Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kliché’

Ett inlägg om dåliga saker i tillvaron – och bra.


 

En riktig man bok

Den här hade jag behövt idag, dock inte den tillhörande mannen. Boken finns hos Helping Hand i Uppsala. 

Det har varit en dålig natt med dålig sömn för min del. Och tro nu inte att det beror på den skräckfilm jag försökte titta på i sängen via min överåriga TV, köpt för 50 spänn 1999 efter min skilsmässa. Filmen innehöll så många klichéer och efter första scenen med festande, amerikanska collegeungdomar, duschscenen (Varför ska alltid unga tjejer duscha sent på natten? Det är ju då ondskan kommer!) och uppvisandet av ögon som blir konstiga somnade jag. Sen vaknade jag av och till och låg och grubblade på måndagens stor-administration som jag ska ta mig för. Inte blev jag piggare av att upptäcka att fasta bredbandslinan inte fungerar heller. Det har varit korta avbrott de senaste dagarna. Nu får jag köra trådlöst. Det är tur att jag har både hängslen och livrem, men dyrt. Och att köra trådlöst är ju inte världens snabbaste precis. VARFÖR KÖPTE JAG INTE BOKEN OVAN SÅ KANSKE JAG HADE KUNNAT LÖSA MÅNGA AV MINA PROBLEM?!

Nancy Drewböcker på Helping hand

Kanske skulle jag ha köpt dessa Nancy Drew-böcker och flytt in i en tonårsflickas liv som detektiv. Böckerna finns på Helping Hand i Uppsala.

Nej, såna böcker som den med den med den halvnakne, gräsklippande mannen på framsidan hamnar inte hos mig. Här läses mest deckare samt en del romaner och biografier. Det finns människor som har frågat mig varför jag läser så många otäcka böcker och varför jag föredrar läskig filmer. Nu tror jag att jag har svaret: jag vill läsa om/titta på en tillvaro som är värre än min. Fast när jag läser romaner som inte är deckare eller thrillers eller polishistorier utan som handlar om andra platser, andra människors (fiktiva) upplevelser och spännande liv – då handlar det om ren och skär verklighetsflykt. Och eftersom jag varken får eller kan resa får jag nöja mig med att uppleva andra länder litterärt.

Igår öppnade jag en ”ny” loppisbok som fick följa med mig hem från Myrorna sist. Den gången jag skulle leta födelsedagspresent till en vän. Nu läser jag om en liten pojke som har hamnat i en resväska. Riktigt hemsk historia och så hemskt är inte mitt liv – alltså läser jag den.

Matkontot har fyllts på av pengar från min saftiga a-kasseersättning (<== ironi), vilket gjorde att jag köpte mig en grillad kyckling på ICA Solen till middag. Den räcker i två dar, så då har jag middag till i morgon också. I kväll tänker jag nämligen snika in mig på mat hos Fästmön. Fick just sms från henne för övrigt att om jag vill surfa och ha med mig datorn bör jag också ta med mig min trådlösa router – hennes trådlösa nätverk har troligen stängts av idag. Det är så fiiint med teknik – när den inte krånglar…

(Och DÄR fick jag flytta datorn och mig in till vardagsrummet för att få kontakt med cyberspace trådlöst. Det är INTE optimalt ergonomiskt sett att sitta i bästefåtöljen och skriva…)

Gårdagskvällen var lugn. Jag tuggade på min kyckling, drack ett glas hemtrampat vin, åt lite choklad och kollade lite på TV, sista delen av The driver, samt första delen av Chasing shadows som jag hade spelat in på DVD-hårddisken (<== present från mamma och pappa, medan pappa levde, alltså +nio år gammal).

Strumpmannen bok

Jag kanske fångar honom idag, Strumpmannen. I litterär form finns han annars hos Helping Hand i Uppsala.

Framåt morgonen sov jag som bäst och jag ville inte vakna. Men det måste man ju. Och eftersom sömnen och natten har varit så dålig och starten på den här dan likaså tekniskt sett borde den väl ändå bli bättre? Vem vet, jag kanske fångar Strumpmannen, du vet den där karl’n som snor en strumpa av varje par man äger när man tvättar dessa fotbeklädnader. Strumplådan ser ut som om den ägs av en enbent person ibland. Vädret i Uppsala är inget vidare, så gissningsvis häckar vi mest inomhus – och letar efter strumpor, kanske.

Nu hoppas jag att du får en bra helg. Skriver du en liten hälsning i en kommentar blir jag glad, för nån gång kanske jag hittar ett fungerande nätverk så att jag kan läsa den.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk film.


Mary PoppinsÅr 1964 var jag två år.
Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »