Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘knark’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

GåsmammanI kväll var det premiär för Gåsmamman på gammel-TV:s Kanal 5. Jag zappade över från antikviteter till spänning i annan form för att se första delen av totalt åtta.

Det rustas för bröllop. Sonjas syster ska gifta sig. Men familjen håller på att krackelera, minst sagt. Sonjas man är inblandad i knarkaffärer. En av hans kompanjoner är Sonjas bror. Vid en uppgörelse skjuter brodern ihjäl en man. Det visar sig att brodern har kommit över kokain. Kokainet tänker han sälja, trots att det hamnat i hans händer av misstag. Naturligtvis går det mesta åt skogen och under bröllopsfesten blir det slagsmål. Men dan därpå händer nåt ännu värre.

Det var onekligen en spännande start på den här serien! Realistisk och otäck, med oskyldiga barn som vittnen. Alexandra Rapaport är lysande i rollen som Sonja.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Det ska vara deckare/polisserier på fredagskvällar på TV, tycker jag. Så var det när jag var barn på stenåldern och så vill jag ha det när jag är vuxen. Frågesportsprogram i fejkade transportmiljöer intresserar mig inte ett dugg, till skillnad från ”alla andra” – i vart fall om en får döma av det som skrivs i sociala medier. Ja det skrivs så mycket att en behöver se programmet… Därför var min höjdpunkt igår kväll säsongsstarten av Shetland (tredje säsongen) klockan 22 i SvT 1 och därför skriver jag om programmet här och nu.

Shetland

Kriminalkommissarie Jimmy Perez i Shetland spelas förträffligt bra av Douglas Henshall. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Shetland är baserad på Anne Cleeves böcker
om polisen Jimmy Perez. (Anne Cleeves har för övrigt även skrivit böckerna om Vera Stanhope, böcker som också blivit TV-serie.) Det är faktiskt ett gäng böcker jag inte har läst. TV-serien, däremot, gillar jag mycket. Den utspelar sig i Skottland där både människor och miljöer känns lite… karga… I det första avsnittet av säsongens sex försvinner en ung kille från en färja. (Märkligt nog läser jag just nu en bok i vilken en ung kille också försvinner från en färja – fast till Gotland, inte Skottland! Det rimmar i alla fall.) Han har träffat en tjej på färjan och de tillbringar kvällen tillsammans. Men på morgonen, när tjejen vaknar, är killen försvunnen. Hon går till polisen när hon har stigit iland. Polisen har lite svårt att tro på henne – det enda hon vet om den försvunne är hans förnamn. Och i stället lägger polisen först fokus på att utreda hur en liten pojke fick i sig så mycket knark att han svävar mellan liv och död…

Toffelomdömet efter första avsnittet blir det högsta. Fredagskvällar med poliser och skummisar i Skottland gillas!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk och politisk bok.


 

Popmusik rimmar på politikVisst har jag väl uppfattat att musik ofta hängerihop med politik på nåt sätt. Jag föddes ju liksom under 1960-talet. Även om den musik vi lyssnade på hemma inte var proggmusik, precis, har den genren ju alltid funnits där. Därför öppnades dörren till politiska budskap i musiken betydligt mer under läsningen av Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik. Boken är nominerad till Augustpriset 2014 inom kategorin Årets svenska fackbok.

Enligt baksidestexten förklarar författaren i 37 korta kapitel hur det kommer sig att popmusiken är en sorts barometer över det politiska klimatet. Det stämmer. Men jag hade väntat mig att de flesta kapitlen skulle handla om proggband och protestsångare. I stället inleder Anna Charlotta Gunnarson med Lill-Babs. Lill-Babs, som hade en hel del spännande att berätta i ett TV-program, i vilket författaren var inblandad, om sin karriär i Östtyskland. Hon skriver:

[…] Lill-Babs hade aldrig tidigare berättat om detta offentligt. Helt enkelt därför att ingen hade frågat henne. Kamerorna hade haft siktet inställt på Klas-Göran, Järvsö och släkten. […]

Och sen rullar det igång. Personligen tycker jag att det är roligast att läsa om svenska artister. Visst kan jag så här i efterhand inse att Anna-Lena Löfgren faktiskt framförde ett politiskt budskap när hon sjöng Lyckliga gatan, men jag hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad och Lasse Berghagen sjöng en duett 1971 om kriget i Vietnam, världsproblem, knark och byråkrati. Inte heller visste jag att Owe Thörnqvists Varm korv boogie var en protestsång. Däremot kände jag till den sorgliga historien om Ulla Billquist, hon som sjöng om Min soldat samtidigt som hon brakade ihop. Det gick nämligen inte att leva särskilt öppet som lesbisk då, och detta drev Ulla Billquist till självmord.

Men när det kommer till lite mer moderna artister tappar jag en del av mitt intresse, tyvärr. Det handlar inte om att boken är dåligt skriven, utan det är jag som helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper. Alltså, det är till och med flera artister som jag aldrig har hört talas om. Författaren, å andra sidan, är inte bara författare utan också journalist (bland annat är Pop och politik i P4 hennes program) och låtskrivare.

Rörande enig är jag emellertid med författaren om att Katy Perrys låt I kissed a girl är provocerande eftersom den ger en ganska porrtidningsaktig bild av den omsjungna kyssen.

Det här är en rolig, intressant och annorlunda fackbok som jag mycket väl kan tänka mig som Årets svenska fackbok. Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tegelsten. En bok, alltså.


 

SteglitsanFör tre veckor sen idag slutade jag min visstidsanställning på förra jobbet. Jag blev fint avtackad med blommor och tårta – och två härliga böcker. Nu har jag läst en av dem, den ganska… makalösa Steglitsan av Donna Tartt.

Det här är boken om Theo Deckers underliga liv. Vi läsare träffar honom första gången på ett konstmuseum som han besöker med sin mamma. Men så inträffar katastrofen i form av en explosion. Theo klarar sig, men mamman överlever inte. Däremot träffar Theo en döende man och får en ring av honom. Dessutom hamnar den värdefulla tavlan Steglitsan i hans ägo.

Att detta är en så kallad utvecklingsroman är inget att tvista om. Vi får följa Theo Decker från pojkåren genom ungdomsåren fram till han är vuxen. Steglitsan, tavlan, är närvarande hela tiden – och ändå inte. Den är på sätt och vis bilden av Theo själv, denna tavla som en konstnär målade av en fågel, en steglits, i fångenskap.

Många symboler är det boken igenom. Kärlek och en del spänning finns också, men detta är ingen kriminalhistoria trots inslag av till exempel stöld, förfalskning av antikviteter, hot, knark etc…  Kort sagt: den här boken är… mycket. De närmare 800 sidorna i pocketutgåvan innehåller en välskriven berättelse som höjts till skyarna av recensenter. Du som vet hur jag reagerar vid sånt gissar dig till en viss skepsis hos mig. Men njae… Jag fångas och dras med av Donna Tartts underbara förmåga att berätta. Det är först mot slutet jag känner att det blir lite för mycket av det goda. Slutet känns nästan hoprafasat i panik över att boken blev lite för… lång.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Jag tänker jaga rätt på författarens tidigare böcker, för jag vill läsa mer! Och by the way, Donna Tartt fick Pulitzerpriset för Steglitsan i våras.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Stort tack till Henrik, Kristina, Christian och Mia för boken!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tisdag i juni i Metropolen Byhålan.


Tisdagen har nu passerat och gått över i onsdag.
Tänk, jag har redan varit här i fem dagar! Och på söndag bär det av hemåt igen. Men först ska jag förstås göra lite fler saker här.

