Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tycka illa om’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag har faktiskt inte läst en enda rad av Kerstin ThorvallÄr jag en sämre människa för det? Knappast. Men som litteraturvetare borde jag kanske ha gjort det. Läst nåt av Kerstin Thorvall alltså. Det insåg jag nu i kväll när jag såg första delen av tre på SvT1 av Det mest förbjudna, en serie baserad på en bok med samma titel av Kerstin Thorvall. Boken Det mest förbjudna kom ut 1976 och sägs ha gett namn åt en hel genre, bekännelselitteraturen. När den kom ut ansågs den vara alltför privat och Kerstin Thorvall fick mycket kritik.

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall

Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall i TV-serien Det mest förbjudna.


TV-serien handlar om en kvinnas sexuella uppvaknande,
enligt SvT:s webbplats. Liksom romanen är TV-serien väldigt utlämnande. Kerstin Thorvall, som blev känd i slutet av 1950-talet – 1960-talet, var som en kvinna som levde lite i fel tid. Hade hon varit 50 idag hade kanske inte lika många tyckt så illa om henne. Just detta att folk tyckte illa om henne för att hon ville ha en karriär samtidigt som hon var mamma känner jag direkt. Likaså inser jag att hon gjorde skandal med sina sexuella eskapader. Och framför allt, att hon var väldigt krävande…

I den första delen får vi se Kerstin Thorvall som visserligen kärleksfull mamma, men också som en professionell yrkeskvinna som behöver utrymme. Då och då rymde hon hemifrån och då och då las hon in på sjukhus för psykiatrisk vård. Här blandas 1950-talet med 2000-talet – den unga Kerstin Thorvall och den åldrande.

De två återstående delarna sänds i morgon och på påskdagen, men för den som redan nu vill titta finns alla tre delarna på SvT Play – avsnitt 1, avsnitt 2 och avsnitt 3.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omorganiserat inlägg.


 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Inne i biltvätten

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 


Det är här jag kommer in.
För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

telefoner

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.


Som steg två
vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tro nu inte att jag tycker illa om kossor. Kossor är bra djur för de ser till att jag får mjölk i magen. Jag älskar mjölk. Röd mjölk, förstås. Nån annan mjölk finns ju inte. Möjligen i nödfall grön. Kossor är emellertid inte så smarta alla gånger. Eller, som C förklarade för mig när vi var ute på försöksanläggningen en gång, kossor är vanedjur. Så snart de vänjer sig vid nånting brukar de klara av det. Kanske inte klättra upp i en lyktstolpe, dock…

World of cow

Detta klarar nog inte en kossa.


Dagen går trögt framåt.
 Jag är inte riktigt ko-van med jobbet än. M sa nyss att jag kan jobba kortare dar om jag vill och sen jobba igen vid senare tillfällen. Det kanske jag gör. Nån gång.

Det känns som om jag är mer behövd på en institution än en annan. Jag har börjat rådda i ett projekt som jag trodde löpte på trots min sjukfrånvaro. Men icke! Bland annat på grund av att externa producenten har mejlat till Fel Person. Och Fel Person har inte reagerat. Inte rätt heller, för den delen, men ändå… För övrigt har Somliga plockat bort alla nyheter från en institutions startsida. Det var nog inte helt genomtänkt, för även om det var nyheter från november förra året var det i alla fall inte tomt. Ser inte klokt ut nu… Och förslaget till ny startsida ligger fortfarande på koll hos prefekten. Där det har legat sen i juli. Nej, det går inte undan här, alla gånger, det kan man inte påstå att det gör.

På förmiddagen tog jag ett samtal med Lisbeth. Vi ska ses nästa vecka och lunchbubbla. Men vi sågs faktiskt idag ändå eftersom hon och hennes lunchdejt var på samma ställe som jag. Jag åte kyckling tikka masala med ris. Dels kunde jag konstatera snabbt att Fästmöns dito rätt är tusen gånger godare, dels att portionen jag fick som såg så liten ut räckte och blev över. Jaa, jag erkänner: jag orkade inte äta upp. Jag lämnade, jag kastade mat.

Hann med att slå en kort signal till en vän på lunchen. Ibland anar och känner jag på mig saker och då måste jag bara fråga hur det är. Genast. Annars är det inte mycket bevänt med min människokännedom. Fy te rackarns vilka nitar jag har gått på de senaste åren…

Just nu sitter jag och sippar cappuccino vid datorn. Fikarast. Bara det att vi inte har nåt fikarum på en av institutionerna jag jobbar vid. Därför blir det bloggfika dessa dar i stället. För det mesta. Inte jämt. Ibland blir det arbetsfika.

På fredag eftermiddag ska jag delta i en workshop med titeln Vetande i Wikipedia. Jag använder Wikipedia rätt ofta, särskilt här på bloggen. Jag gillar när jag kan länka till en sida som inte är alltigenom kommersiell. Men frågan är om sidan är korrekt. Och huvudfrågan på fredagens workshop är hur vi ska få uppgifterna, själva vetandet, på Wikipedia att bli så korrekta som möjligt. På ett universitet som vårt känner vi nämligen ett visst ansvar…

Men DU då… Brukar DU söka information på Wikipedia och hur använder du den??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »