Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘1960-talet’

Ett inlägg om en bok.


 

Helgonet och utpressarnaTio spänn gav jag för Leslie Charteris lilla bok Helgonet och utpressarna i oktober förra året på Återbruket. Jag har sett boken säljas för det fyrdubbla på nätet, så visst var den värd sin guldpeng, trots sina 52 år på nacken. (Yngre än jag, visserligen, men…) I kväll läste jag ut den lilla boken som innehöll två Helgonet-historier i bästa 60-tals deckarform.

Den första berättelsen, Tiggarkungen, handlar om nåt så aktuellt som tiggare som utnyttjas av ligor. Tiggarna tvingas betala skummisar för beskydd. Men naturligtvis kommer Helgonet till deras hjälp. Den andra berättelsen, Den maskerade ängeln, handlar om uppgjorda boxningsmatcher och människor som inte drar sig för att skjuta ihjäl andra människor hur och när som helst.

Det är ett faktum att detta inte är nån Nobellitteratur. Ändå gillar jag främst Tiggarkungen, som har ett oväntat slut. Den maskerade ängeln känns lite mera seg och hoppig. Men den största behållningen är nog trots allt översättningen. Boken kom ut 1964 och är alltså översatt till dåtidens moderna svenska. Jag skrattar högt åt uttryck som…

pysen, hör nu hänn, babbla bredvid mun, barberare, blomkålsöron, pappsen, knallebyssa

med flera. Och så undrar jag hur Helgonet kan ha så snabb reaktionsförmåga och så bra kondis trots att han dricker friskt med alkohol och röker…

Men detta ÄR charmigt. Toffelomdömet blir i alla fall medel för denna dubbel-deckare.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en författare.


 

Göran Palms Dikter på vers och prosa

Ett ganska sönderläst exemplar av Göran Palms Dikter på vers och prosa…

Det var med viss bestörtning jag läste mejlet från Karneval förlag nu framåt kvällen. Mejlet att författaren Göran Palm avled idag. Göran Palm var en av de stora poeterna under 1960-talet. Men hans och min ”kärlekshistoria” börjar först i tidigt 1980-tal. Det var då jag gick på folkhögskola och läste Göran Palms Själens furir, en långdikt som gjorde ett outplånligt intryck på mig.

I början av 1980-talet var också tiden när Göran Palm var med och grundade föreningen Liv i Sverige. Föreningen, med syfte att främja självbiografiskt berättande i både tal och skrift. Något senare gav Göran Palm ut sin Vintersaga. Detta livsverk höll han på att arbeta om under de senaste åren. Vintersagan Sverige, som blir det nya namnet, beräknas komma ut i omarbetat skick i augusti i år.

Men det var Själens furir som fastnade i mig. Här kommer därför några rader ur den:

[…] Sedan tjugo, nästan trettio år bor han i mig,
det är lång tid. Hur han kom? Jag vet inte.
Hur fick ni er domare? Och ni er diakon?
En dag började furiren bara kommendera.
När jag var sju år var jag livrädd för en stor hund.
Han behövde knappast hoppa för att bita mig i mössan.
Jag ville gå omvägar, men furiren drev mig fram:
Du är väl inte feg? han vill ju bara leka!
Så lekte hunden tills mina byxor måste lappas.
Vid elva års ålder avskydde jag scouterna.
Tjimmelacke tjimmelacke tjau tjau tjau!
Strax anmälde han mig till KFUM:s sommarläger.
Så kom puberteten. Det kanske är bäst att tala tyst
om puberteten. Då härjade han över hela kroppen.
I gymnasiet kom det flickor i min klass,
och något ljuvare än världsrekord hägrade
för blicken: Föräldrafritt med Moonlight Serenade”.
Men han avbröt varje slowfox med att ropa:
Hon tycker att du luktar, håll dig på avstånd!
Endast schottis med rödblommiga flickor
kunde genomföras ostört. Med tiden
blev det mindre idrott och allt mera litteratur.
Furiren: Nu har du misslyckats som idrottsman,
på samma sätt kommer du att misslyckas som diktare!
Till slut tog jag studenten och skulle ta ett sommarjobb.
Jag tänkte: Vad som helst men inte Handelsflottan.
Han svarade: Till sjöss! Och därvid blev det.

Men med åren slutar man väl upp att lyda?
Man blir sin egen, som det heter? Jo, lyckligtvis.
Och då blir trycket lättare? Tyvärr inte.
Vad som sker är bara att furiren blir ens egen.
Man säger inte längre pappa, Gud, magistern
eller något sådant utan ”samvetets röst”.
Vad han än gör blir det jag som ställs till svars.

Jag skär mig på brödkniven, det gör oerhört ont.

Tänk på barnen i Kongo!

En naken väninna kryper ner i min säng.

Hugg av din lilla stake!

Det kommer en bil i hög fart emot mig.

Ställ dig framför den!

Vaktparaden marscherar nedför Slottsbacken.

Stig in i ledet bakom tamburmajoren!

Jarl Kulle passerar med sin hustru.

Be att få fru Kulles autograf!

Pär Lagerkvist stiger ur en taxi.

Säg att ”Barabbas”
är den roligaste bok du läst!

Jag fyller i en postgiroblankett till Röda Korset.

En tia för att glömma världens nöd!

En ålderstigen släkting kommer svartklädd
ut från Elimkapellet.

Säg att du brukar tänka på henne
när du onanerar!
Hon kan behöva lite uppmuntran.

En trådbuss bromsar in,
i fönstret skylten VÄNLIGA TRAFIKVECKAN.

Träng dig före alla andra i kön
och skaka hjärtligt hand med föraren!

Jag stannar framför Reisens bakficka.

Kasta ditt vatten medan du studerar
matsedeln! Naturen måste ha sin gång. 

En officersgrupp lämnar baren.

Påminn dem om att du inte varit inkallad
på länge!

En man med träben kommer hoppande på sina kryckor.

Kan du se en medmänniska lida så?
Erbjud honom ett av dina friska ben!

För att ett ögonblick slippa trafiken går jag in i en tobaksaffär,
3:25 för John Silver, 40 öre för Expressen.
Expediten ger mig Aftonbladet.

Ta fram din vattenpistol
och blöt ner alla hennes tidningar!

Men jag har ju ingen vattenpistol…

Spotta i så fall!

Men jag är torr i munnen…

Stryp henne då! Stryp henne med Aftonbladet. […]


Tack Göran Palm för att du blev min Själens furir, för att du väckte min lust och vilja att skriva!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag har faktiskt inte läst en enda rad av Kerstin ThorvallÄr jag en sämre människa för det? Knappast. Men som litteraturvetare borde jag kanske ha gjort det. Läst nåt av Kerstin Thorvall alltså. Det insåg jag nu i kväll när jag såg första delen av tre på SvT1 av Det mest förbjudna, en serie baserad på en bok med samma titel av Kerstin Thorvall. Boken Det mest förbjudna kom ut 1976 och sägs ha gett namn åt en hel genre, bekännelselitteraturen. När den kom ut ansågs den vara alltför privat och Kerstin Thorvall fick mycket kritik.

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall

Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall i TV-serien Det mest förbjudna.


TV-serien handlar om en kvinnas sexuella uppvaknande,
enligt SvT:s webbplats. Liksom romanen är TV-serien väldigt utlämnande. Kerstin Thorvall, som blev känd i slutet av 1950-talet – 1960-talet, var som en kvinna som levde lite i fel tid. Hade hon varit 50 idag hade kanske inte lika många tyckt så illa om henne. Just detta att folk tyckte illa om henne för att hon ville ha en karriär samtidigt som hon var mamma känner jag direkt. Likaså inser jag att hon gjorde skandal med sina sexuella eskapader. Och framför allt, att hon var väldigt krävande…

I den första delen får vi se Kerstin Thorvall som visserligen kärleksfull mamma, men också som en professionell yrkeskvinna som behöver utrymme. Då och då rymde hon hemifrån och då och då las hon in på sjukhus för psykiatrisk vård. Här blandas 1950-talet med 2000-talet – den unga Kerstin Thorvall och den åldrande.

De två återstående delarna sänds i morgon och på påskdagen, men för den som redan nu vill titta finns alla tre delarna på SvT Play – avsnitt 1, avsnitt 2 och avsnitt 3.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.


 

Televinken 1

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. länge sen!

Televinken 2

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.


Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett i drömmen resande inlägg.


 

himmel o vatten solnedgång201104253278

Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…

Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.

Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?

Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att

alla andra

runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.

Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.

För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.

Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.

Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!

 

Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.

ros på bänk

Låt inte nån vara ensam i världen.

 


Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:

 

Resa, Amanda, jag skall

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”

*

Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk och politisk bok.


 

Popmusik rimmar på politikVisst har jag väl uppfattat att musik ofta hängerihop med politik på nåt sätt. Jag föddes ju liksom under 1960-talet. Även om den musik vi lyssnade på hemma inte var proggmusik, precis, har den genren ju alltid funnits där. Därför öppnades dörren till politiska budskap i musiken betydligt mer under läsningen av Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik. Boken är nominerad till Augustpriset 2014 inom kategorin Årets svenska fackbok.

Enligt baksidestexten förklarar författaren i 37 korta kapitel hur det kommer sig att popmusiken är en sorts barometer över det politiska klimatet. Det stämmer. Men jag hade väntat mig att de flesta kapitlen skulle handla om proggband och protestsångare. I stället inleder Anna Charlotta Gunnarson med Lill-Babs. Lill-Babs, som hade en hel del spännande att berätta i ett TV-program, i vilket författaren var inblandad, om sin karriär i Östtyskland. Hon skriver:

[…] Lill-Babs hade aldrig tidigare berättat om detta offentligt. Helt enkelt därför att ingen hade frågat henne. Kamerorna hade haft siktet inställt på Klas-Göran, Järvsö och släkten. […]

Och sen rullar det igång. Personligen tycker jag att det är roligast att läsa om svenska artister. Visst kan jag så här i efterhand inse att Anna-Lena Löfgren faktiskt framförde ett politiskt budskap när hon sjöng Lyckliga gatan, men jag hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad och Lasse Berghagen sjöng en duett 1971 om kriget i Vietnam, världsproblem, knark och byråkrati. Inte heller visste jag att Owe Thörnqvists Varm korv boogie var en protestsång. Däremot kände jag till den sorgliga historien om Ulla Billquist, hon som sjöng om Min soldat samtidigt som hon brakade ihop. Det gick nämligen inte att leva särskilt öppet som lesbisk då, och detta drev Ulla Billquist till självmord.

Men när det kommer till lite mer moderna artister tappar jag en del av mitt intresse, tyvärr. Det handlar inte om att boken är dåligt skriven, utan det är jag som helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper. Alltså, det är till och med flera artister som jag aldrig har hört talas om. Författaren, å andra sidan, är inte bara författare utan också journalist (bland annat är Pop och politik i P4 hennes program) och låtskrivare.

Rörande enig är jag emellertid med författaren om att Katy Perrys låt I kissed a girl är provocerande eftersom den ger en ganska porrtidningsaktig bild av den omsjungna kyssen.

Det här är en rolig, intressant och annorlunda fackbok som jag mycket väl kan tänka mig som Årets svenska fackbok. Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avkopplat inlägg.


 

Tofflan på tv

TV-favorit?

Det blir inte så mycket TV-tittande längre. Timmarna räcker inte till. För det mesta använder jag TV:n att somna till. Jag blir rofylld av svaga ljud av röster när jag ska sova, märkligt nog. Men ibland händer det att jag sitter käpprätt i fåtöljen och glor. Allra helst på mina två nya TV-favoriter Vem tror du att du är? och Året var 196x.

Igår kväll såg jag Eva Rydberg få veta lite mer om sin bakgrund och släkt. För det är nämligen släktforskning programmet Vem tror du att du är? handlar om. Naturligtvis är det kändisar som är utvalda att få hjälp med detta – annars vore det ju inte underhållnings-TV. Men ändå. Det är intressant och överraskningarna blir ofta många och stora. Det här är ett TV-program jag kan koppla av till och njuta av.

Den andra serien är en dokumentärserier. Just nu visas varje tisdag ett år på 1960-talet. Roligast för egen del var ju att se förra veckan när mitt födelseår visades. I kväll har jag tittat på 1963. Då hände både bra och dåliga saker: Martin Luther King håller sitt ”I have a dream-tal”, Beatles kommer till Sverige och så mördas president John F Kennedy. Riktigt intressant och lärorikt.

Man kan ju titta på TV av olika orsaker. Ibland har jag ju TV:n på för att somna, ibland vill jag roas, ibland vill jag lära mig nåt, nån gång se nåt läskigt eller bara nåt lättsamt. Men det är sällan jag har på TV:n utan anledning.

Vad ser DU helst på TV när den är påslagen? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »