Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ridå’

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.


 

Silhuetthand

Jag vet inte vad det är jag ser! Men jag försöker få ihop scenen. Misslyckas. Tittar, som den livsåskådare jag är, på flyttkartongerna på balkongen, barnstolen. Vem ställer ut sånt i regnvädret?

Det byts saker i fönstren. Lampor tänds och lampor släcks. Jag vet inte vad det är jag ser. Bara ljuset som kommer och går. Annat ljus än det som har varit. Är det mina ögon som lurar mig?

En äldre man jobbar hårt under eftermiddagen. Hämtar saker, fyller sin bil. Det ska alltså flyttas. Eller? Och vem är det som ska flytta? En eller alla? Vems bohag ryms i en personbil? Vems liv?

Jag vet inte vad det är jag ser! Kan inte tolka det ögonen tar in. Mannen arbetar systematiskt. Var är de som bor där?

Framåt kvällen ser jag paret. Silhuetter. Kvinnan plockar matvaror ur en kasse och ställer in i kylen. Mannen står vid spisen. Är det vad jag ser?

Kökslampan i taket får figurerna på scenen att bli helt svarta, medan scenen är vit. Två personer utför var sina handlingar, med ryggarna mot varandra. Dessa två, som skrattande och halvnakna brukade busa inför öppen ridå. Det är inget bus i bilden nu. Jag vet inte vad det är jag ser.

Ljuset släcks. Ridå.

Men jag vet vad det är jag inte ser: Barnet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Coco Livet före ChanelKläder och mode har aldrig intresserat mig. Vackra kvinnor, däremot… Och kloka… I kväll bestämde jag mig för att se hela Coco – Livet före Chanel (2009) som gick på SvT2. (Jag har tidigare bara orkat halva.)

Den här filmen handlar förstås om Coco Chanel, som du säkert redan har listat ut. Den behandlar den del av hennes liv som inföll före berömmelsen. Coco, som egentligen heter Gabrielle, växer upp på barnhem tillsammans med sin syster. Som unga vuxna börjar systrarna arbeta på en bar. Där träffar Coco en rik baron och försöker komma upp sig lite i tillvaron. Det slutar med att hon, om än tillfälligt, flyttar in på baronens slott som hans älskarinna. Hon får inte delta vid middagar och fester, men ganska snart hittar hon sin plats – tack vare sitt egensinne (och att hon lär sig rida). Coco börjar göra hattar åt baronens kvinnor. Hon har många synpunkter på deras kläder och kan till exempel inte tänka sig korsetter och plymer. En dag träffar hon Boy och blir kär på riktigt. Hennes känslor är besvarade, men det är ett problem: Boy ska gifta sig med en annan.

Hela historien blir väldigt sorglig, men jag tänker inte berätta hur och varför. Resten av Coco Chanels historia känner vi ju många till, om än bara i stora drag: hon blev en berömd kläddesigner och mycket rik.

Franska filmer ligger inte överst på min hitlista. De har en tendens att vara för långa, för pratiga och för sega. Den här filmen är inget undantag. Det är först mot slutet som jag blir riktigt fängslad. Det hela är dock otroligt vackert filmat och måste vara underbart att se på storskärm.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

I hörnet där jag sitter händer inte mycket. Om jag inte hade haft möjligheten att spana på omvärlden via nätet hade jag dött av leda för länge sen. Här inne pysslar vi i våra små fyrkanter. Där ute, in The Real World… Det är där saker och ting händer på riktigt. Häng med på min runda – eller sitt kvar.

tågräls

♦Störningar i tågtrafiken. Ja, ja vi har hört det förr. För att alla ska slippa jobba och skriva så mycket kanske det är enklare om vi skriver när tågtrafiken går som den ska. Och ja, det låter luttrat, men nu får det snart för höge Farao vara nog. Tycker jag. Vad är problemet? Och trots all ny teknik – var det faktiskt bättre förr???

♦Bankomater utslagna. Men vaff… Idag var det andra gången på kort tid som även bankomaterna drabbades av… störningar och inte fungerade. Det skedde naturligtvis också timmarna runt lunch. Har bankomaterna möjligen drabbats av tågsjukan?

trosor

♦Kalsongattack i Enköping. Troschocker har vi hört talas om. Nu kontrar männen med kalsongattacker. En polis i Enköping utsattes av en sådan när han skulle avvisitera en man och arrestera honom. Den omhändertagne kastade alltså sina kalsonger på polismannen.

Lyktstolpe♦Berusad man i lyktstolpe. Egentligen är det tragiskt, men… Kanske är en av lyktstolparna på Stora torget i Uppsala bättre som Speaker’s corner än den officiella platsen för att tala i stan? (Var det officiella Speaker’s corner finns idag är lite oklart. Tidigare var Speaker’s corner beläget på Vaksala torg, utanför Uppsala Konsert & Kongress, men har flyttats eller ska flyttas mer centralt.) Den berusade mannen fick i alla fall uppmärksamhet i lokalblaskan – som också länkades till från Tofflans blogg.

roliga strumpor svarta m ögon

♦Dagens vardagskomplimang. En av gästerna på restaurangen till personalen som tog beställningen och betalt för maten:

 

Du har fina ögon.

Vi var flera som liksom kom av oss i det vi gjorde just då… Men visst var det gulligt?

♦Slutligen… Tack, alla besökare! I skrivande stund har den här bloggen fått så många besök av er att det bara fattas 85 400 till miljonen. När miljonen uppnås blir det fest – och ridå!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk film.


Mary PoppinsÅr 1964 var jag två år.
Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver morgonens rastlöshet, dagens ensamhet och eftermiddagens städmaniskhet.


Igår kväll var vi alldeles uttröttade…
nej, jag var alldeles uttröttad efter all aktivitet! Tre promenader, varav två endast till Tokerian, men ändå, samt iordningsställande av balle*. Fästmön är ju mycket yngre än jag och följaktligen… ännu tröttare på kvällen. Vi åt gott och drack gott och tog lite ost och kex framför Unge kommissarie Morse. Sen var det ridå för somliga, som sin vana trogen somnade i min, enligt utsago, obekväma soffa. (Den går att sova i, trots allt… jahaja…)

Musella
Musella, ett gott och passande vin. Till maten, alltså, stekt kalkonfilé.


I morse vaknade jag vid sjutiden.
Fan tamme varenda ledig dag hittills har jag vaknat tidigt! Det är stört omöjligt med sovmorgon! Nu har jag tre såna möjligheter kvar – måndag, tisdag och onsdag. På torsdag, när jag ska upp och jobba, är jag väl skittrött. Irriterande!

Och så vill jag ju inte störa Anna, som också har sovmorgon, även idag, fast hon jobbar nu. Försökte ligga stilla i sängen och blunda, men först blev jag kissnödig, sen kliade det i halsen, så blev jag törstig, fick kramp i benet och som avslutning på alla aktiviteter blev jag bajsnödig. Bara att ge upp tanken på att sova, alltså! I stället ägnade jag morgonens tidigast vakna timma åt att klå Jerry i Wordfeud, en inte alltför tråkig aktivitet!

Jag läste en stund, tog bort lite klister från sladdhållarna till kökslampan och så dammade jag också.

Bok
Den är lite märklig, min bok på gång… Men jag har ju lånat den av Anna.


Jag tyckte att jag tassade så försiktigt
och dammade med lilla dammtrasan så tyst. Men Anna hade minsann hört mig och påkallade min uppmärksamhet från sovrummet. Hon ville ha frukost. Det var när hon sen klev upp som vi hade den märkliga dialogen om rövhål, för övrigt. Nu fanns det varken rövhål eller rödkål på frukostbordet, så medan jag går och kollar hörseln kanske Anna ska gå och kolla nosen…

Efter frukost ringde jag Annas snälla mamma och tackade för födelsedagskort med trisslotter. Då hade jag inte skrapat lotterna än, men en av dem tog jag som belöning när jag hade dammat färdigt. Och tänk – jag vann 30 spänn! Eller en ny lott, blev det i samband med att jag lämnade in Lottot när jag kört Anna till jobbet.

trissvinst
Vinsten blev till en ny lott.


Nu har jag alltså fortfarande fyra trisslotter
att skrapa, för jag fick ju två av Annas mamma och L och två av min egen mamma! Tänk, du kanske läser en miljonärs ord just nu!..

Igår kväll grejade jag lite med Storebror, det vill säga Stordatorn och inte Göran på Twitter som tog åt sig. Jag testade att starta om den för att den skulle släppa ifrån sig lite minne. Därpå laddade jag ner tolv stycken säkerhetsuppdateringar och startade om igen. Av nån anledning hade jag två Spotify – jag som aldrig lyssnar på Spotify. Den ena tog jag därför bort. Och så avslutningsvis flyttade jag alla mina foton till en annan del av datorn. Ta i trä, men den känns både piggare och snabbare. Tills vidare. För nog blir det en ny dator när jag vinner mina Trissmiljoner, lita på det…

Nu ska jag promenera med dammsugaren innan jag ringer mamma. Efter duschen blir det kanske en balkongsittning. Om jag har tur är det inga grillare eller rökare på gång, så då kan jag sitta där och njuta av solen och den friska luften. Najs…


*balle = balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Tyvärr för alla oönskade besökare som smyger in här under natten (vågar ni inte visa er i ljuset, spricker ni då, eller vad?) har ridån gått upp idag igen. Det var verkligen ingen höjdare att tillbringa julafton på egen hand. Jag grinade mig igenom större delen av dan. Kämpade för att bita ihop när mamma ringde – typ fem gånger. Kämpade för att inte visa nåt här på bloggen.

Jag tittade på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och efter det orkade jag inte mer. Jag mådde så illa efter julmaten, det gav liksom inte med sig. Borstade tänder och gick och la mig tjugo över åtta och grät mig till sömns. För att vakna vid 23-tiden – klarvaken…

Karl Bertil Jonssons pappa

Tyko Jonsson, som har närt en kommunist vid sin barm…


Så småningom klev jag ur sängen
mitt i natten för att öppna mina julklappar. Jag orkade inte göra det tidigare och det kändes förresten så ledsamt att öppna dem alldeles ensam. Jo jag VET. Min ensamhet är på sätt och vis självvald. Det blev den när jag tackade ja till förturen till operation. Och det är inget jag ångrar. Men ändå. Jag kände mig väldigt, väldigt ensam. Jag hade fixat fem julklappar till mig själv som jag hade slagit in, just in case jag inte skulle få några andra.

Klappar till mig själv

Jag gav mig en fotobok, med titeln Året på Ultuna (mina egna bilder), en bok, ett par strumpor med fiskar på, ett datumblock och ny plastfilm till Ajfånen.


Men Tomten hade inte glömt bort mig!
Tomten i Motala hade ju skickat ett grönt paket och detta innehöll två böcker av en författare jag gillar att läsa just nu, Kjell Eriksson. TACK SNÄLLA FEM FÖR KLAPPAR OCH BESÖKET HOS MAMMA!!!

Klappar från FEM

Klappar från FEM! 


Även Tomten i Förorten
hade kommit ihåg mig. Från Jerry kom tre böcker varav en som jag redan hade fått. När det gäller böcker måste man ALLTID kolla av först… Men de andra två har jag inte, TACK!

Klappar fr Jerry

Två av tre som jag inte har.


Fästmöns
snälla mamma
hade inte bara bidragit med Janssons frestelse utan också med en klapp från henne och L. Den innehöll nånting jag verkligen behöver för jag är otroligt torr. Har torra fläckar framför allt på armarna, så Olivcrème blir toppen! TACK!

Klapp fr Annas mamma o L

Härligt för mitt torra skinn!


Det var riktigt pinsamt
att ta emot klappar från dessa, för jag har inte köpt nånting till nån av dem. Det kom som sagt en operation emellan och före blev det så stressigt med att försöka ordna så att ”barnen” fick klappar och jag fick mat i kylen. Sen var jag osäker på klapperierna med somliga eftersom jag inte fick nåt till 50-årsdagen. Tänkte att då köper vi inga klappar heller. När jag sen fick veta att det var klappar på gång var jag för sjuk för att köpa. Och ”barnens” löste jag som sagt på annat sätt. Men jag vet inte om de var nöjda, har inget hört. Att köpa julklappar i efterskott tror jag inte på, men jag har planer på att vissa levande änglar ska få nånting som tack för mycken hjälp. Det känns bättre än att komma efter jul med julklappar. Och snart är julen över. Förhoppningsvis snart.

Annas klappar sparade jag till sist. Jag hade fått för mig att ett av paketen från henne innehöll plastfilm till Ajfånen – för det hade jag köpt på skoj både till henne och mig. Men det var ett USB-minne på 32 GB – perfekt! Idag – eller nån annan dag – ska jag föra över mina bilder som nu är utspridda överallt… Fotcrème och böcker fick jag också, TACK snälla älskling!

Klappar från Anna

Klappar från Anna!


Vid det här laget
var klockan nästan två…

Klockan nästan två

Klockan var nästan två när jag hade öppnat alla julklappar.


Jag var vaken till klockan tre,
ungefär. Är rädd att jag störde min älskling väldigt mitt i natten med en jobbig sms-konversation. Men, som sagt, jag var så ledsen och bedrövad igår. Jag tror att jag har drabbats av nån sorts post-op depression för jag bara gråter. Gråter, gråter, gråter typ hela tiden. Det är skitjobbigt och ytterligare ett skäl till att jag drar mig undan människor. Jag blir ju inte vackrare heller av tårarna, ser allt mer ut som en gris.

Tofflan mitt i natten

Tofflan mitt i natten.


