Så. Nu har jag varit på kalas. Jag kom hem kvart i tre, så jag har varit här en god stund. Jag har stått vid strykbrädan och jag TROR att jag har packat det sista inför Pride-trippen i morgon. Men att tro är att icke veta…
Jag blev bjuden på hembakade kakor som jag tyvärr bara kunde äta en av, liksom en liten bit hallontårta. Det beror på att jag mår illa. Typ hela tiden, vissa dar. Och man kan ju inte kräkas när man är på kalas, eller hur?
Presenterna jag levererade stod inte på önskelistan, men jag tror att de estimerades ändå. Tyvärr har jag inte några bilder på jubilaren eller kalaset i sig som jag får visa upp, men den här feskegubben som fått napp tyckte jag var söt. Och han var på sätt och vis inblandad i det hela. Dessutom, de bästa bilderna har jag inuti, i hjärtat.
Feskegubben har fått napp.
Det kom en rejäl regnskur och därpå en åskskur och Fästmöns pappa, som jag har en otrolig fäbless för, lyste med sin frånvaro – tills vi skulle åka och handla. Jag tycker så mycket om Annas pappa, han är lika knäpp och rolig som min egen pappa var. Min pappa gillade att rycka tjejer i hårtofsarna, Annas pappa gillar att skrämma tjejer, läs: mig. En gång stack han helt oförhappandes fingrarna mellan mina revben så jag flög en meter upp från stolen och skrek i falsett. Det var lite roligt – det tyckte i alla fall omgivningen.
Det finns så många saker att berätta just nu, men jag håller på att lära mig att hålla tyst. Men det finns också så många människor som har det svårt just nu och mina tankar går till dem alla. För just
alla
är drabbade, även de närstående. Ni vet själva vilka ni är utan att jag ritar och skriver det här. Nu ska jag telefonera med en av dem. Och sen ska jag telefonera med lilla mamma.
Livet är kort.