Tårar och skratt… och böcker, alltid böcker…

Ett inlägg om att slungas mellan ytterligheter.

---

 

Det är tufft läge just nu. Det är svårt att inte kunna skriva om det så mycket som jag skulle vilja och önska. Hoppet är vår följeslagare, även om målen för våra förhoppningar är olika. Ribban sänks än en gång för min del. Den sänks till nivåer jag aldrig tänkte på för åtta år sen. Mål ska vara realistiska och mätbara. Mina mål blir kortsiktigare och kortsiktigare. Rätt som det är handlar de kanske om dagen – eller del av den. Det handlar om att överleva. Och hur det än känns ibland är livsviljan stark. Men… utan Fästmöns och mammas och en och annan väns uppbackning hade jag inte klarat det.

Dessutom tror jag att jag har de bästa kollegorna i hela världen. Det är inte så att vi alla älskar varandra, men det är justa människor, roliga människor, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, tacksamma, varma, spännande, normala… jaa… kort sagt de bästa.

Till exempel:

Efter att ha suttit och till sist inte kunnat hålla tårarna tillbaka gick NK* och jag en liten omväg tillbaka. På omvägen möter vi kollegan F, en man, som spontant utför en poledance vid en ventilationsstolpe. Då går det liksom inte att låta bli att asgarva…

eller…

kollegan E frågar vad som händer

eller 

kollegan H knackar på vid arbetsdagens slut och vill veta

eller 

chefen avstår från att tjäna pengar och låter en få en möjlighet

eller

NKs och min relation som är som ett äktenskap fast på jobbnivå och ändå finns det full förståelse för den andras… mått av mindre tur…

En dag kanske du får se en bild på mitt gäng. Nu får du i stället titta på ett paket som jag la vantarna på efter jobbet:

Jag la vantarna på ett rätt stort och tungt paket från Bokus.

Även om det finns personer som tycker att jag inte ska unna mig nåt har jag gjort just det. Jag har unnat mig ett köp på årets bokrea. HA! Visst är det en härlig hög?

Mina bokinköp på bokrean 2016.

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Innan du dog

Ett inlägg om en bok.

---

 

För en vecka sen befann jag mig i Stockholm en hel dag tillsammans med Fästmön, FEM och Soffan. Det gick inte att låta bli att besöka Alfa. Där fyndade jag två böcker. Jag brukar lägga mina inköpta böcker i en viss läsordning, men Camilla Grebes och Åsa Träffs tredje bok om psykologen Siri, Innan du dog, trängde sig före i kön. I morse läste jag ut den.

Psykologen Siri har fått både en ny man och ett nytt barn. Men hon kan inte låta bli att gräva i det som varit. Hon dyker ner i en låda med Stefans grejor. Stefan, mannen hon var gift med tidigare, han som drunknade. Eller tog livet av sig… Bland sakerna hittar Siri konstigheter som kopplar ihop Stefan med ett mord. Hon kan naturligtvis inte låta bli att nysta i det hela. Men frågan är om sanningarna som uppdagas under resans gång är värda de förluster du innebär.

Ja det här är återigen en riktig bladvändare. Boken är lättläst och när jag börjar läsa vill jag ogärna släppa den. Mot slutet hittar jag emellertid flera korrekturfel som stör mig rätt bra, även om exemplet nedan ju är lite roligt, på samma gång…

Enligt meningen gick Mickes mamma omkring med urringade busar. Spännande sällskap, onekligen!

Hur som helst, spännande läsning är det. Och kanske är systrarna Grebe-Träffs nya förlag (från och med den femte boken om Siri; detta är den tredje) bättre på korrekturläsning. Dessvärre är förlaget snålt med recensionsexemplar- deras policy är att bokbloggare inte får några fysiska böcker att läsa. Dåligt!

Men den här boken, Innan du dog, är riktigt spännande och får högsta Toffelomdöme!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Basalt stavat och uttalat

Ett inlägg om stavning och uttal – som jag med all säkerhet får skit för. Men det skiter jag i!

---

 

Jag blir en Sur-Toffla som går i taket, får vågor i håret, vatten i knäna och vägnät på ögonvitorna.

