogne följeslagare, i vått och torrt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det snöar idag. Massor just nu. Fästmön är hemma däckad med en förkylning. Sånt är inte bra att ge till varken gamlingar eller kollegor.

Själv har jag nyss kommit hem från morgonens trevliga undersökning. Jag fick ju varken äta eller dricka eller ta medicin efter midnatt, så för att påminna mig om detta, eftersom jag är som en zombie på morgnarna, fick jag lägga en lapp på medicinerna.

En påminnelselapp till Zombie-Tofflan.


Kom i god tid
till Läkarhusets kirurgmottagning. Hade Anckarström med mig, som tur var. Bussresan ner till stan klarade jag med tuggummi och boken! Kände mig modig när jag landade i väntrummet. Två tanter satt där redan och läsa i fina magasin. Sen kom en syster och hämtade dem till operation. Så blev det min tur. Då var jag inte ett dugg modig.  Syster Sonja var irriterad för att min doktor inte hade skrivit ett ord om lugnande. Han trodde väl att jag inte behövde nåt eftersom jag har gjort den här undersökningen så ofta. HA! Eftersom det tar längre tid med lugnande var syster Sonja först ovillig, men sen visade det sig att de fått ett återbud, så då räckte tiden. Jag fick en hutt som smakade vidrigt. Men lummig blev jag…

Det här var min utsikt medan jag väntade på att den lugnande hutten skulle verka. Vid pilen ser du den svarta slangen som är en kamera. Den skulle jag svälja ner i magen.


Docent Sven gjorde själva undersökningen.
Eftersom han har samma namn som frisör i Metropolen Byhålan blev jag lite fundersam. Men docent Sven var snäll och duktig. Fast han tyckte jag skulle hålla mina fingrar i styr när jag försökte dra upp den där jävla kameran ur hals och mage. 👿

Resultatet fick jag veta genast. Det är inget sår i magen som blöder och som orsakar mitt dåliga blod. Men jag har ett bråck på matstrupen eller magmunnen, jag minns inte vilket och så är det inflammerat runt omkring. Så docent Sven tyckte att jag skulle ta upp min medicinering igen. Det har jag gjort. Genast. Jag orkar inte må illa en sekund till.

Nu återstår att se om det blir andra roliga undersökningar för att härleda blodproblemen eller om det bara är så att jag får medicinera periodvis.

Jag är fortfarande påverkad av den lugnande hutten, så nu när jag har ätit lite yoghurt, ett kokt ägg och två knäckemackor som rev skönt i min slangade hals, ska jag lägga mig en stund och vila.  Sen ska jag hasa över till Tokerian för att införkaffa föda (soppa). Vi tänker annars stanna inne och glo på film idag. Den största ansträngningen för min del blir att värma soppa och att tvätta håret.

Nu ska jag ringa mamma som vill veta hur det har gått. Anna ligger på gästsängen och vilar.

Read Full Post »

Fy te rackarns! Det straffar sig att äta trerätters. Och frukost. Jag mådde liksom finfint idag tills jag åt frukost. Betänk då att jag druckit flera muggar java först utan att må illa nånting. Eftersom illamåendet kommer varje dag jag har ätit frukost jämförde jag med det jag åt idag och det jag brukar äta på vardagarna. Det måste vara antingen mild lättyoghurt, F-Müsli Gold eller ProViva svartvinbär som är skurken. Jag blir galen galnare! I skrivande stund sitter jag och sväljer och sväljer och sväljer för att frukosten ska stanna nere…

Vem är skurken?


Det gick inte att somna om
i morse när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet, men jag gjorde en FEM. Det innebär att man ändå kryper ner i sängen igen och läser. Jag läser en spännande bok (som jag för övrigt fick i julklapp av FEM!) om ett gammalt mord som skedde på en maskeradbal, nåt som annonseras i den här gamla blaskan…

I Stockholms Posten den 15 mars 1792 utannonserades maskeradbalen där Gustaf III blev skjuten. Blaskan råkar finnas i min ägo.


Men jag kunde inte ligga still
mer än till åtta. Sen dess har jag varit i farten, antingen vid datorn eller med snabeldraken och dammvippan. Dessutom har jag torkat golven i badrummet och i duschrummet/toan. Det blir mer golvtorkning i morgon, misstaget att äta frukost är för kännbart just nu.

Anna slutar klockan 14 och då åker jag och hämtar henne. Vi ska åka på diverse ärenden som till apoteket och för att tanka. Jag måste komplettera skafferiet med en del varor till kvällens middag. Även i afton äter vi italienskt (det var det vi åt igår), men nu är det en Toffelkock som lagar till skiten det hela. Det blir min berömda italienska pastasås.

Vet bara inte hur jag ska palla att åka på shoppingtur. Idag känner jag att jag inte står ut med folk. Minst av alla mig själv.

Read Full Post »

Older Posts »