”Resa, Amanda jag skall…”

Ett i drömmen resande inlägg.

---

 

Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…

Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.

Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?

Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att

alla andra

runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.

Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.

För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.

Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.

Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!

 

Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.

Låt inte nån vara ensam i världen.

 

Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:

 

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”

*

Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Rökfri men tjock…”

Precis som rubriken är jag! Och rubriken har jag, passande nog för just den här dagen, lånat från lokalblaskan och en artikel (naturligtvis hade artikeln en tristare rubrik på nätet…) där. Enligt artikeln är en typisk svensk medelålders man rökfri men tjock. Kvinnor i samma ålder, däremot, är bara feta. Så jag är väl en svensk, medelålders man, dårå…

En sån här är jag, kanske… Jag har i alla fall dansat balett en gång i tiden och jag är medelålders, rökfri men tjock.

Idag är det åtta år sen jag blev rökfri efter att ha rökt så länge som nästan 30 år. Det är inte klokt! Så mycket pengar som har gått upp i rök, så mycket stank jag har spridit omkring mig, så mycket ohälsa jag har utsatt både mig och omgivningen för… Usch! Jag kan knappt minnas hur det var när jag rökte, men jag minns att jag var tillsammans med L då. När vi var hos henne fick jag slinka ner fem trappor ut på bakgården för att blossa. L själv snusade och det störde ju inte omgivningen nämnvärt. Men så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag gick till doktorn och bad om hjälp genom att be om ett läkemedel som hade fungerat året innan för min mamma – hon lyckades sluta med skiten rökningen efter 50 år! L blev nog lite inspirerad för hon slutade snusa. Ett tag, i alla fall. När vi nu ses, cirka en gång vartannat år, noterar jag en liten bulle under överläppen.

Jag tror att rökstoppet är det bästa jag har gjort. Hade jag haft barn skulle jag nog ha sagt att barnen var det bästa jag har gjort. Men nu har jag ju inte det – även om jag får låna Fästmöns barn då och då. Det är gott! Men… att sluta röka är nåt jag klarade av för mig själv. Och sen den dagen för åtta år sen har jag tagit ett enda bloss en gång när jag var på fest. Det var inte gott. Jag vet inte vad den där anti-rök-medicinen jag åt i sju veckor gjorde med mig. Det känns som om den klippte av den delen av min hjärna som ville röka. Nu tycker jag att rök luktar faaan, för att tala klarspråk. Jag vet också att även den mest inbitna rökare klarar av att sluta röka och jag kan verkligen inte förstå att den som röker inte vill sluta.

Titta på dig själv! Det ser ju faktiskt rätt löjligt ut med den där rykande pinnen i käften! Dessutom är det ju inte bara dig själv du skadar, din last påverkar också omgivningen. Du luktar illa när du röker, du luktar illa även när cigarretten inte är tänd, för det stinker om ditt hår och dina kläder. Ett rökstopp innebär även rätt så mycket bättre ekonomi… Efter en månad kunde jag köpa en ny madrass till dubbelsängen för 1 200 kronor. Det var så mycket jag hade sparat då. På den tiden. För åtta år sen. Idag sparar du säkert ännu mer.

Efter min kommande operation (jag fick ett brev igår…) ska jag ta tag i det här med vikten. Jag skriver det här nu, för alla att läsa, för då blir det svårare att backa för mig. Kunde jag sluta röka efter 30 år ska jag väl baske mig kunna gå ner 30 kilo?!

Livet är kort.

Read Full Post »