Varje dag händer det. Jag går i taket, får vågor i håret, vatten i knäna, vägnät på ögonvitorna… Det handlar om att jag inte kan förstå att vissa professionella grupper inte kan varken stava eller uttala ord. Notera att jag skrev professionella. Med detta menar jag folk som får betalt (det kallas visst för lön) för att skriva eller prata. Jag menar inte dyslektiker, för det är en helt annan grupp. Jag menar obildade professionella, på ren svenska.

Igår noterade jag att en kommunikatör inte kan stava till aBsolut (aPsolut) och en journalist misslyckades med att stava till bibliotEkarie (bibliotIkarie), för att nämna ett par exempel. Och så detta fruktansvärda imorn som får mig att skrika mentalt. Imorn… var nånstans är det??? Det heter i morrn eller i morron eller i morgon!!!

Maj gadd, om man har gått ut grundskolan borde man väl kunna stava rätt till både absolut och bibliotekarie, för att inte tala om i morrn! Men sagda felstavare har inte bara gått ut grundskolan, de är högskoleutbildade, dessutom… Man tar sig för sin panna…

Sen har vi proffsen som inte kan uttala det de själva jobbar med. Du vet, den webbansvarige som säger

oebben.

Det stavas webben och uttalas VEBBEN VEBBEN VEBBEN på svenska!

Häromdan blev jag intervjuad av en människa som undrade om jag kunde

aaap-sis.

Eh? H*n menade Apsis, som uttalas app-sis. (Det är för övrigt ett webbverktyg, enkelt förklarat. Man kan till exempel använda det för elektroniska nyhetsbrev.)

Men… de har jobb och inte jag. Kan det bero på att jag inte kunde säga initialer utan sa

inTAIler

– när jag var nio år?

Eller att jag vanligen stavar ingenjör ingengör? Eller, i ett arbetsliv för en livstid sen, envisades med att skriva

organisationens knasli

i stället för

organisationens kansli?

När ska mitt straff bli tidsbestämt???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ineffektivt, PostNord och IKEA!

Ett irriterat inlägg.

---

 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.

Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK! (För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 

---

 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Träben skulle återlämnas.

Jag parkerade i p-huset. Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!

I min enfald trodde jag att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

1. mitt namn
2. mitt postnummer
3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

E-kommentarer inger förväntningar som kanske inte uppfylls

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Det finns många skäl till att jag är negativt inställd till elektronisk journalhantering och Mina vårdkontakter. Jag vet visserligen att pappersjournaler, som kunde ligga och skräpa lite här och var, inte heller var nåt idiotsäkert system. Men elektroniska journaler och Mina vårdkontakter utger sig för att vara säkert vilket jag inte tycker att det är. Bara en sån sak som att min tandläkare skulle kunna läsa mina sjukhusjournaler… ja, du fattar. (Min tandläkare har liksom inte med mina knäppa blodvärden att göra så länge jag inte äter vissa mediciner. Och min tandläkare frågar alltid när jag är på plats i undersökningsstolen vilka mediciner jag äter ifall dessa kan medföra ökad blödningsrisk eller påverka bedövning.)

Jag ringer när jag mina piller är slut.

Min husläkarmottagning blev på grund av att den organisation i vårt län, som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård, beslutade att elektronifiera så många patientkontakter som möjligt (varför PRATA med patienten..?) intvingad i Mina vårdkontakter. Det är via datorn, webben och e-legitimation jag, som sjuk patient, ska krångla för att boka en tid i sjukvården eller förnya ett recept. Jag vägrar. Jag tänker fortsätta ringa min mottagning så länge det är möjligt, för jag vill få bekräftelse direkt på att vårdpersonalen har uppfattat mitt behov, så att säga.

Det senast idiotiska jag läste om elektroniska journaler är så kallade e-kommentarer. Från och med årsskiftet ska patienter i vårt län kunna lämna kommentarer till vårdpersonalen i sina journaler. Det låter väl rätt demokratiskt, yttrandefritt och bra? Jorå, men det är bara det att vårdpersonalen inte är tvingad att läsa dessa kommenterar eller agera utifrån kommentarerna.

Alltså, ett exempel: en patient läser i sin journal att läkaren har skrivit att patienten har artros i höger axel. Men patienten har artros i vänster axel. Patienten kan då, från årsskiftet, göra en e-kommentar och skriva ”det står att jag har artros i höger axel men jag har det i vänster”. Fine! MEN… ingen i vården är skyldig att läsa detta eller ändra den felaktiga uppgiften i journalen. E-kommentarer är alltså totalt meningslösa och inger förväntningar som kanske inte uppfylls.

Den som vill att viktiga uppgifter som i exemplet ovan ska gå fram till vårdpersonalen ska i stället använda en annan funktion i Mina vårdkontakter, nämligen meddelandetjänsten Kontakta mig. Logiskt? Kanske. Men e-kommentarer är ju totalt verkningslösa i såna fall. Eller vad ska man ha e-kommentarer till? Det patienten skriver i sin e-kommentar kan emellertid läggas in i journalen av vårdpersonal. Men det är inte säkert. Det är till och med långt ifrån säkert att nån personal ens läser patientens kommentar.

Avgående politiker med visstidspensionspapper?

Nej, e-kommenterar känns ju nästan lika knäppt som att en avgående politiker, ett råd, som 53-åring får visstidspension, det vill säga 27 200 kronor i månaden tills han fyller 65 år. Den fina och demokratiska organisationen (^== ironi) har nämligen bestämt att politiker, som har varit anställda inom organisationen och som fyllt 50 samt arbetat (!) inom organisationen i minst fyra år ska få visstidspension. Om den visstidspensionerade får ett jobb med lön ska pensionen emellertid kvittas bort mot lönen – fast bara till 75 procent. Dessutom får den här politikern 11 000 kronor i månaden som undantas kvittningen. Rättvis matematik eller?.. (<== retorisk fråga).

 

---

För övrigt… När det gäller axelartrosen är exemplet taget ur min journal som jag bad att få utskriven. Jag fick vända mig till Patientombudsmannen för att få min journal ”korrigerad”… Detta var efter införandet av elektronisk patientjournal.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julbordat på Odinsborg

Ett julbordat inlägg.

---

 

När man ska äta julbord i Uppsala tycker jag att det passar bäst att äta det i klassisk miljö. Fästmön och jag har förr om åren ätit på Scandic Nord och varit väldigt nöjda, men efter det snorkiga bemötande jag fick förra året i telefon intar vi julbord på ett annat ställe. Två år i rad har vi nu ätit på Odinsborg i Gamla Uppsala. Betalade gjorde vi själva, för ingen arbetsgivare upplät sin börs för oss.

Visdomsord på Odinsborg.

Det jag gillar bäst med Odinsborg är egentligen varken maten eller den musikunderhållning som utlovades (vi smet just som underhållningen började) – utan det är det goda bemötandet. Det är glada och trevliga människor som arbetar där, från det att man ringer och vill boka bord till dess att man hämtar ut sin jacka i garderoben. Ett exempel:

Jag tyckte att jag var ute i god tid när jag bokade bord, men eftersom det var underhållning samma kväll blev borden snabbt bokade. Trots detta ordnade personalen en trevlig plats åt oss två – inte på nåt undantag, inte heller mitt i nån gång utan på ett alldeles utmärkt ställe. Väl planerat!

Julsnapsen var prima!

Serveringen och beställningen av drycker sköttes av, vad vi såg, tre personer. Det gjorde dessa galant! Det var minimala väntetider på det mesta. Däremot hade vi gärna bistått med en del andra tips och råd vad gäller planeringen, till exempel placeringen av bestick och tallrikar (det var stundtals omöjligt att tränga sig fram till det enda stället där de fanns) och hårdosten (den vill man ju ha på smörgås till maten, inte till dessert). Och det var lite frustrerande att potatisen hela tiden tog slut, liksom kaffet mot slutet av kvällen.

Maten då? Eftersom jag inte äter kött blev det mycket från sillbordet för min del. Och lax. Den varmrökta laxen var jättefin, men sillarnas inläggningar var lite tama. Ägghalvorna var delade på fel ledd, enligt mig, vilket gjorde att de vippade hela tiden. Potatisen låg i lite vatten, vilket gjorde den väldigt mosig och blöt och inte särskilt god. Dessertbordet var det bästa på hela jordbordet, tycker jag. Där fanns såväl färsk som konserverad frukt och både köpegodis och ”hemlagat” godis. Utöver detta fanns bland annat struvor, kladdkaka, chokladpuddingar och andra små desserter i glas med mera med mera. Några bilder tog jag inte – det var alldeles för trångt och för mycket folk samt dåligt ljus.

Folket som var där var väldigt blandat. Det var trängsel in i lokalen när vi kom. (Bakom oss stod ett något överförfriskat par alldeles för nära oss. Det var inte roligt att höra deras slaskiga kyssar i mina öron eller känna deras kroppar trycka på.) Enligt personalen var det mycket företag just igår kväll. På ena sidan hade vi ett trevligt sällskap med en ursöt och glad liten kille (vi satt hela tiden och försökte gissa vilket språk de talade på); på andra sidan hade vi ett större sällskap varav en person antingen gapade och skrek eller hånglade med sin bordsdam. Ja, de drack en del också, men åt desto mindre. När mannen hade vräkt ur sig

Heil H****r!

hade han liksom sagt det dummaste man kan säga och hans sällskap tycktes skämmas. Mannen och hans bordsdam lämnade tack och lov stället strax efteråt för att förhoppningsvis nyktra till nånstans där ingen hörde alla grodor som hoppade ur näbbarna.

Mitt eget sällskap var det bästa, förstås. Anna var söt och rolig som vanligt, men vi hade svårt att föra en dialog i larmet av alla kacklande människor. Här är en stilstudie, dock i ljus som var dåligt för foto:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Toffelomdömet för julbordet på Odinsborg blir högt. Bästa betyg får personalen (särskilt personen med det vackra namnet som serverade oss våra drycker), lägsta betyg gapiga gäster som skriker rasistiska slagord. Maten hamnar nånstans mitt emellan. Det var helt klart värt 475 kronor/person.

Vi tog buss nummer två en bit av vägen både dit och hem. På hemvägen noterade jag en person som uppenbarligen inte fått nån god uppfostran hemifrån. Skäms att sitta med skitiga skor (det regnade ute och Gamla Uppsala är lite av en byggarbetsplats just nu) på bussätet mitt emot!

Dålig uppfostran! Skäms!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens obegripliga den 23 september 2014

Ett obegripligt inlägg.

---

 

Den som känner mig vet att jag är en ord- och språkmänniska. Jag visar ofta upp exempel här på bloggen på konstiga och felaktiga stavningar som andra gör. Själv stavar jag aldrig fel – JORÅ! Men vanligen handlar det om korrekturfel, inte att jag inte kan stava eller inte fixar grammatiken.

Ibland händer det att jag roar mig med att svara på undersökningar. Idag kom det en från Userneeds. Men när jag kom till den här frågan blev jag lite ställd. Den innehåller dels talspråk alt. ett grammatikfel, dels innehåller den ett obegripligt ord. Och, som pricken över i, en ful särskrivning:

För det första borde det stå:

[…] har deT primära ansvaret […]

För det andra 

Vad är hålshålls ?

För det tredje borde nog detta vara ett sammanskrivet ord – om ordet hade existerat i svenska språket:

hålhålls inköpen

Jag kan inte låta bli att undra hur nån som skriver så här illa kan ha ett jobb där man ska vara proffs på det skrivna ordet. VARFÖR har personen som har skrivit detta ett jobb och inte jag???

Jag behöver väl inte berätta, men gör det ändå, att jag inte slutförde enkäten..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mary Poppins

Ett inlägg om en musikalisk film.

År 1964 var jag två år. Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag är för gammal” – eh..?

Ett inlägg om ålder och jobb.

Uppdaterat inlägg: Det jag glömde skriva i inlägget är om de gånger jag har fått återkoppling på ett nej på ett sökt jobb. Där har – i samtliga fall – sagts att man har sökt en mer junior medarbetare. Men i platsannonser har jag endast ett fåtal gånger sett att man söker just juniorer. Och såna tjänster har jag inte sökt. Så åldersfixeringen ligger inte hos mig, det kan jag inte tycka!

————————————————————-

Det talas ofta om förslaget att höja pensionsåldern i Sverige. Visst, jättebra för dem som vill och kan och orkar jobba längre än till 65. Men mindre bra för dem som är runt 25 och aldrig har haft ett riktigt jobb, ens. Eller de som är nånstans i min ålder som befinner sig mellan två jobb.

Jag tycker att människor ska få bestämma själva. Idag kan det vara så att människor inte har råd att gå i pension vid 65, medan andra går redan vid 55. Var finns rättvisan i det?

Jag är fortfarande upprörd.

Vi är så jäkla åldersfixerade i vårt samhälle! När jag söker jobb märker jag att företagen/motsvarande söker människor som är högst 35, men som har 25 års erfarenhet när det kommer till kritan. För allt ska man kunna, trots att man som 35-åring inte har så många jobbår på nacken som en som är i min ålder.

Jonas Mauritzson vid rekryterings- och konsultföretaget Hammer & Hanborg skrev för några veckor sen ett blogginlägg om ålder. Jag blir inte lite irriterad när jag läser, jag blir mycket irriterad, för jag tycker att Jonas Mauritzson tar för lätt på det här med ålder. Att han kan visa upp ett (1) exempel där högre ålder vägt tyngre i ett rekryteringsärende ser jag närmast som ett undantag.

Det här med ålder, menar Jonas Mauritzson, är ett problem som ligger hos kandidaterna (= de jobbsökande), inte hos arbetsgivarna. Han skriver bland annat:

[…] har jag kommit fram till att åldersfrågan många gånger handlar om attityd hos kandidaterna. […] Om man fastnar i tänket att ”jag är för gammal” så tappar man energi och motivation, och utan rätt attityd och motivation är det svårt att få jobb oavsett ålder. […]

Värst av allt är den avslutande pekpinnen:

[…] du som är mer senior till åldern behöver ”tänka bort” åldern och istället fokusera på vad du kan och vill. Fokusera och tydliggör dina drivkrafter istället för att fastna i en negativ tankespiral kring din ålder. […]

Som sagt, väldigt lätt att säga och tycka, betydligt svårare i verkligheten. För vad ska jag tro, annars, när jag i nio fall av tio inte får svar på min förfrågan om återkoppling eller skäl till varför inte jag fick tjänsten? Jag menar jag söker bara jobb jag är intresserad av, men också bara jobb jag har de efterfrågade kvalifikationerna för. I vissa fall anses jag överkvalificerad, har jag fått veta. Men var ligger problemet då om inte hos arbetsgivaren? Jag kan ju varken kapa erfarenheter eller dölja alla år jag har skaffat mig kompetenser av varierande slag…

För mig är det obegripligt att den som befinner sig efter skaffa-barn-åldern och dessutom har många erfarenheter och kompetenser ständigt väljs bort. Vi som är vuxna har till exempel lärt oss att det är viktigt att passa tider, att vara på jobbet när vi ska, att kunna det vi jobbar med och inte bara säga att vi kan det etc. Vi är också rätt vana vid att inte få den lön vi är värda. Får vi det blir vi förstås glatt överraskade – för det finns ju undantag bland arbetsgivarna…

För övrigt är jag väldigt barnslig för min ålder. Kanske jag ska lägga till det på mitt CV nånstans?

Livet är kort. Tofflan är fortfarande lite upprörd.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 8 oktober 2013

Ett omvärldsspanande inlägg.

Efter förmiddagens övningar, som bland annat omfattade ett marknadsbesök, blev jag inspirerad till lite vidare utflykter och ny luft. Eftermiddagens promenad och friska luft räckte inte till för att sanera min kropp från all vidrig cigarrettrök som omgav mig idag. Måste folk röka i folkvimmel??? Det inte bara luktar illa, det ser otroligt dumt ut att stoppa den icke rykande änden av en vit pinne i käften. Men värst av allt är att det är jäkligt ojuste att spy ur sig röken från sagda pinne till sin omgivning. En del av oss mår verkligen inte bra av det.

Nu har jag gett luft åt en åsikt som jag vet att somliga ifrågasätter. Det skiter jag i. Dags att kolla vad som luftas i media i cyberspace!

 

Tandborstning på sex sekunder är numera inte bara möjligt för dem med endast en tand.

Borsta tänderna på sex sekunder. Tandborstning är ju inte bara nåt som rökare behöver ägna sig åt – det gör vi ju alla som har tänder. Företaget Blizzident har uppfunnit en tandborste som gör att man kan borsta tänderna på sex sekunder blankt. Två minuter är annars vad tandläkare rekommenderar. Men nu var inte huvudtanken med den nya tandborsten snabbhet, utan snarare att varje tandborste är individuellt utformad – vilket ju ger bästa möjliga borstning. Totalt gör 400 strån tänderna rena medan den som använder borsten bara biter ihop. Känns lite sci-fi, men, men… Det tyckte jag om uppladdningsbara tandborstar också först. Nu skulle jag inte kunna tänka mig att borsta tänderna på annat sätt. Spännande, med andra ord, enligt min åsikt!

Taubes arvingar kräver en halv miljon från Birka Cruises. Ja, vi har sett en reklamfilm där en äldre herre i hatt och scarf sjunger med vibrato om en skaldjurspaté. Det är inte Evert Taube. Evert Taube är död. Bertil, 77, lever, däremot. Och till skillnad från Evert Taube kan Bertil sjunga. Maj gadd, säger jag bara! Snacka om näriga Taubearvingar!!!

 

Choklad – du får inte dö!

Experter har satt datum för chokladens död. NEJ! Det får inte ske! Men det sägs att chokladens dagar är räknade. Den 2 oktober 2020 ska den dö. Det är brist på choklad. Skälen är flera: det är mer lönsamt med gummi (!), torka i Västafrika och ökat tryck på mörk choklad som innehåller mer kakao. Själv tycker jag att kakao borde vara mer lukrativt än gummi (det senare går ju inte att äta). Mörk choklad är dessutom äckligt. Igen: lagom är bäst! Branschföreträdare ger emellertid lugnande besked – tack och lov!

Broinvigning. I morgon invigs en bro. En bro över vattnet i Metropolen Byhålan. Det blir Uffe och Beppe, barnkör, bropromenad, ballongsläpp, bugg, tipspromenad med mera samt besök av prominenta gäster från Trafikverket. Landshövdingen kommer dit, jaa, till och med Hans Majestät Konungen! Wish I were there…

 

Gurkan blev tjuvens fall.

Tjuv tuggade på gurka och åkte dit. Det var inte första gången en 22-åring gjorde inbrott. Men det var första gången hans aptit på gurka gjorde så han åkte dit! Mannen tog helt enkelt en rejäl tugga av en ekologiskt odlad gurka i ett växthus i vilket han gjorde inbrott. Eftersom han inte åt upp gurkan fanns hans DNA kvar. Och ja, han var rätt packad…

35 år och för gammal för jobbet. Häromdan läste jag en märklig text, författad av en rekryteringskonsult. Den handlade om att vi arbetssökande inte ska vara så fixerade vid vår ålder, för åldern spelar nämligen ingen roll. Skitsnack, tycker jag som har sett flera exempel på det. Senast alldeles nyss läste jag om en 35-årig kvinna som ansågs för gammal – av ett bemanningsföretag (!) som skötte rekryteringen av montör till Volvo. Fallet går förstås vidare till AD.

 

Därför ska du behålla anställda du inte tycker om. Så pass… Intressant… Nån du som chef irriterar dig på kan faktiskt vara en tillgång för firman. Företag behöver nämligen människor som vågar säga emot. Och dessutom… som chef ska man inte vara kompis med sina medarbetare. Tycker jag, dårå, och hoppas att somliga läser artikeln.

 

Roy tiger still och förlitar sig på tig… Siegfried.

Siegfried och Roy – så lever Roy idag. Minns du Siegfried och Roy och deras tigrar? En av tigrarna slog sina käftar runt Roy, men mirakulöst nog överlevde han. Fast han erkänner att han är lite skadad. Och enligt Expressen förlitar han sig till stor del idag på sin vapendragare (sic!) Siegfried, 74…

Livet är kort. 

Read Full Post »