Mamma hade extra ont idag efter måndagens promenader, så hon ville inte följa med ut mitt på dan. Jag traskade därför iväg i duggregnet ner till hamnen för att kolla vart Bok-Anna har tagit vägen. Det var inte så varmt idag och det blåste ganska kalla vindar från sjön.

Vågor
Blåsten orsakade vågor.


Det är så märkligt,
för det slog mig att så många åker till Stockholm för att söka sin anonymitet. Själv tar jag mig till Metropolen – inte en kotte känner igen mig här, nästan. Jo, ett par gamla klassisar, men det är bara FEM jag umgås med och hon är utomlands. Det är en ganska skön känsla, men samtidigt lite vemodigt. Ingen känner igen mig i min födelsestad. Jag kan komma på mig själv med att kolla in unga människor, för det var ju när jag var ung som jag bodde här. Bara det att alla vi som var unga då har blivit gamla nu. Jag ser inte längre mina gamla kompisar eller ens deras barn – utan deras barnbarn…

Mycket har förändrats här sen jag lämnade stan som 18-åring för att bosätta mig i södra England. En sak jag tyckte var jobbig förr i tiden är den så kallade

Motalablängen.

Den innebär att folk glor på dig – utan hämning men ilsket och/eller skvallrigt. Idag insåg jag att de unga inte har den blicken längre. Eller också är en tant som jag inte så intressant…

Brobygget tycks stå stilla, men jag fotar bron nästan varje dag i alla fall. Den har blivit en symbol för det nya i Metropolen, det som är så annorlunda – både positivt och negativt – mot när jag bodde här. Knark och våld har ökat, vilket står för det negativa. Nya människor från andra kulturer har flyttat hit, vilket för mig är det positiva.

Bron
Bron är en symbol för nya Metropolen.


Bok-Anna lyste med sin frånvaro i hamnen.
Vart har hon tagit vägen? Finns hon inte alls här i bodarna med sina böcker och tidningar i sommar? Saknar!!!

I stället blev det ett besök på Motala Motormuseum. Det var en fantastisk upplevelse som du kan läsa om här! Jag tog många bilder också, men så klart att museet gör sig bäst IRL! Det blir även en kortare artikel till Uppsalanyheter.se. Jag vet inte när den publiceras.

Entusiastisk och glad gick jag tillbaka hem till mamma. Solen började nu bryta igenom molnen. Strålarna glittrade så härligt i vattnet.

Solglitter i vattnet
Solglitter.


Jag fick med mig mamma och rollatorn ut i bilen.
Första stoppet blev Lilla ICA där jag handlade lite åt mamma. Sen for vi till Ubbes bageri och konditori för att köpa kakor, men också för att fika, förstås! Den upplevelsen kommer i ett särskilt inlägg!

Klockan var bara 16 och vi hade ingen lust att åka hem. Tog därför en tur runt stan – såväl utanför som inne i själva centrum. Vi passerade Sluskarna, Motala Verkstad, Berggrens källare, hamnen, Stora torget, Varamon, Råssnäsbadet… Nostalgi…

Sen åkte vi hem och jag satte mig för att fixa lite med mina bilder samt började skriva ett inlägg och en artikel. Vid 18-tiden åt vi middag, som idag bestod av en liter jordgubbar och mjölk.

Jordgubbar med mjölk
Underbar sommarmiddag, jordgubbar med mjölk.


Medan mamma tittade på Vrålet från Apberget,
eller nånting ditåt, på TV skrev jag klart artikeln och la in din för publicering. Tänk att jag alltid får dåligt samvete för att jag skriver! Jag får det ofta gentemot Fästmön och jag får det nu gentemot mamma. Då blir jag nästan så där att jag försöker kompensera med nånting för att blidka. I kväll blev det därför jag som gjorde en ost- och vinfest medan mamma fick sitta och titta på sitt program. Det var inget stort besvär, men det dåliga samvetet gnaver så! Jag kan knappt föreställa mig hur kvinnliga författare som Moa Martinson och Virginia Woolf kände sig… De hade ju ändå barn och hem att ta hand om. Jag har inga barn och mitt hem försummar jag periodvis. Med detta vill jag dock inte påskina att jag är i närheten av dessa skrivande damers klass, verkligen inte!!!

Mamma tog tre droppar av rödvinet som pappa fick, men aldrig hann dricka innan han dog, i ett glas vatten; jag tog ett och ett halvt glas.

Mamma på ost o vinfest
Mamma på ost- och vinfest.


Ostarna var en gräddig vitlök,
en cambozola och en rom-russinost. Den senare kändes först väldigt söt i smaken och jag blev inte omedelbart förtjust. Det gick över, kan jag meddela!

Rom o russinost
Rom- och russinosten hade en tillvänjningstid.


Vi tittade på Morden i Midsomer
och mamma tyckte att det var rörigt och komplicerat, jag njöt och försökte hänga med i replikerna och samtidigt försöka svara på mammas frågor. Efteråt stannade jag kvar framför TV:n för att se Bates Motel. Mamma pratade förstås när det var som mest spännande, men jag tror att jag kunde hänga med i vad som hände. Otäck och bra serie, det där!

När jag vaknar om några timmar ska vi leka mammas födelsedag. Egentligen fyller hon inte år förrän på torsdag i nästa vecka, men då är jag ju inte här och kan fira. Jag har med en stor kasse med paket och hoppas att nåt av innehållet blir godkänt. Ett paket fick mamma ju redan igår, det med den nya plånboken. Och den blev hon jätteglad för! I morgon kväll blir det sen middag på Motormuseet, ett samarrangemang med Hotell Nostalgi. Vi ska äta fisk, har vi bestämt oss för.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var Fästmön som gjorde mig uppmärksam på att det skulle visas en troligen bra film på SvT 1 i kväll. Och som vanligt hade hon alldeles rätt. Himlen är oskyldigt blå (2010) är både spännande och dramatisk.

Himlen är oskyldigt blå

Så oskyldigt var det inte i filmen.


Martin, som bor på Lidingö fast i höghusen,
blir utbjuden till Sandhamn av kompisen Micke en sommar. Mickes föräldrar har fixat sommarjobb – fast bara åt Martin. Micke själv struntar i Martin och hänger med sina seglarpolare. Ändå stannar Martin. För det är bättre på Sandhamn än hemma i lägenheten där mamma har en massa dagbarn och pappa är alkoholist. Martin ska sommarjobba på krogen. Krogens ägare, Gösta, tar av nån anledning Martin under sina vingar. Anledningen, förresten, är knark.

Den här filmen innehåller såväl spänning som kärlek. Men framför allt handlar den om droger och alkohol. Det är väldigt smärtsamt att se Martins pappa förstöra för sin familj. Samtidigt är Gösta, knarkhandlaren, nån som ser Martin och som bryr sig om. Men han är ju inte mycket bättre än Martins pappa…

Det här är en av de bästa filmer jag har sett på länge! Det blir högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det börjar med ett stackars pizzabud som tror att han har kört vilse med sin leverans. Fel har han inte kört, men han har hamnat på en… grillfest. En otäck inledning är det på Helene Turstens senaste Irene Huss-bok, I skydd av skuggorna.

En otäck inledning.


Irene Huss och hennes kollegor
finner sig plötsligt mitt i en kamp mellan två MC-gäng om knark. Dessutom visar det sig att Irenes egen familj är hotad.

Ja, det är rafflande spänning från början till slut. Det är så rafflande att det nästan känns som om Helene Tursten inte längre skriver böcker utan DVD-filmer. Den här boken har ju för övrigt redan kommit ut som film. Brukar det inte vara tvärtom – bok först, film sen?

Nej, det här är inte längre litteratur, det är filmsynopsis. Boken får, liksom DVD:n, medelbetyg för sin realism. Men det är allt. Sorry!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »