Ironside

Ett inlägg om en modäääääääärn TV-serie.

När jag var barn, på stenåldern, brukade det gå polisserier på lördagskvällarna. Eller deckare, kallade man dem. En av dem var en blekfet gammal surgubbe som hette Ironside. Nu har han återuppstått och jag kollade in första avsnittet av nio – och fick lite av en chock: Ironside hade blivit brun/svart/färgad/afroamerikan, vältränad och 30 år yngre än på stenåldern. Det enda som var samma som då, anno dazumal, var surheten och att båda var rullstolsburna.

Ironside av idag. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ironside sitter visserligen i rullstol, men har är fortfarande snut, precis som han var innan han blev skjuten. På ytan ser det ut som om hans partner mår sämre än han själv på grund av skuldkänslor. Fast frustrationen och ilskan får vi tittare se emellanåt.

I det här första avsnittet hittas en ung kvinna död nedanför ett höghus. Vid första anblicken ser det ut att vara självmord. Men är det verkligen det? Ironside och hans team kommer snabbt på att kvinnan höll på med skumma affärer å sin pojkväns vägnar…

Ja, jo… Ironside från 2013 (avsnitten är väl inspelade då, gissar jag) ser ju lite fräschare ut än på 1960-talet. Men frågan är om TV-serien är så mycket bättre. Scenerna är typiskt nutida TV-serier väldigt korta. Växlingarna är lite för snabba för att tilltala mig. Visst ger de fart och fläkt till programmet, men hallå… Jag är inget dagisbarn.

Nye Ironside får medelbetyg. Bra att en person med funktionshinder har en huvudroll, men serien i övrigt känns rätt… amerikansk och det är ganska stor dussinvarning.

Livet är kort.