Idag vaknade jag halv nio.
Det var ganska mörkt ute och det snöar som 17. Känner mig faktiskt ganska insnöad…

Insnöad

Insnöad… OBS! Den läskiga snögubben på bilden är inte mitt verk.


I natt lät det som om nån i huset
hade vinterkräksjukan. Det plus snön gör inte precis att jag är sugen på en liten promenad, men annars är det en intention jag har. Jag måste i vart fall gå till soprummet med all julmat som har hamnat i komposten. Det luktar inte gott efter ett tag…

Kring operationsärret är det fullt av röda prickar som kliar som fan. Jag är allergisk mot plåster och kirurgtejp och gissar att det är såna rester som jag inte har fått bort. Jag får nämligen fortfarande inte tvätta mig i området, bara låta duschvatten försiktigt rinna över.

Förutom eventuell promenad och bildöverföring till min USB-sticka har jag inga större planer för dagen. Ikväll ska jag se på Änglagård: Sjuhundrafyrtiofjärde sommaren, men jag ska också se dokumentärfilmen om Olof Palme på SvT, uppdelad i tre avsnitt för TV. Den senare får jag emellertid spela in eftersom programmen krockar.

Vad händer hos dig då???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, det är sant som rubriken sammanfattar det:

I natt trodde jag att jag skulle dö

Jag fick väldigt svårt att andas på eftermiddagen och det blev inte bättre under kvällen. Dessutom fick jag väldigt, väldigt ont på vänster sida, vid revbenen.

Lungor och hjärta på väg att paja!

tänkte jag direkt.

Det var svårt att hitta en ställning som var bekväm att sitta eller ligga i. Ångestskapande bara det! Jag har aldrig haft dödsångest förut och till sist gick det över. När jag hade lagt mig i sängen tänkte jag

Om det är meningen att jag ska dö nu i natt så är det meningen, inget jag kan göra nåt åt.

Och tro det eller ej, jag somnade – OCH vaknade i morse!

Jag har fortfarande ont i vänster sida och jag har fortfarande svårt att andas, men det är lite bättre än igår kväll. Febern är nog borta också, för jag känner mig inte lika medtagen. Det jag har kommit fram till är att jag möjligen kan ha sträckt mig! Idiotiskt, men sant! Och fruktansvärt ont och ångestskapande, jag lovar!

Från sjukhuset fick jag med mig en blåspip som jag andas i då och då. Då känner jag att andningen blir lättare, att jag kan ta in mer syre. Mot den eventuella sträckningen kan jag inget göra, jag måste ju använda vissa delar av kroppen när jag reser mig etc.

TVtidning och blåspip

Blåspipen är den där röda saken till höger i bild.


Det som slog mig
var att det inte var ett dugg svårt att vara ensam mitt i allt detta. Jag hade på olika sätt talat om för ett antal personer att jag hade svårt att andas, att jag hade ont etc. Men eftersom ingen reagerade blev det inte upptrissat på nåt sätt utan jag insåg kort och gott att om jag skulle dö så skulle jag dö ensam.

Men ett tag till tänker jag kämpa på! Jag tänker försöka blunda för de ord vännen skrev igår om att det är värre när unga människor drabbas av cancer än äldre. Det tog jag som en direkt spark på mitt operationssår. Och jag blev både ledsen och arg, för även tanter på 50 år har rätt att leva. Faktiskt!

Man kan nämligen inte säga att det är värre när det drabbar en ung än en person som har levt i 50 år utan att 50-åringen känner sig riktigt jävla sårad. För även om jag mår skit just nu och trodde att jag skulle dö i natt har vissa saker och ting redan blivit så mycket bättre: till exempel att jag kan sova en hel natt utan att behöva rusa upp för att jag läcker nånstans ifrån. Det handlar om livskvalitet och överlevnad och att säga att det är värre när unga människor drabbas är som att ge oss äldre (!) rejäla sparkar där vi har som mest ont. För jag är inte färdig med mitt liv på länge än, var så säker på det.

I natt trodde jag att jag skulle dö. Men jag överlevde. Hade somliga varit med och bestämt om prioriteringar i vården hade jag väl blivit petad sparkad ur operationskön för min ålders skull (50 år). Vad är det för människosyn???

Jag har blivit av med ett monster på 13 centimeter i diameter – samt lite organ därtill. Jag är på väg att få ett helt nytt liv. Fast om jag skulle dö på vägen var detta i alla fall värt ett försök. Och när jag dör, då lovar jag att jag ska göra det ensam. Sorti. Ridå.


Livet är kort. Blanda inte äpplen och päron.

Read Full Post »

Older Posts »