Nominerad till Augustpriset 2014: Popmusik rimmar på politik

Ett inlägg om en musikalisk och politisk bok.

---

 

Visst har jag väl uppfattat att musik ofta hängerihop med politik på nåt sätt. Jag föddes ju liksom under 1960-talet. Även om den musik vi lyssnade på hemma inte var proggmusik, precis, har den genren ju alltid funnits där. Därför öppnades dörren till politiska budskap i musiken betydligt mer under läsningen av Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik. Boken är nominerad till Augustpriset 2014 inom kategorin Årets svenska fackbok.

Enligt baksidestexten förklarar författaren i 37 korta kapitel hur det kommer sig att popmusiken är en sorts barometer över det politiska klimatet. Det stämmer. Men jag hade väntat mig att de flesta kapitlen skulle handla om proggband och protestsångare. I stället inleder Anna Charlotta Gunnarson med Lill-Babs. Lill-Babs, som hade en hel del spännande att berätta i ett TV-program, i vilket författaren var inblandad, om sin karriär i Östtyskland. Hon skriver:

[…] Lill-Babs hade aldrig tidigare berättat om detta offentligt. Helt enkelt därför att ingen hade frågat henne. Kamerorna hade haft siktet inställt på Klas-Göran, Järvsö och släkten. […]

Och sen rullar det igång. Personligen tycker jag att det är roligast att läsa om svenska artister. Visst kan jag så här i efterhand inse att Anna-Lena Löfgren faktiskt framförde ett politiskt budskap när hon sjöng Lyckliga gatan, men jag hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad och Lasse Berghagen sjöng en duett 1971 om kriget i Vietnam, världsproblem, knark och byråkrati. Inte heller visste jag att Owe Thörnqvists Varm korv boogie var en protestsång. Däremot kände jag till den sorgliga historien om Ulla Billquist, hon som sjöng om Min soldat samtidigt som hon brakade ihop. Det gick nämligen inte att leva särskilt öppet som lesbisk då, och detta drev Ulla Billquist till självmord.

Men när det kommer till lite mer moderna artister tappar jag en del av mitt intresse, tyvärr. Det handlar inte om att boken är dåligt skriven, utan det är jag som helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper. Alltså, det är till och med flera artister som jag aldrig har hört talas om. Författaren, å andra sidan, är inte bara författare utan också journalist (bland annat är Pop och politik i P4 hennes program) och låtskrivare.

Rörande enig är jag emellertid med författaren om att Katy Perrys låt I kissed a girl är provocerande eftersom den ger en ganska porrtidningsaktig bild av den omsjungna kyssen.

Det här är en rolig, intressant och annorlunda fackbok som jag mycket väl kan tänka mig som Årets svenska fackbok. Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Postcard killers

Ett inlägg om en bok.

---

 

Två författare skriver en bok tillsammans, en deckare. Nja, det känns inte som nåt riktigt nytt koncept. Men Liza Marklund och James Patterson gjorde det i alla fall 2010. Det resulterade i Postcard killers. Jag lånade boken av Fästmön.

Ett ungt och charmigt par lurar andra par in i döden. De är seriemördare. Det vill säga, de drogar dem, skär halsarna av dem och tar deras pengar och värdesaker. I varje stad i Europa där de mördar skickar de ett vykort till en journalist – det är så de får sitt öknamn. I Sverige är det Dessie Larsson på Aftonposten som får ett vykort. Och tillsammans med Jacob Kanon, amerikansk mordutredare, dras hon med i jakten på mördarna. Jacob är inte bara mordutredare – han är dessutom far till ett av offren.

Jorå, det här är en läskig historia. Det finns ett visst djup i den och det handlar om konst. Annars vet jag inte om det finns så mycket mellan pärmarna. Jo, ett litet, litet HBTQ-tema. Sen är det rätt mycket Annika Bengtzon i Dez… Dessie Larsson. Kapitlen är korta och det är väldigt tydligt vem som har skrivit vad av författarna.

Jag är snäll och generös idag. Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paradisoffer

Ett inlägg om en bok.

Till bokrean i februari köpte jag några böcker till mig och Fästmön. Kristina Ohlsons Paradisoffer fick Anna och nu har även jag läst den.

Paradisoffer handlar om en flygkapning.

I luften sitter 400 människor i ett flygplan när det kort efter start hittas ett hotbrev på planets toalett. Kaparna vill hindra svenskarna att utvisa en man. Planet flygs av en van pilot, Karin, samt styrmannen Erik, son till kriminalaren Alex. Alex blir inkopplad på fallet. Tillsammans med Eden från Säpos kontraterrorenhet, en kvinna som tycks vara helt utan känslor, och Fredrika från justitiedepartementet försöker Alex rädda passagerarna. Men tiden börjar rinna ut och bränslet är på väg att ta slut…

Såklart är det här en spännande bok! De 400 sidorna vänds snabbt, lika snabbt som tiden i boken rinner ut. Kapitlen är korta och det är skönt för graden på bokstäverna tämligen liten, vilket är ansträngande för ögonen.

Tyvärr tycker jag inte att boken riktigt håller måttet. Det går ganska kort tid innan jag listar ut hur det ligger till – på ett ungefär, i alla fall. Och sånt gillar inte jag! Jag vill att det ska vara mystiskt och spännande genom hela läsningen! Men… dessbättre avslutas boken på ett sätt som gör att man väntar på en fortsättning!

Det blir högt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Du går inte ensam

Ett inlägg där Tofflan skriver om en bok hon har läst. 

Gotland måste vara Sveriges motsvarighet till engelska Midsomer. Jag vet inte hur många svenska författare som tar livet av folk där. Nu senast är det Mari Jungstedt igen, i den elfte deckaren om polisen Anders Knutas, Du går inte ensam.

Små flickor försvinner den här gången.

Anders Knutas mår dåligt efter sin skilsmässa från Line och är sjukskriven. Reportern Johan Berg har flyttat till fastlandet. Nu är det Karin Jacobsson som tar hand om brotten i Visby. En liten flicka försvinner plötsligt från salongen där hennes mamma arbetar. Hon finns inte nånstans. Sen försvinner ytterligare en liten tjej. Samtidigt pågår Anders Knutas och Karin Jacobssons spirande kärlek och Davids och Annas gräl om det hon håller på med om nätterna…

Låter det rörigt? Ja, det inte bara låter rörigt, det är tämligen rörigt i Mari Jungstedts senaste deckare. Det känns nästan som en debutbok, alltför många berättelser i berättelsen. Och ingen blir nästan färdigberättad. Ändå är kapitlen korta. Läsaren får hoppa mellan karaktärerna. Ibland kan det vara ett spännande sätt att föra händelserna framåt. Ibland blir det bara… trist.

Nej, det här är inget litterärt mästerverk. Det känns som om Mari Jungstedt har haft tankarna nån annanstans när hon har skrivit den här boken. Det hettar till nån gång, men boken blir aldrig spännande.

Lågt Toffelbetyg! Boken är inte värd de 269 kronorna som Bonniers bokklubb vill ha för den. Jag köpte den på ICA Solen för ungefär hundra spänn mindre! Det är jag glad för.

Livet är kort.

Read Full Post »