Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spelfilm’

Ett inlägg om en film.


 

ÅterträffenKlassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk film.


Mary PoppinsÅr 1964 var jag två år.
Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »