Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘andetag’

Ett axelklappande inlägg.


 

Pappas cigarrettask.

Inga cigarretter här i längre. Detta var min pappas cigarrettask.

Idag är det måndag och den 7 september. Ingen märkvärdig dag för de flesta, bara en vanlig måndag när alla stackars (?!) arbetande står inför en ny vecka. För mig spelar måndag eller lördag ingen roll. Utan ett arbete blir dagarna väldigt enformiga och lika varandra. Men just den 7 september är en mycket speciell dag för mig. Det är min rökfria dag.

Det är nu elva år sen jag slutade röka. Elva år… Det känns som om det var igår. Då hade jag rökt i nästan 30 år. Det tog ett år, ungefär, för mig att bestämma mig ordentligt. Jag kollade in hur det gick för mamma, som rökt i 50 år. Kunde hon, så kunde jag… Och mamma kunde. Hon slutade röka i oktober 2003 och jag den 7 september 2004.

För det är just det att en måste bestämma sig. Det är det som är det avgörande. En måste bestämma sig för om en vill fortsätta dra i sig en massa skit och bli sjuk på kuppen, eller sluta med dumheterna och må bättre. Dessutom har en kanske människor i sin närhet som en inte vill göra sjuka. År 2004 hade jag en särbo med två ganska små barn. Visserligen rökte jag inte inomhus, men jag rökte utomhus när barnen var med.

Det är tio år sen det blev förbjudet att röka inne på restauranger och kaféer. Det var också nåt som vägde tungt när jag bestämde mig. Jag hade ingen lust att ta cigarretten efter en god måltid på lokal utanför stället. Stå där, omgiven av ett moln, och se dum ut. För det ser rätt dumt ut att stoppa en brinnande, vit pinne i käften, dra i sig röken från den och släppa ut den i luften som jag själv och andra andas in.

Grillrök

Storrökare som INTE visar hänsyn finns överallt, till och med där en bor.

I våras kom ett förslag om att utöka förbudet till att omfatta även uteserveringar. Jag hoppas att det går igenom. För det finns inget bra med rökning. Jag vill gärna slippa få i mig skit från andra när jag befinner mig i offentliga miljöer såsom en tågperrong eller en busshållplats. Många rökare är lite hänsynsfulla och går bort en bit, men det räcker inte för mig. Deras rök är inte bara äcklig, den gör mig sjuk. Jag slutade röka när jag stod på gränsen till astma. Idag får jag svårt att andas om jag befinner mig nära nån som röker. Det känns som om jag har glasbitar i luftrören. Varje andetag gör fruktansvärt ont. Kanske har jag astma, kanske har jag även KOL. Men mina dumheter i form av röken från en cigarrett drabbar i alla fall inte nån annan längre.

I Metro sa Roger Henriksson, som är professor och överläkare samt chef för Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, häromdan att passiv rökning är farligt för hälsan och att passiv rökning även har klassats som arbetsskada:

[…] Man kan bland annat drabbas av lungcancer, KOL, hjärtsjukdomar och blod- och kärlsjukdomar. Ju mer rök du får i dig desto skadligare är det […] Jag tycker definitivt att samhället borde skydda dem som utsätts för tobaksrök mot sin vilja med tanke på de risker som röken för med sig. 

Har en sett nån med KOL är det ganska lätt att bestämma sig för att sluta röka. Den som tror att den förblir evigt ung och opåverkad lever i en fantasivärld. Det går ganska fort att få missfärgade och sämre tänder när en röker. En får sämre blodgenomströmning i hela kroppen och även i tandköttet, till exempel. Huden blir snabbare rynkig, men en rökare ser också ofta rätt glåmig ut i hyn. Sen är det lukten. Det luktar riktigt illa om den som röker. Men värst av allt är nog att inte kunna andas.

Idag är det den 7 september, min rökfria dag. Jag klappar mig på axeln.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.


 

Solen bakom ett molnÄntligen! Sorlet har lagt sig, tystnaden har sänkt sig som mjuka gåsdun. Fluffiga moln som balsam för själen. Själen… Vilken själ?

– Å, du förväxlar själen med samvetet!

– Gör jag väl inte!

– Men samvetet kan tynga och du vet väl att en kropp blir 21 gram lättare när någon dör? Man brukar säga att själen har lämnat sitt skal. Jag vet att man ibland öppnar ett fönster så att själen kan flyga ut.

Om jag lägger mig här och blundar… Kan jag låtsas tillräckligt mycket så att jag somnar och aldrig mera vaknar? Min längtan efter ro är så stor. Men det är bruset jag vill slippa. Bruset från mina tårar, mina andetag. Jag vill bara ha tystnad. Absolut tystnad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en promenad vid lunchtid en septemberdag som denna.


En promenad i det vackra höstvädret
var det rätta att göra idag. Att bli totalt genomblåst. Att lämna det trygga hemmet ett tag. Att låta höstvindarna torka upp eventuella tårar som vill falla nerför en i förtid fårad kind. (Vaknar jag i morgon med alldeles vitt hår, tro???)

En bänk under en björk

En bänk för samtal, kontemplation eller bara vila.


Nej jag vill inte gråta mer utanpå!
Jag gråter inuti så syns det mindre! Stoppade iPhonens lurar i öronen, men klarade bara två minuter radio. Ändå fortsatte jag att gå med öronpropparna i öronen! Eventuella människor som närmar sig tilltalar en nämligen inte då. Jag fokuserade på att höra mina andetag. Jag insåg att jag lever.

2 Löv på marken

Vackert på marken!


Träden är så vackra nu!
Tyvärr gör inte iPhonens kamera dem rättvisa.

Ett träd m röda löv blå himmel skymtar

Många.


Ibland är det skönt
att vara många, ibland är det OK att vara en.

Rött lönnlöv på asfalt

En.


Idag kom jag till flera insikter.
En av dem är att löv är som människor: de är svåra att få grepp om när det blåser.

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att få grepp om.


När det blåser
är det lätt att bli ensam. Bortglömd. För det är, som sagt, svårt att fånga både människor och löv när vinden blåser. På bild blir det baske mig aldrig bra…

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att fota.


Nä, jag håller mig till stora stenar.
De ligger där de ligger lagda. Stelnade jättar, trygga i sin tyngd.

Stenparti

Stenar som trygga jättar.


Men också stenar
som utmaning att nå toppen. Befrielsen. Den blåa himlen. Evigheten.

Stor sten underifrån o blå himmel

En glimt av evigheten där uppe.


Min promenad
förde mig till en plats där ett mord en gång skedde. Mina onda fötter förde mig därifrån och hem igen. Levande. Och jag kunde verkligen konstatera att hälsenan i friska foten gör ondare än hälsporren i den onda. Det tror jag är bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det jag skrev i förra inlägget om att sova en hel natt stämde minsann inte den gångna natten. Den var hemsk! Jag har fått ont i hjärttrakten, det hugger och musklerna är nästan spastiska. Jag kan inte dra ordentliga andetag, vilket förstås försvårar syresättningen ännu mer. Detta gör att det är otroligt svårt att hitta en ställning – både sittande och liggande – där det inte gör fasansfullt ont, helt enkelt. Lite sjukt i det hela är att bekvämaste ställningen hittar jag i… skrivbordsstolen…

skrivbordsstol

Här hittar jag bekvämaste ställningen.


Älsklingsfåtöljen kan jag inte sitta i alls.
Igår när jag glodde på Morden i Sandhamn: Säsong två låg jag på höger sida i min stenhårda, låga soffa. Hur jag kom upp därifrån är en gåta…

Igår kväll fick jag telefonsamtal från min kära Sister, fru Hatt. Tyvärr har jag lite svårt att prata i telefonen, det har med andningen att göra. Men det var gott att höra hennes röst och att hon bryr sig.

Jag har fått en massa mejl från jobbet, från olika snälla människor och igår fick jag sms från M. De planerar att ställa samman ”en jourlista” till mig med folk jag kan ringa till om jag behöver hjälp att till exempel handla eller bli skjutsad nånstans. En del människor är bara för snälla, eller hur?! Jag förvarnade lite om söndag när jag ska försöka köra mig själv till sjukhuset för att ta bort stygnen. Ifall det inte går får jag ringa M! Det känns tryggt att veta. Jag får ju inte köra bil än och förresten orkar jag inte ge mig ut alls i skrivande stund. Så snart jag gör nånting börjar jag kallsvettas och vill bara sätta mig ner.

Vaktis har spolat tennisbanan till skridskobana igår och idag. Det kanske blir nåt kul att titta på för sjuklingen när stora och små halkar runt medan hon själv är väldigt orörlig. Jag avskyr verkligen att inte orka, att inte kunna röra mig som jag ska. Det är nog det mest plågsamma.

Vad gör du en torsdag som denna??? Skriv några rader till sjuklingen så blir hon glad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla boken, blott 131 sidor, Andetag av Stina Nilsson  anlände i mellandagarna i min postbox. Jag hade vunnit den genom en utlottning på Fatous blogg. Eftersom jag inte kände till författaren sen tidigare blev jag väldigt nyfiken och la den bland de översta böckerna i olästa-högen.


En liten bok till omfånget, men som innehåller för många berättelser. 


Grundberättelsen är den mellan Elsa och Bo
och deras äktenskap. Man inser redan från början att äktenskapet är på väg att krascha. Det har gått i stå. Elsa har blivit tråkig och introvert – åtminstone i sina egna ögon. Bo är lika charmerande som alltid – framför allt mot andra damer.

På dessa 131 sidor ryms så många berättelser i en och samma bok att jag har lite svårt att hänga med i svängarna. Mot slutet får en del saker sin förklaring och man slås av det där man brukar skratta bort ibland och som vi kallar Ödet. Trots sitt lilla omfång innehåller den här boken så mycket att den nästan sprängs. Och det är min största invändning mot den: den innehåller för mycket! Vissa skeenden är omskrivna men blir liksom inte riktigt utredda. Det är irriterande. Det jag gillar med den är den ”twist” som kommer i slutet. Men det räcker inte. Jag hade välkomnat en djupare dykning i framför allt Bo, men också Elsa, för som det blir nu förstår jag inte riktigt. Språket, däremot i boken, är rakt på sak och gör boken väldigt lättläst.

En god historia, men rörigt berättad, ger jag medelbetyg.

Read Full Post »

Det blev, tack & lov, ingen färd till Stormarknaden, som jag befarade, idag! Mamma sa själv att vi tar det i morgon, efter att hon har varit hos frissan. Det blåser fortfarande ganska mycket och det gör det jobbigt för mamma att vara ute.

Efter en välbehövlig dusch och tillika hårtvätt tog jag ensam en tur över till Tokerian. Jag blev på lite bättre humör och svalde det ledsna en stund. Gladdes i stället åt att en god vän skulle träffa en vän från söder. På Tokerian träffade jag dessutom min tandläkare – och henne kan vem som helst bli glad av att träffa! Världens bästa, alltså! Men glädjen blev väl för mycket, för jag glömde hälften av det jag skulle handla – och skyllde som vanligt på att

det stod inte på lappen.

Eh… Lappen hade jag liksom skrivit själv, typ tio minuter innan jag gick… Så nästa grej att skylla på, när jag kom hem utan tunna kycklingskivor och TV-tidning var

den där bristen jag har i mitt blod…

Hemma igen blev det go-fika. Jag hade köpt chokladmunkar som var skitgoda och som inte kändes så flottiga. Särskilt nyttiga är de väl inte direkt, men…

Vittjade postboxen och fann en hälsning från vännen Siv som vid kortskrivandet befann sig i Egypten – och frös. Ja, ja, vi svenskar är ett klagande folk… 😉 Själv har jag inte varit utomlands sen 1996, men då var det å andra sidan varmt utom två dar i två veckor. Det är OK, tycker jag! Fast jag var ju inte Egypten, förstås, utan på Teneriffa… Egypten har alltid varit mitt drömresmål, men dit lär jag aldrig komma. Vilken tur att jag får fina vykort därifrån att sätta upp på kylen så att jag åtminstone kan drömma!..


Ett vykort att titta på och att drömma till…

 

Ytterligare en rolig försändelse hade landat i min postbox och det var Stina Nilssons bok Andetag, som jag vann i en tävling på Fatous blogg! Jag älskar verkligen att läsa och även om julklappshögen med böcker blev enorm är alla böcker, nästan, välkomna hos mig. Den här tillhörde kategorin välkomna. TACK!


En bok av kategorin välkomna hos mig!

 

Sen fick jag ett annat litet brev också, helt onödigt, men det sopade förstås bort mitt goda humör helt. Det var beslutet om vem som fick Tjänsten, svart på vitt, alltså. Och som du vet stod det inte mitt namn på den streckade raden. Jag ska verkligen göra allt för att klara att jobba i januari, för även om det är ledsamt är jag så van, så van att ständigt bita i det sura äpplet. Jag har gråtit över detta, nu är tårarna slut.

I kväll ska jag tillreda lax i ugnen med fetaostsås och jasminris till. Jag har inte glömt att ta fram firren för upptining…

Read Full Post »

I morse vaknade jag klockan 4:44. Det var ungefär en timme innan jag började skriva det här inlägget. Displayen på klockradion lyste röd mot mig. Ilsket röd. Typ lika rött som ”piskrappet” över mitt lår har varit. Det har nu mörknat i färgen, vilken oroar mig liiite. Och så har det blivit längre. Fem centimeter längre sen igår. Om jag inte mätte tokigt då.


Första delen. Tog en bild från sängen, det är svårt att fota sig själv…

                                                                                                                                                          Och så andra delen:


Det inflammerade”rappet” går fram till 33 centimeter idag, vid den röda markeringen. På bilden ser det inte så ilsket ut, men det är ljuset som spelar en spratt.

                                                                                                                                                          Jag kanske ska bli orolig nu. Eller? Men i stället känner jag mig rätt luttrad. Detta med lårkan ingår liksom i mitt mindre roliga liv just nu. Tror det var lårkan som väckte mig, jag kom väl åt nåt ömt ställe. Men sen låg jag och tänkte på framtiden och oron ilade i mig som tusen myror. Så jag gick upp, tog min magmedicin, satte på kaffe, startade datorn och tog in lokalblaskan. Varför ligga och vända och vrida sig i sängen till ingen nytta?

På tal om nytta har jag noterat den nya damminvasionen i hemmet dessa dagar jag har hasat runt här. Jag orkar inte städa igen. Men snart gör jag det för dammråttor och skit får mig att må ÄNNU sämre. Fast dagens projekt blir nog att ta sig över till Tokerian (bäst att se upp så ingen dänger en varukorg på mitt onda ben…) och att duscha. Äventyrligare än så blir det inte. Jo, jag kanske ska byta kökshanddukar… Min ursprungliga tanke var att landa i Förorten hos familjen idag, men det blir nog mer troligt bortåt fredag. Jag har för ont. Jag blir bara en börda för Fästmön.

Huset är tyst så här dags. Tystare än den vakna tystnaden somliga visar mig. Men jag bryr mig inte. Jag står för mina åsikter. Det måste ha varit vissa sanningar som träffade mitt i prick. Mitt syfte var egentligen inte att vara ”plain mean” utan att skriva av mig vad jag tyckte och kände. Fast det var lite dumt att dra med somliga som inte hade med saken att göra. Det blev väl en sorts skydd, en gardering, mot vad som KANSKE hade sagts av den vältaliga källan.

Äh, jag bryr mig inte. Snart är jag borta och då blir denna orkan till ett knappt hörbart andetag. Bloggen, däremot, den är mer beständig än jag. Den drabbas inte av inflammationer och sår, hat och tystnad. Eller jo. Hat och tystnad kan den ju drabbas av, men det gör inte ont i den.

Det ser ut att bli en rätt solig dag idag… Och kaffet är klart…

Read Full Post »