”Resa, Amanda jag skall…”

Ett i drömmen resande inlägg.

---

 

Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…

Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.

Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?

Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att

alla andra

runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.

Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.

För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.

Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.

Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!

 

Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.

Låt inte nån vara ensam i världen.

 

Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:

 

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”

*

Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Upp och ner, fram och tillbaka…

Det blev, tack & lov, ingen färd till Stormarknaden, som jag befarade, idag! Mamma sa själv att vi tar det i morgon, efter att hon har varit hos frissan. Det blåser fortfarande ganska mycket och det gör det jobbigt för mamma att vara ute.

Efter en välbehövlig dusch och tillika hårtvätt tog jag ensam en tur över till Tokerian. Jag blev på lite bättre humör och svalde det ledsna en stund. Gladdes i stället åt att en god vän skulle träffa en vän från söder. På Tokerian träffade jag dessutom min tandläkare – och henne kan vem som helst bli glad av att träffa! Världens bästa, alltså! Men glädjen blev väl för mycket, för jag glömde hälften av det jag skulle handla – och skyllde som vanligt på att

det stod inte på lappen.

Eh… Lappen hade jag liksom skrivit själv, typ tio minuter innan jag gick… Så nästa grej att skylla på, när jag kom hem utan tunna kycklingskivor och TV-tidning var

den där bristen jag har i mitt blod…

Hemma igen blev det go-fika. Jag hade köpt chokladmunkar som var skitgoda och som inte kändes så flottiga. Särskilt nyttiga är de väl inte direkt, men…

Vittjade postboxen och fann en hälsning från vännen Siv som vid kortskrivandet befann sig i Egypten – och frös. Ja, ja, vi svenskar är ett klagande folk… 😉 Själv har jag inte varit utomlands sen 1996, men då var det å andra sidan varmt utom två dar i två veckor. Det är OK, tycker jag! Fast jag var ju inte Egypten, förstås, utan på Teneriffa… Egypten har alltid varit mitt drömresmål, men dit lär jag aldrig komma. Vilken tur att jag får fina vykort därifrån att sätta upp på kylen så att jag åtminstone kan drömma!..

Ett vykort att titta på och att drömma till…

 

Ytterligare en rolig försändelse hade landat i min postbox och det var Stina Nilssons bok Andetag, som jag vann i en tävling på Fatous blogg! Jag älskar verkligen att läsa och även om julklappshögen med böcker blev enorm är alla böcker, nästan, välkomna hos mig. Den här tillhörde kategorin välkomna. TACK!

En bok av kategorin välkomna hos mig!

 

Sen fick jag ett annat litet brev också, helt onödigt, men det sopade förstås bort mitt goda humör helt. Det var beslutet om vem som fick Tjänsten, svart på vitt, alltså. Och som du vet stod det inte mitt namn på den streckade raden. Jag ska verkligen göra allt för att klara att jobba i januari, för även om det är ledsamt är jag så van, så van att ständigt bita i det sura äpplet. Jag har gråtit över detta, nu är tårarna slut.

I kväll ska jag tillreda lax i ugnen med fetaostsås och jasminris till. Jag har inte glömt att ta fram firren för upptining…

Read Full Post »