Blir vid min bräda och sypuff

Ett hemlikt inlägg.

---

 

Hiawatha. Men vad hette hans tjej???

Idag blir jag mest hemma. Igår var det nämligen en otrolig ute-dag för mig, från förmiddag till kväll. Och sånt är jag inte van vid – jag blir trött. Så där trött så att när det är dags för läggdags och Fästmön kommer med sina tokiga påhitt, blir det mest flams och alldeles försent innan vi blundar och blir tysta. Gårdagens strax-före-läggdags-fråga* gällde vad Hiawathas tjej hette. Hiawathas tjej??? (Först försökte jag med Pocahontas, men det var ju naturligtvis fel. I mina ögon är de båda Disneyfigurer, i verkligheten är de nånting annat.) Jag satt vid datorn och googlade förtvivlat, men Anna, som googlade via mobilen i sängen, hann först. Och svaret är..? Tja, gissa tre gånger först så ska jag berätta sen! Och det är ingen idé att du försöker googla, bara ett tips!

Den här dan började med uppstigning i ottan och skjuts av Anna till jobbet. Det är bra, det passar mig perfekt. Då kommer jag upp i tid, för förmiddagarna är mina bästa skrivtider. Efter skjutsningen sätter jag mig disciplinerat vid datorn och letar lediga jobb att söka och skriver ansökningar. När jag är nöjd med dagens insats blir det ett blogginlägg och nyhetsläsning på webben före hushållsjobb och frukost. Ibland blir det frukost vid lunch och hushållsarbete efteråt. Det beror på hur det går med ”allting”. Idag hittade jag tre jobb som jag sökte, varav det ena är riktigt intressant. Jag läser också med nyfikenhet hur andra i liknande situation som jag lägger upp sina dagar. Och fnissade mycket igenkännande när jag såg hur Inna gör. Många likheter där!

Jag är världsmästare i strykning.

Men idag blir jag mest hemma, alltså. Jag ska ställa mig vid strykbrädan, för jag är ju världsmästare i strykning. Sen ska jag stoppa en ganska ny strumpa som har fått ett hål vid stortån. Jag blir vid min strykbräda och min sypuff, helt enkelt. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men Anna slutar redan klockan 14 och jag vill inte hålla på med sånt när hon kommer hem. Jag kan spara det till i morgon när hon jobbar ända till 16 eller till helgen, när hon jobbar båda dagarna.

Och så ska jag kolla lite tågtider, för på fredag ska jag ut och resa igen. Kul att Anna kan följa med för en gångs skull eftersom hon är ledig.

Vad gör du för rafflande idag då??? Skriv gärna några rader och berätta från världen utanför!!! Och kom du på vad Hiawatahs tjej hette???

*strax-före-läggdags-fråga = en sån där fråga som man vet att man borde kunna svara på, men man kommer inte på det! Och då måste man ta reda på svaret innan man kan gå och lägga sig/somna. Ibland går det fort, ibland kan det ta lååång tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrektangel: Tofflan om Allt jag önskar mig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Lite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

Så här tyckte FEM om boken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I sluttampen

Ett slutande inlägg.

---

 

På väg att lägga ner vapnet.

Det börjar dra ihop sig. Dagen för liv-egenskapen närmar sig. Den dag, när jag hamnar helt i händerna på myndigheter som utgår från att jag vill lura till mig deras futtiga pengar. Egentligen vill jag inte ha ett öre av dem, men nånting måste jag leva av en stund till. Jo, det sägs från olika håll att jag är en kämpe. Bara det att den här kämpen är in till döden trött. Så trött att hon till och med vill lägga ner sitt enda vapen – skrivandet.

Jag läser Beata Arnborgs biografi om Bang och slås av våra många likheter. Nu vill jag inte låta skrytsam, det är väl snarare Bangs svagare sidor som jag också ser hos mig. Förutom en: jag dricker inte så kopiöst med alkohol och framför allt inte när jag har det tufft. Men jag läser om prestationsångest, skrivkramp varvad med skrivflöde, kampen för inkomst och ekonomi, rädslor samt flera andra saker som får mig att nicka. Tänk om jag hade fått möjligheten att träffa denna människa!..

En stund i bersån.

Det är ingen härlig junidag idag, precis. Dagen är grå och det har regnat sen jag klev upp, i princip. Igår på lunchen kunde jag sitta en stund i lagom sol i en liten syrénberså som jag hittade. Satt faktiskt och läste, gjorde mig ingen brådska tillbaka. Kände mig så fruktansvärt… ovillig igår.

Det sker märkliga saker omkring mig, men eftersom jag snart inte ska vara del av dem, tar jag dem inte till mig utan slår ifrån mig. Fast jag blir beklämd när jag ser hur man behandlar människor som inte mår bra – eller människor överhuvudtaget. För två veckor sen bad jag (först muntligt, senare samma dag via e-post) om ett samtal med HR-chefen. Igår kom en inbjudan till ett möte i nästa vecka. Det går inte undan i handläggningen här… Jag accepterade. OK, det är försent för mig, men jag vill framföra mina åsikter innan jag drar. Hade jag inte fått till det där mötet skulle jag ha dryftat saker och ting på ett mer… medialt sätt. Vem vet, det kanske fortfarande…

Oavsett allt, måndagen den 30 juni städar jag ur min arbetsplats. Tisdagen den 1 juli blir jag livegen. Jag ordnar en massa papper och blanketter hit och dit under tiden. Det är ett jäkla sjå. Det gäller att inte råka skriva fel, för då uppfattas man som brottslig. Which reminds me… handläggaren på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte mejlat sina kontaktuppgifter. Det lovade h*n mig per telefon den 12 maj. Är det nån som tror att uppgifterna kommer? Inte jag, i alla fall. Är det nån som tror att h*n får nåt straff för att h*n inte har fullföljt sitt åläggande? Inte jag, i alla fall. Nä, det är bara Tofflor som a-kassan och Arbetsförmedlingen straffar omedelbart.

Så nu är jag i sluttampen, verkligen. Det finns vissa här i Kexfabriken eller Besticklådan som uppenbarligen inte har förstått att det snart är över. Hur tydlig ska jag behöva vara? Äh, kommunikation är svårt, det är det…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lyckliga gatan

Ett inlägg om en bok.

Lyckliga gatan är titeln på en av 1960-talets mest spelade svensktoppslåtar. Men det är också titeln på Liza Marklunds tionde och näst sista deckare med journalisten Annika Bengtzon i huvudrollen. Jag fick den i julklapp av mamma och har nu slukat den.

Lyckliga gatan, den tionde boken om Annika Bengtzon.

Den här gången hittas en före detta politiker svårt misshandlad. Han är torterad på olika sätt. Dessutom är hans hustru försvunnen. Men kan det verkligen vara hon som har gjort honom så illa? Annika Bengtzon ska skriva om fallet. Men samtidigt gungar det på Kvällspressen. Annikas chef Schyman är ansatt av en bloggare som hävdar att han har ljugit om en kvinna som försvann för 20 år sen.  När Annika börjar nysta i det hela och Nina Hoffman på Rikskrim likaså har de båda fallen vissa likheter.

Ja, det är skitspännande! En lättläst, fartfylld deckare där en journalist har rätt stor frihet att forska i kriminalfall. Lite orealistiskt, men ändå. Jag slukade boken. Det går inte att värja sig. Det här är underhållning, lättillgänglig litteratur och riktigt spännande – precis som en kriminalroman ska vara. Nu ser jag fram emot den elfte och avslutande delen om Annika Bengtzon. Delen där vi ska få alla svar som vi ännu inte har fått…

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fritt fall

Det känns som om jag faller. Faller fritt. Utan att nånting tar emot. Men det är nog yrseln. Mest. Och den här förbannade tröttheten.

Jag har vilat hela eftermiddagen och kvällen. Legat ovanpå gästsängen och läst. Suttit i favoritfåtöljen och tittat på de två första avsnitten av Honungsfällan, en film som gick på Kanal 9 i somras i tre delar, men som jag spelade in på DVD:n. Filmen är baserad på Unni Lindells bok med samma namn. Älsklingen och jag tittade på fyra av filmerna i somras, men de två sista har vi inte sett. Anna läste däremot boken Honungsfällan nyligen, så hon har inte varit så sugen på att se den som film.

Här har jag legat och tittat ett par timmar i kväll.

                                                                                                                                                        Jag har värmt lite mat idag och åt ungefär hälften. Resten la jag i en bytta – det får bli middag till i morgon. Och så har jag ätit gröna druvor. Söta, saftiga och förhoppningsvis nyttiga för mitt blod och min mage.

Söta, saftiga och nyttiga.

                                                                                                                                                      Tänderna är borstade och jag ska hoppa i nattsärken* och krypa till kojs. Det är tomt att sova utan Anna. Jag saknar hennes närhet. Jag saknar att höra henne andas bredvid. Saknar att inte kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Telefoni och sms blir inte riktigt samma sak… Men vi vilar på var sitt håll. Och jag hoppas hon tar tillfället i akt och ger sig ut på tur i svampskogen i morgon. Lite frisk luft är aldrig fel.

Min morgondag har inte mycket på agendan. Det blir väl att försöka gå ut med lite sopor. Sen ska jag försöka läsa ut min bok som jag har tragglat med ett tag nu. Men det sägs att de låga värdena påverkar koncentrationen och jag börjar inse att det stämmer.

På tal om att stämma hade fru Hatt och jag en spännande sms-dialog i afton. Vi har så många likheter, har vi kommit på. Allt ifrån favoritförfattare till att hata foppatofflor…

Nu ska jag låta mig falla ner i sängen. Allena. Det går det med, det måste det. Men det klart att man helst av allt vill vara med sin kära.

                                                                                                                                                    *hoppa i nattsärken = Svensson-omskrivning för att jag sover endast i Hugo Boss, för att parafrasera en viss Marilyn Monroe.

Read Full Post »