Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘resa i tiden’

Ett i drömmen resande inlägg.


 

himmel o vatten solnedgång201104253278

Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…

Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.

Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?

Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att

alla andra

runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.

Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.

För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.

Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.

Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!

 

Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.

ros på bänk

Låt inte nån vara ensam i världen.

 


Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:

 

Resa, Amanda, jag skall

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”

*

Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

2211-1963I mitten av februari fick jag besök av vännen I som var på jakt efter kurslitteratur här i Uppsala. I är en väldigt snäll och omtänksam vän och överräckte två bokpaket till mig när vi tog en fika. Den ena boken var skriven av en ung, svensk författare, den andra var Stephen Kings tegelsten 22/11 1963. Tack!!!

Jake Epping är en helt vanlig lärare. Men en dag får han vara med om nåt märkligt: en bekant visar honom hur han kan resa i tiden. Eftersom vännen är döende får Jake ett uppdrag: han ska resa till den 22 november 1963 och förhindra mordet på John F Kennedy. Jake reser och för först ett par provturer. Han ändrar historien och räddar liv och lem på människor. Sen drabbas han av kärleken – i dåtid. Uppdraget finns kvar.

Det här är nog en av de märkligaste böcker jag har läst. Det jag tror att författaren vill säga är att man inte kan förändra det förflutna – inte utan att det får konsekvenser… Som spänningsroman är det bitvis lite seg och lite för tjock. Kanske 500 sidor hade varit mer lagom än 800 som den hade i pocketutgåvan.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett soligt måndagsinlägg.


 

 Sol mellan träden

Sol hittade jag mellan träden i helgen. Idag finns den överallt, känns det som.

Tänk att en måndag kan vara så solig och vacker! Idag behöver jag inte jaga nån sol – den finns här och lyser klart och starkt. Det är inte ett moln på himlen utanför. Jag ska in till stan mitt på dan och träffa F. En gång var jag kund i F:s företag. Nu träffas vi, som vanligt när det gäller mig, alltför sällan. Men det blir riktiga långsittningar när vi väl träffas. Det lär inte bli nåt undantag idag. Lite märkligt, det där ändå, att man kan gå från ett företagare-kund-förhållande till två människor som gillar att prata om ”allt”. Det är en sån där guldkant i tillvaron jag sparar på.

Gårdagen blev en halvseg historia. Jag skjutsade hem Fästmön från jobbet när hon hade slutat på eftermiddagen eftersom hon åter skulle bli mamma på heltid – helgen blev bara en bonusvisit hos mig mellan arbetspassen. En timme efter skjutsningen var jag hemma i New Village igen. Av nån anledning kändes det väldigt ensamt just då. Detta, i kombination med andra tankar som tär, gjorde att humöret inte var det soligaste. Jag ringde i alla fall lilla mamma för att få höra om 98-årskalaset. Hon gav mig alla detaljer och jag lyssnade i 40 minuter. Sen hjälpte jag henne telefonledes med några räkningar. Och så fick jag två minuter att prata. Just igår önskade jag extra mycket att mamma var mamma – nån som lyssnade, sa nåt klokt och tröstande i stil med att:

Det ordnar sig! 

Castelforte Valpolicella ripasso

Det fanns ett glas Castelforte Valpolicella ripasso kvar till söndagsmiddagen.

Lagade till middag på rester från frysen. Det fanns ett glas rött kvar och det sköljde jag ner maten med. Sen parkerade jag mig i bästefåtöljen och läste 150 sidor ur min tegelsten på gång. Det är en spännande, men märklig historia om en man som kan resa i tiden. Hans primära uppgift med tidsresorna är att förhindra mordet på president Kennedy. Naturligtvis passar han på att ingripa på andra ställen i människors liv också – och det är inte alltid varken lätt eller så smart… Vad jag tror att författaren kort och gott vill säga med den här boken är att låta det förflutna vara just det förflutna, nånting vi inte kan, bör eller ska försöka ändra – det går ju inte. I stället ska vi se framåt. Det låter lätt och logiskt, men… Tja, du vet kanske själv hur det kan vara.

Kvällen i bästefåtöljen avslutades med ett par goa vänner per sms och därefter Arne Dahl samt Fortitude. Arne Dahl-filmerna är sisådär. Jag tycker i vart fall att de blir lite bättre för varje gång, trots att jag också tycker att alla pratar östgötska till slut. (Ska jag av alla människor säga…). Men Fortitude… jag blir bara mer och mer irriterad och ofokuserad och igår slutade det med att jag i stället för att sitta stilla och glo gjorde mig iordning för natten. Nej, jag tycker det är ursegt och rörigt. Jag la mig i sängen och glodde på Poirot på 7:an i stället.

Just som jag höll på att somna bzzade mobilen. Och jag är ju nyfiken, så jag blev tvungen att glo. Det slutade med att jag gjorde en systemuppdatering. Den som nån gång har gjort såna på sin mobil vet att det tar lite tid… Sen var jag klarvaken och fick läsa mig trött.

Nu ska jag sätta fart och fräscha till mig, slänga i mig en droppe fil och sen bussa in till stan. Det är alltid nervöst. Men jag har överlevt hittills. Idag är det ju dessutom en solmåndag, så jag är övertygad om att jag når mitt mål.

Vad händer hos DIG denna måndag??? Svischa inte bara förbi, skriv gärna några rader och berätta så jag har nåt att se fram emot att läsa när jag kommer hem i eftermiddag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 


Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.


Lasse och Lisa är kusiner.
En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »