Trasigt, helande, vändande

Ett sorgset inlägg.

---

 

Jag vill att tillvaron ska ha ett visst rutmönster.

Idag har jag inte varit arg, men ledsen. Jag varierar mig! Men ärligt talat är det inte roligare att vara ledsen än arg, så jag hade hellre varit glad eller bara… vanlig. En stor del av förmiddagen togs upp av ett möte. Det känns… inte så bra att leka delaktig så här i elfte timmen. Ansvaret var emellertid mitt att säga stopp och belägg. Det borde jag ha gjort innan. I vart fall kunde jag hålla tyst under mötet, trots miljoner tankar, frågor, idéer och förslag. Det är nog bra om dessa stannar inne i hjärnan.

Till viss del vill jag att tillvaron är inrutad. Precis som alla andra människor behöver jag ha en grundtrygghet, med basala saker i livet. Samtidigt vill jag ha lite mer, det oväntade. Det… som utmanar. På vissa plan tycker jag emellertid att det räcker med utmaningar – prövningar – av en och samma sort sort. Det gör att jag går sönder, det flyger flisor från min själ varje dag. En blir faktiskt inte bara starkare av motgångar. En förlorar delar av sig själv också.

NK* och jag hade planerat go-lunch nere i restaurangen och så blev det. Fast… med ett visst tillägg av glasbitar i NKs mat. Jag ser som en kratta och missbedömer avstånd. Dessutom sov jag kanske max fyra timmar i natt och var lite skakig. Kort sagt: jag kraschade ett glas. Men faktum är att jag inte var ensam om det. En kvart senare kom självaste generaldirektören och gjorde detsamma – dock med vätska i sitt glas…

Ljus och luft och omtanke är helande.

Ljus och luft och omtanke är helande och jag tog mig runt kvarteret efter raggmunken. I stället för att sjunka ner på den stenhårda soffan i Café Java till eftermiddagskaffet ett par timmar senare drog NK ut mig för ytterligare en promenad. Vet du, jag har nog de bästa av kollegor!!! 

Genom att få prata och bli lyssnad på kan mycket vända. Att känna att nån eller några bryr sig gjorde att det vände för mig på eftermiddagen. Nej, det löste inga problem, men oron i bröstet har lugnat sig. Nu laddar jag inför morgondagen som innebär ett kärt återseende med… en brobryggare, en helare, skulle jag vilja säga.

I kväll grundar jag med säsongsstarten av När livet vänder. Anja Kontor möter människor som har kommit längre än jag, som har kommit vidare, men som har gått igenom betydligt svårare saker än jag. Det är alltid nyttigt att få veta att en inte själv har det värst.

Detta bildspel kräver JavaScript.

PS Båda mina mejlkonton fungerar igen, men jag håller på att se över ett byte.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min sanning: Eva Dahlgren

Ett inlägg om en TV-intervju.

---

 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket. Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När det är lite synd om en…

När det är lite synd om en själv bör man försöka muntra upp sig. Och det gjorde jag igår kväll. Hela eftermiddagen och kvällen vilade jag, antingen på gästsängen eller i fåtöljen med röda pläden svept om mig som värsta hundraåringen. Trots att jag känner att så många bryr sig kände jag mig lite ensam. Gissar att jag var übertrött och lite allmänt klen, men också ledsen. Hade ju tänkt fråga K om ett par saker. Nu går ju inte det. Men jag gjorde nåt som jag tror att K och flera andra kanske skulle göra – eller i alla fall skratta åt: Jag öppnade en chokladask!

En bok och en ask Paradis, nåt mer behövs inte egentligen när man tycker lite synd om sig själv.

Det var nog, för övrigt, tur att jag öppnade asken. Den hade ett bäst före-datum i augusti och vissa av bitarna såg lite… gråa ut. Jag tog några stycken, sen mådde jag illa. Men jag kräktes inte!

Tisdag innebär jobb som vanligt. Men jag var lite snurrig och skrev onsdag på min lilla skylt utanför kontoret… Tanken är att jag ska dedicera mina tisdagar till institution 1. Idag ska jag dit på informationsmöte. Eftersom jag inte mår jättebra idag efter gårdagens övning tänkte jag nog inte byta kontor idag utan sitta här och jobba före och efter mötet. Och som lite grädde på moset tänkte jag åka tidigare härifrån och få håret fixat klockan 15. Jag tycker att jag kan göra det med tanke på alla inställda luncher i förra veckan.

I natt sov jag hyfsat. Jag känner mig allmänt trött och medtagen och mår lite illa. Men tro inte att jag ger upp för den skull! Jag kämpar på och jag har massor av roliga saker att ta tag i här på jobbet! Att ha mycket att göra är BRA för mig, då tänker jag inte så mycket!

Slutligen, jag fick ett sånt fint mejl igår från ett av K:s barn! Det gör ont i mitt hjärta om dem, verkligen. Finns det något vi bloggvänner kan göra för att hjälpa??? Mejla gärna tankar och idéer – e-postadressen hittar du överst i högerspalten.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ursäkta, men…

Jag har varit lite busy i kväll. Så busy att jag inte har hunnit ta nån surfrunda bland mina Kickor & Pluttar. Och skälet är den här papperskassen…

Efter lunch hittade jag denna passerkasse i besöksstolen på mitt kontor.

Efter en bra arbetslunch med L kom jag upprymd och fylld av diverse tankar och idéer till mitt kontor – för att finna en papperskasse från Blomsterlandet i min besöksstol.

Oooo… nån som vill ge mig blommor!

tänkte jag smickrat.

Men se blommor var det inte i kassen, utan guld från skogen…

Kantareller!

Det var min snälla kollega ML som hade lämnat kantareller till mig! Det var väldigt välkommet eftersom jag inte kan traska i skogen just nu med min onda häl. Tusen tack!!!

Så när jag kom hem blev det en lååång stund på ballen* i eftermiddags- och kvällssolen, med endast ett avbrott för laxmiddag. Medan Fästmön berättade om sin dag, hummade jag och rensade de fina kantarellerna – med min jättefina svampkniv i vackraste färgen orange, en gåva från Metropoliska Byhålebladet nån gång på 1980-talet. Wow! (Jag förstår att du är avis!!!)

Två bunkar i modern blå färg med kantareller, rensade av den übersnigga orange svampkniven, en gåva från Corren 1980nånting.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Debriefing vid datorn…

Jag kom hem för en liten stund sen. Många kanske tycker att jag är knäpp när det första jag gör när jag kommit innanför dörren hemma är att starta datorn. Men medan den gör sin dagliga virusgenomsökning fixar jag med lite diverse och sen sätter jag mig och skriver. Debriefar. Ett sätt att avlasta hjärnan, helt enkelt.

Dagen började OK, men efter en timmes stående jobb vid skrivbordet började jorden snurra så att jag kände det rejält. Det blev till att sänka bordet och sätta sig. Datoreländet/nätverket har varit knäpp(t) idag också. Lite jobbigt när Word, ett program som jag använder jämt, bara hänger sig.

Idag var det så premiär för jobbets nya webb – utseendemässigt. Det blev faktiskt riktigt bra. Riktigt bra. Jag trodde inte det och visst finns det småsaker att fila på, men…

Efter lunch var det dags för nätverksträff för oss kommunikatörer. Det var ett antal föredragningar kring vitt skilda ämnen. Det som intresserade mig mest var det inledande föredraget, Juridik + sociala medier = sant. Bara det att föredragshållaren hade gjort ett pinsamt korrekturfel på sin första PowerPoint-bild. Där ser man hur viktigt det är att låta nån annan slänga ett öga på saker man gör i tjänsten innan man ska använda sakerna…

Ett rejält korrekturfel…

För övrigt var föredragningarna bra – en del mindre bra, andra lite mer bra.  Jag fick några idéer som jag hoppas slår väl ut när jag presenterar dem vid nästa veckas avstämningsmöte med prefekten.

