Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘yta’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

SvT 2 har regnbågsvecka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för jag tycker att det borde finnas HBTQ-program i varje veckas TV-tablå, inte bara under Stockholm Pride-veckan. Men visst. SvT hör till de bättre kanalerna – SvT1 kör ju Cucumber och Banana, två serier jag gillar mycket. I kväll har jag emellertid sett en isländsk dokumentärfilm om Hrafnhildur som föddes som pojke men som sen 2012 är kvinna. A boy like her heter den prisbelönta dokumentären.

Hrafnhildur

Hrafnhildur tittar på gamla foton av sig själv som barn. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: DRAKÓ Films)

 

Hrafnhildurs resa tar förstås många år. Dessa år är nerkortade till en timmes film. I den första scenen träffar hon en gammal vän som kände henne på den tiden hon var kille. Det är ett känsloladdat möte – och naturligtvis inte det enda känslosamma i den här filmen. Ändå är det inte gråt och klagan utan Hrafnhildur och hennes nära och kära berättar rakt, utan krusiduller, om förändringen och känslorna kring könsbytet. Som tittare kan man bara ana hur nära sammanbrottet är när Islands lagar plötsligt ändras så att samhället inte står för könskorrigerande kirurgi längre. Som tur är ändras lagarna igen: sen den 27 juni 2012 har isländska transpersoner rätt till könskorrigerande operation. Hittills har 20 personer på Island bytt kön.

Hrafnhildur ger ett mycket sympatiskt intryck. På ytan är hon lugn, men den som har nån form av förmåga till empati kan säkert gissa sig till stormarna inuti. Det är en snygg tjej vi tittare möter, en vanlig tjej, knappt 30 år ung. Och ändå är vanlig fel ord, förstås… Intressant är scenen när Hrafnhildur sitter med två tjejkompisar och berättar om operationen. De ställer de mest intima frågor och hon svarar efter bästa förmåga, trots att det naturligtvis är jobbigt och inte helt enkelt.

Det här är en riktigt bra dokumentärfilm som får högsta Toffelomdöme. Filmen behandlar på ett fantastiskt bra och till synes enkelt sätt en väldigt intim och djup förändring i och av en människas liv.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

HimmelstrandTänk dig att plötsligt en dag vakna och inse att du i princip befinner dig Ingenstans. Rent logiskt måste du vara Någonstans. Men varken el, vatten eller GPS:en fungerar och radion spelar bara gamla dängor av Peter Himmelstrand. Det är vad som händer husvagnsfolket i John Ajvide Lindqvists skräckroman Himmelstrand, en bok som kom ut förra året och som jag fyndade på Röda Korset i Uppsala för 25 kronor.

Fyra husvagnar med därtill hörande människor och djur förflyttas till en sorts tomhet. De försöker ta reda på vad som har hänt. För att kunna göra detta måste de konfronteras med sina värsta rädslor. Rädslor, som har formen av en svart tiger, Den Vite, Blodgubben med flera. Till viss del försöker de samarbeta, men många aggressioner kommer upp till ytan. Allting ställs på sin spets och frågan är om man ska rädda sig själv och bryta med det förflutna eller hålla samman med dem man älskar – om nu kärleken ens är stark och äkta.

Jag får lite tankarna till skärselden där människor ska renas. Men samtidigt får jag en känsla av att människorna i de fyra husvagnarna redan är döda. Det är en märklig och läskig bok och kanske inte en av författarens bästa. Slutet känns lite hopkrafsat, liksom för att just få slut på berättelsen. Berättelsen i sig är annars är riktigt bra och tänkvärd. Betyget dras emellertid ner lite av slutet.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rent inlägg.


 

I början av veckan hämtade jag ett paket från Ecover med två produkter som jag ville testa. Det ena var diskmedel, det andra en flaska med allrengöring. Produkterna innehåller så lite giftiga ämnen som möjligt och är dessutom snabbt biologiskt nedbrytbara, enligt följebrev och webbplats. Företagets produkter är inte bara snälla mot miljön utan även mot människor.  Det tyckte jag lät bra. Går jag till min egen person lider jag då och då av eksem på främst händerna. Särskilt på vintern. Och mina luftrör har fått mer och mer svårt att inte bli irriterade av mitt nuvarande allrengöringsmedel.

Ecover diskmedel

Doftar svagt och fräscht, men vad 17 är tensider?

Diskmedlet doftar svagt, men gott och fräscht. Det innehåller citron och aloe vera enligt etiketten. På baksidan står angivet, i mikrostorleksgrad på bokstäverna, att man tar 1,6 teskedar (åtta milliliter) diskmedel till fem liter vatten för smutsig disk och hälften för mindre smutsig disk. Diskmedlet innehåller mellan fem och 15 procent anjoniska tensider, men mindre än fem procent nonjoniska tensider. Jag har googlat på detta, men jag har inte hittat några riktigt bra förklaringar nånstans. Det jag har läst mig till är att anjoniska tensider är bra mot smuts och fett och att de är vattenlösliga. Nonjoniska tensider är bra rengörare vid låga temperaturer, men de är giftigare för fisk än anjoniska. Samtidigt är nonjoniska tensider lätt biologiskt nedbrytbara. Innehållsförteckningen på baksidan säger inget om att medlet ska innehålla citron, vilket står på etiketten på framsidan. Däremot står det att disk-medlet innehåller aloe veraextrakt, men mindre än fem procent av detta. Medlet är tillverkat med låg-energiprocesser och av förnybara växtbaserade och mineralbaserade ingredienser, enligt baksidan. Vad som är vad framgår dock inte.

Jag börjar med att prova diskmedletlätt smutsad och färsk frukostdisk. Det går som en dans. Mina händer blir lite torra, men jag får inga utslag. Nästa provdisk består bland annat av en kastrull med tomatsoppa. Kastrullen blir finfint ren utan problem. Mjölkglaset får ingen kvarvarande fet hinna efter disken heller.

 

Allrengöring

Allrengöring i en praktisk flaska, men även här undrar jag över innehållet.

Ecovers allrengöring kommer i en praktisk sprejflaska. Flaskan är för övrigt gjord i Plantoplastic, en blandning av sockerrör och återvunnen plast. Lite fundersam blir jag emellertid när jag läser innehållsförteckningen på flaskan. Där står nämligen inte vad allrengöringen innehåller, utan bara vilka ämnen den innehåller lite av. Som till exempel dessa nonjoniska tensider.  Parfym, vatten och alkohol vet jag vad det är och dessa ämnen är det också lite av. Det låter lovande för mina eksem, i alla fall!

Första gången jag testar allrengöringen är på min spishäll. Det doftar fräscht och lagom mycket och ytan blir ren och blank utan att jag behöver gnugga för mycket eller skrapa. Däremot är mdlet inte särskilt effektivt mot gamla fläckar på köksbänken (laminat) eller kalkfläckar. När jag provar medlet på brickan i metall under diskstället tar det snabbt och lätt bort färska kalkfläckar.

I ett badrum provar jag allrengöringen på ett handfat och på toalettlocket i hårdplast. På handfatet fungerar det OK. Det blir rent, men inte lika blankt som med mitt vanliga rengöringsmedel. Toalettlocket blir randigt och inte alls bra.

Luftrören reagerar lite på allrengöringen, men betydligt mindre än när jag använder mina vanliga rengöringsmedel.

 

Överlag gillar jag båda medlen. Det jag däremot inte gillar är innehållsförteckningarna. Det hade varit bra med lite bättre förklaringar av ämnena, gärna i läsbar gradstorlek på bokstäverna, så att vanligt folk förstår! Man kan få plats med en bra innehållsförteckning om man gör en utdragbar sådan bakom en etikett på förpackningen/flaskan.

Vidare saknar jag uppgifter om priser och var jag kan köpa varorna. Självklart kan jag titta och säkert hitta på nätet, men i ett enpersonershushåll är det oftast enklast att kunna köpa såna här medel i sin vanliga livsmedelsbutik.

Sen var det förstås inte särskilt miljövänligt att skicka varorna till ett utlämningsställe som gjorde det nödvändigt för mig att ta bilen dit…

Det samlade Toffelomdömet dras ned av innehållsförteckningarna, som gör att jag känner mig osäker på miljövänligheten, leveransen samt att medlen inte fungerar så bra på vissa material och fläckar. Men det blir ändå klart godkänt med ett plus!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett välklätt inlägg om ett dansant kommunalråd.


 

Ilona Szatmari Waldau

Ilona Szatmari Waldau läser handlingar till fullmäktige, eller nåt, på bilden.

Jag gillar politiker som kan bjussa på sig själva. Som kan kliva ner från talarstolen och upp på bardisken och dansa loss, helt enkelt. Som Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd för Vänsterpartiet i Uppsala. I helgen blev hon nämligen utsedd till Uppsalas bäst klädda kvinna vid en gala arrangerad av UppsalaVimmel (ägt av lokalblaskan, som nästan alla andra medier här i stan).

 

Kolla kommunalrådets justa moves här:

24UNT – UNT.se.

 

I övrigt är såna här galor, där bara yta räknas, inget för mig. Men den som gillar mode, smink, utseende, musik och sånt hade säkert haft jätteroligt där. Jag gillar bara kommunalråd som dansar på bardiskar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en modäääääääärn TV-serie.


När jag var barn,
på stenåldern, brukade det gå polisserier på lördagskvällarna. Eller deckare, kallade man dem. En av dem var en blekfet gammal surgubbe som hette Ironside. Nu har han återuppstått och jag kollade in första avsnittet av nio – och fick lite av en chock: Ironside hade blivit brun/svart/färgad/afroamerikan, vältränad och 30 år yngre än på stenåldern. Det enda som var samma som då, anno dazumal, var surheten och att båda var rullstolsburna.

Ironside 2013

Ironside av idag. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ironside sitter visserligen i rullstol,
men har är fortfarande snut, precis som han var innan han blev skjuten. På ytan ser det ut som om hans partner mår sämre än han själv på grund av skuldkänslor. Fast frustrationen och ilskan får vi tittare se emellanåt.

I det här första avsnittet hittas en ung kvinna död nedanför ett höghus. Vid första anblicken ser det ut att vara självmord. Men är det verkligen det? Ironside och hans team kommer snabbt på att kvinnan höll på med skumma affärer å sin pojkväns vägnar…

Ja, jo… Ironside från 2013 (avsnitten är väl inspelade då, gissar jag) ser ju lite fräschare ut än på 1960-talet. Men frågan är om TV-serien är så mycket bättre. Scenerna är typiskt nutida TV-serier väldigt korta. Växlingarna är lite för snabba för att tilltala mig. Visst ger de fart och fläkt till programmet, men hallå… Jag är inget dagisbarn.

Nye Ironside får medelbetyg. Bra att en person med funktionshinder har en huvudroll, men serien i övrigt känns rätt… amerikansk och det är ganska stor dussinvarning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan känner sig lite nöjd och lite tveksam över vad hon gett sig in på.


Jag har ju här på bloggen
några gånger filosoferat över det här med storstädning och att städa ett rum – eller ”område” – i hemmet åt gången. Idag inleddes detta projekt med… tadaaaaaaa….

Köket!

Köket är vidrigt skitigt. Jag har i princip städat lite på ytan under ett par års tid, känns det som. Idag kör jag hårt från golv till tak. Eller nej. Egentligen från tak till golv. För golvet tar jag ju sist eftersom all skit hamnar där under min framfart.

I morse var jag seg, men jag är sån att om jag väl har bestämt mig, då blir det som jag har tänkt. Nu har jag kört hårt sen klockan åtta och tyckte att det var dags med lite paus för att kolla mejl, Twitter och blogg, förstås. I skrivande stund är köket nästan halvklart. Fast det värsta återstår: ovanpå köksskåpen… Alltså det är väldigt snyggt med burkar och kopparsaker ovanpå skåpen, men de blir jädrigt flottiga och dammiga också. Urrrrk… 

Det enda jag inte tänker göra idag är att frosta av frysen (det väntar jag med tills det blir kallare och jag kan ställa ut frysvarorna i sina lådor på ballen*) och inuti köksskåpen. Sen vet jag inte riktigt hur jag ska göra med köksfläkten. Delar av den skulle behöva köras i en diskmaskin och nån sån elektrisk apparat vågar jag inte ha hemma med tanke på hur jag påverkar såna… Kaffeperkolatorn hade förstås läckt under natten (jag brukar alltid ladda den kvällen före och kan då bara trycka på knappen på morgonen), så jag har nu tillfälligt tejpat den med silvertejp tills jag får råd och möjlighet att köpa en ny.

silvertejpad perkolator

Silvertejp är bra till mycket! Här används den mot läckage i perkolatorn.


I morgon var planen att göra smårummen,
men eftersom jag ska iväg på viktigare saker på eftermiddagen hinner jag möjligen börja och göra fönstren. Det går ganska bra och fort om jag jobbar effektivt, men jag har ju lite annat att tänka på under morgondagen. Och så vill jag ju inte dyka upp med dammtussar i håret på intervjun, typ…

Nu är min rast slut, ska bara hoppa in på toa först innan jag fortsätter med köksskåpen och prylarna ovanpå. När jag är klar för dan kommer ett rapporterande inlägg med ett bildspel förstås.

Den som vill får gärna komma med glada tillrop i en kommentar till det här inlägget! Jag tar säkert fler pauser under dagen…


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »