Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utlämnande’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag har faktiskt inte läst en enda rad av Kerstin ThorvallÄr jag en sämre människa för det? Knappast. Men som litteraturvetare borde jag kanske ha gjort det. Läst nåt av Kerstin Thorvall alltså. Det insåg jag nu i kväll när jag såg första delen av tre på SvT1 av Det mest förbjudna, en serie baserad på en bok med samma titel av Kerstin Thorvall. Boken Det mest förbjudna kom ut 1976 och sägs ha gett namn åt en hel genre, bekännelselitteraturen. När den kom ut ansågs den vara alltför privat och Kerstin Thorvall fick mycket kritik.

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall

Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall i TV-serien Det mest förbjudna.


TV-serien handlar om en kvinnas sexuella uppvaknande,
enligt SvT:s webbplats. Liksom romanen är TV-serien väldigt utlämnande. Kerstin Thorvall, som blev känd i slutet av 1950-talet – 1960-talet, var som en kvinna som levde lite i fel tid. Hade hon varit 50 idag hade kanske inte lika många tyckt så illa om henne. Just detta att folk tyckte illa om henne för att hon ville ha en karriär samtidigt som hon var mamma känner jag direkt. Likaså inser jag att hon gjorde skandal med sina sexuella eskapader. Och framför allt, att hon var väldigt krävande…

I den första delen får vi se Kerstin Thorvall som visserligen kärleksfull mamma, men också som en professionell yrkeskvinna som behöver utrymme. Då och då rymde hon hemifrån och då och då las hon in på sjukhus för psykiatrisk vård. Här blandas 1950-talet med 2000-talet – den unga Kerstin Thorvall och den åldrande.

De två återstående delarna sänds i morgon och på påskdagen, men för den som redan nu vill titta finns alla tre delarna på SvT Play – avsnitt 1, avsnitt 2 och avsnitt 3.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som nu har blivit film.


Vad driver en människa
att skriva en väldigt utlämnande bok om sin barndom? En bok, som får till följd att delar av släkten inte längre vill umgås med henne. Och vad driver samma människa till att låta boken bli film? Jag skulle säga… mod. Jag kan inte uppfatta Åsa Linderborgs Mig äger ingen på annat sätt.

Mig äger ingen

Självutlämnande och modigt!


Det är nu ett tag sen
Åsa Linderborgs bok kom ut. Sex år, till och med. Författaren själv har sen dess inte bara lämnat Uppsala, hon har också arbetat ett antal år som kulturchef på Aftonbladet.

Åsa Linderborg skapar ofta rabalder. Med sin bok blev hon folkkär – och hatad av släkten. Hon är inte längre välkommen till familjesammankomster som begravningar ens, enligt en lång och välskriven artikel i Svenska Dagbladet.

Det kostar på att skriva sanningar. För sanningar är det, författarens egna sanningar. Den som var med kanske har en annan sanning. Det spelar ingen roll. Sanning som sanning. Du kan nämligen aldrig ta ifrån en människa hennes upplevelser, hennes sanningar.

Det var under pendlingen som Åsa Linderborg skrev. Det var den enda tiden hon hade att skriva. När hon märkte att vem som helst som satt i tågvagnen kunde läsa – och läste! – insåg hon att hon verkligen hade nånting att berätta.

Ska man kategorisera Åsa Linderborgs bok hamnar den under Modern arbetarlitteratur – tillsammans med Susanna Alakoski, enligt Åsa Linderborg själv. Jag håller med. Det är smutsigt, tufft, dåligt med pengar, skitjobb och så alkoholen.

Men oavsett politisk hemvist – för såna här böcker är politiska… Det här är modigt. Det är ännu modigare att göra film på en bok som fick släkten att göra slut. Det är modigast att stå med rak nacke och göra detta. Att erkänna att man inte vet svaret på frågan varför man gör film av sin självbiografi som har gjort så många arga och upprörda. Heja Åsa Linderborg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Full av fördomar mot blondiner och vis av erfarenhet av desamma (ja, jag är själv blondin) gav jag mig i kast med Ego Woman, en bok av Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist. Mamma lämnade kvar denna pocketbok efter sin vistelse här över vinterns storhelger och jag tänkte att jag ger boken en chans. Det var bra att jag gjorde det!


En bok av Carolina Gynning om henne själv!

                                                                                                                                                            Det här är en fortsättning på Ego Girl, som jag INTE har läst. Men den här boken handlar om Carolina Gynnings liv och kändisskap. Här berättar Carolina Gynning mycket öppenhjärtligt om sig själv och sitt liv – både privat och yrkesmässigt. Mycket om sex, en del om pengar, somligt om jobben på TV. På omslaget har SvT uttalat sig om boken:

En extremt rolig bok!

Ja, visst är den rolig, men Carolina Gynning har ett djup som hon tar fram också. Rolig skulle jag inte vilja definiera den här boken som! Vad sägs om detta citat ur boken?

[…] När ångesten kommer över dig ska du hälsa den välkommen, men tala om för den att den får sitta längst bak i bussen. Den får aldrig köra, bara sitta där bak i bussen och finnas till. […]

Dessa kloka ord får Carolina Gynning sig till livs hos… en nageltjej. Ja, jag skulle vilja klassificera boken som Kontrasternas bok!..

Carolina Gynning skriver dräpande om parmiddagar och hur tråkiga de är, men också om sin ensamhet och sin känsla av utanförskap. För man ska inte vara som hon är på middagsbjudningar:

[…] jag är inte alls uppskattad på den här sortens tillställningar. Där ska man inte gapskratta och gestikulera vilt när man pratar om saker som verkligen engagerar en. Där ska man småprata om fullständigt ointressanta saker, svat och behärskat. Man ska le och vara lagom, man ska kallprata. […]

För det är mycket skratt och glädje i Carolina Gynning – och det kanske är därför SvT har skrivit att boken är rolig. Det är en hel del yta, en hel del droger, en del skitnack (nej, Carolina Gynning gillar verkligen INTE Blondinbella!..). Men det är också allvar, djup och tro på tanken att man är en själ som har levt många liv. Bland annat har Carolina Gynning och co-writern Ingrid Carlqvist varit häxsystrar…

Boken avslutas med ett antal frågor och svar från Carolina Gynnings läsare samt några bloggares och bekantingars rader om henne.

Det här är inget litterärt mästerverk eller storverk, men helt klart en mycket läsvärd bok! Jag har fått en delvis annorlunda bild av Carolina Gynning, som många gånger glimmar till riktigt ordentligt i boken! Eller vad sägs om detta?

Alla kan göra misstag, alla har rätt att bli förlåtna för dessa.

Högt betyg till denna självbiografiska bok där författaren inte tvekar en sekund att lämna ut sig själv!

Read Full Post »