I kväll var det after work med middag för nätverkarna, men min ork var definitivt slut – och röven full av trästickor, ungefär. Jag är inte van att sitta stilla så här mycket!!! Men jag åkte hem. Eller jag åkte några ärenden först. Det blev bland annat ett besök på Tokerian och där lyckades jag få avstämning i scannerkassan. Perfekt, för jag hade bara en påse med cirka fem varor! Och som plåster på såren för att vi kunder står ut med avstämning fick jag en biljett som berättigade mig till en kaffe och bulle! Idag avstod jag dock på grund av magen, men detta är riktigt bra service, tycker jag! Då är man mån om sina kunder.

Innan jag pep hem blev det en sväng in på Mekonomen. NEJ, jag träffade inte Karin på Mekonomen, min hatreklambrud, utan en Jesper som var snäll och hjälpsam. Jag fick inhandlat avfettning och polish för i helgen måste jag försöka tvätta bilen och se om jag kan polera bort den där osnygga repan som nån idiot har gjort på Clark Kent*.

Kanske en rostad macka om en stund, bara en liten runda bland mina Kickor & Pluttar först. Och sen vill jag höra hur Fästmön har det med den lille sjuklingen.

*Clark Kent = min smutsige, smutsige bilman

Read Full Post »

Några ord om… omtanke

Promenaden Tokerian tur och retur var ungefär vad jag klarade av innan jag kollapsade ovanpå bädden. Vilken tur att jag strax fick sällskap av en synnerligen god vän – per telefon, dårå. (Vad trodde du??? Fästmön jobbar faktiskt och jag är monogam!)

Sen var jag redo för matlagning. Dagen till ära, med stor omtanke om mig själv, hade jag valt en fryst pizza. Från Dr Oetker. Vegetarisk. Jättegod! Tog den vanliga, inte den stenugnsbakade som visserligen är större men också dyrare. Kompletterade pizzan enligt bilden nedan med ketchup, sweet chili sås och Bluffen. (Bokmärket är fortfarane signerat Milo Lilja och en julklapp från Anna, men tyvärr har jag tappat den lilla lappen med mitt namn på.) Tänkte att en doktor kan ju aldrig vara fel när man är så sjuk, så sjuk som jag är! 😳 *rodnar av feber*

Pizza från den käre doktorn, mjölk och Bluffen utgjorde dagens middag.

                                                                                                                                                             Och nu några fler ord om omtanke. Det är ju ett populärt ämne att blogga om. Jag har själv skrivit om det ett antal gånger och varit tydlig med vad jag anser vara omtanke. Jag har skrivit att omtanke till exempel kan vara en kram. Det kan räcka så!

Min blogg är mitt virtuella vardagsrum, kan man säga. Här är lite stökigt ibland, välorganiserat och städat vid andra tillfällen. Hade det varit mitt verkliga vardagsrum, emellertid, gissar jag att ingen av mina gäster hade kommit på tanken att fälla synpunkter på det. Synpunkter på hur jag har det i mitt rum. Men i cyberspace är det annorlunda. Där tar man sig friheter. Bara det att den så kallade omtanken inte blir nån omtanke ibland utan bara skriverier på näsan.

Som vardagsrummets ägare känner jag mig trampad på tårna, klappad på huvudet, betraktad som lite dum och inte så lite negativ… Jag har inte bara bloggat, jag har talat om detta också åtskilliga gånger. Ibland är det som att man inte vill lyssna på värdinnan. Man vill bara lyssna till sin egen röst. Då slår värdinnan bakut och protesterar. Uppfattar man det som att man trillar i ett betonggolv kanske man borde granska sig själv lite utifrån och in. Man blir lite… för mycket. Och övriga gäster i mitt vardagsrum blir oroliga. Här blir inte trivsamt. För övrigt har jag parkett i mitt vardagsrum. Det står jag för!

Det händer att jag efterfrågar tankar och idéer om hur jag kan möblera och inreda mitt virtuella vardagsrum – och mitt verkliga liv. Jag gör det inte ofta, för se det var länge sen jag var en liten flicka, jag är faktiskt tant nu. Men jag gör det ibland. Jag är inte fullkomlig. Då tar jag ödmjukt och tacksamt emot.

Ingen kan leva eller förstå en annan människas liv till hundra procent. Ingen har heller alla fakta. Det kanske är så att alla fakta inte lämpar sig att lyftas fram eftersom personer i närområdet kan känna sig utlämnade. I min värld är det omtanke att inte lämna ut. Att visa hänsyn och respekt.

Jag har två regler vad gäller umgänget i mitt virtuella vardagsrum: Jag svarar på allt tilltal, men jag publicerar inte allt tilltal. Tilltal som är kränkande mot andra eller en grupp av människor är exempel på sånt jag inte publicerar. Till exempel

Du fröken Fräken är så jävla inskränkt och mossig.

eller

Såna där bögare och flätor tycker jag ska bosätta sig i Narrland. Där är det i alla fall ingen annan som vill bo.

Däremot har jag börjat publicera tilltal som är kränkande mot mig. Jag ska inte skonas. Om mina… mindre välkomna gäster ser hur hedersgäster uppför sig kanske de lär sig ett och annat. Och kanske mina hedersgäster ser en del av skälen till att jag tycks knuffa omkull dem på det hårda golvet ibland. I själva verket försvarar jag min rätt att vara mitt virtuella vardagsrums enväldiga värdinna. Jag visar omtanke. Omtanke om mig själv.

Read Full Post »

Bodström – veckans boksnackis

Att skriva böcker om hur det egentligen var och är kan vara vanskligt. Antingen blir de bra eller så blir de pinsamma. Hur som helst retar man troligen upp en massa människor. Den veckan kan man väl säga att Thomas Bodström är veckans boksnackis.

Thomas Bodströms bok Inifrån. Makten. Myglet. Politiken verkar vara en tuff uppgörelse med det egna partiet. Tufft är det också att göra detta strax innan man flyttar tillbaka till hemlandet – dock inte till politiken. Sossarna har fått sitt av Thomas Bodström och när han kommer hem lär han kunna försörja sig både som jurist och som författare.

Boken behandlar kuppen mot Mona Sahlin. För det var en kupp, anser den förre gullgossen Bodström. Han namnger till och med kuppmakarna. Och skriver om hur den förra partiledaren kände sig sviken och omgiven av fegisar som inte stod upp för henne. Men inte heller Mona Sahlin är ofelbar. Hon får sig också en släng av Thomas Bodströms slev: Hon är lite för… mediak*t. Lite för snabb, ibland.

Sig själv daskar han till också. Bland annat för att han förvarnades för den numera för grova sexbrott dömde länspolismästaren i Uppsala. En pressekreterare avrådde Bodström från att förlänga förordnandet.

Är det här nån läsvärd bok dårå? Ledarskribenten Per Gudmundson på Svenska Dagbladet tycker inte det. Han är tämligen kritisk och talar om Thomas Bodström som

[…] Den tidigare allsvenska fotbollsspelaren och advokaten Thomas Bodström, son till förra statsrådet Lennart Bodström men utan egna politiska meriter, värvades av Göran Persson hösten 2000. […]

Gudmundson menar emellertid att Bodström och hans bok är intressant som

[…] värdemätare på Socialdemokraternas tillstånd. Hans från ideologi helt befriade karriär visar sig motsvaras av ett lika böjligt inre. Ingen åsikt tycks vara för viktig för att kunna bytas ut. […]

men menar att det handlar om cirkuskonster och säljarknep.

Lena Mellin på Aftonbladet menar tvärtemot att Thomas Bodström borde ha blivit sossarnas nye partiledare.

[…] Inte för att han skrivit en bok. Utan för att han är passionerad. […]

Hon menar att han är intresserad och engagerad och att han vill nåt, han har idéer. Och framför allt är han stryktålig. Han lär inte ligga sömnlös på grund av kritiken från sossarna kring boken, tror hon.

Samtidigt säger Thomas Bodström att han inte riktigt förstår just kritiken. Han tycker att det är löjligt att de utpekade inte tillstår att det faktiskt skedde en kupp mot Mona Sahlin.

Men med tanke på att han också har sagt att riksdagen är Sveriges mest omoderna arbetsplats och att partiet är förlegat är det kanske smart att han inte återvänder dit. Jag tror nog att Thomas Bodström kan leva gott som jurist och som författare.

Den här boken gör mig otroligt mycket mer nyfiken än en annan omdiskuterad skandalbok!

Read Full Post »