Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, tagged 1960-talet, 22/11 1963, alkohol, alla andra, överskott, bättre ekonomi, bekräftat, byta miljö, citera, drömma, drömresmål, Egypten, ensam, Erik Johan Stagnelius, examen, försent, förtjänat, gemensamt, gratis, ha råd, knoppande träd, kultur, litteratur, mamma, mat, mörk, medmänsklighet, Motala, nyheter, poet, resa, Resa Amanda jag skall, resa i tiden, Sista brevet från din älskade, skena, sol, sorglig, språk, storhelg, sur och grinig, svenska, svenskar, Sveriges Television, tacksam, tanke, utomlands, vacker, vår, vårblommor, Venedig, vin on 24 mars 2015|
Ett i drömmen resande inlägg.
Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…
Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.
Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?
Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att
alla andra
runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.
Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.
För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.
Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.
Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!
Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.
Låt inte nån vara ensam i världen.
Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:
Resa, Amanda, jag skall
Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”
*
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.
Livet är kort.
Read Full Post »
Tio spänn gav jag för Leslie Charteris lilla bok Helgonet och utpressarna i oktober förra året på Återbruket. Jag har sett boken säljas för det fyrdubbla på nätet, så visst var den värd sin guldpeng, trots sina 52 år på nacken. (Yngre än jag, visserligen, men…) I kväll läste jag ut den lilla boken som innehöll två Helgonet-historier i bästa 60-tals deckarform.
Visst har jag väl uppfattat att musik ofta hängerihop med politik på nåt sätt. Jag föddes ju liksom under 1960-talet. Även om den musik vi lyssnade på hemma inte var proggmusik, precis, har den genren ju alltid funnits där. Därför öppnades dörren till politiska budskap i musiken betydligt mer under läsningen av 
År 1964 var jag två år. Det var det året 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 