Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bakgård’

Ett krasande inlägg.


 

Sökta jobbhögen den 23 januari 2015

Sökta jobbhögen fotad i fredags. Högen innehåller alla jobb jag har sökt 2014 och 2015.

Sen Fästmön kom hit har jag börjat drömma igen. Eller det handlar väl om att jag sover så bra att jag drömmer och att jag mår så mycket bättre rent generellt att jag minns vad jag har drömt när jag vaknar. Natten mellan fredag och lördag drömde jag rätt OK drömmar, natten till söndag drömde jag en sorglig dröm och natten till idag drömde jag en bra dröm om jobb.

Kanske var det denna dröm som gjorde att jag inte fick spel när jag i morse skulle fylla i a-kassekort för de senaste två veckorna. Idag var systemet extra segt och det tog mig mellan trekvart och en timme att logga in med e-legitimation, sätta 14 kryss, klicka sänd och spara. Men jag vet inte hur dagens jobbansökningar blev, för lite… upprörd var jag allt.

Vidare är jag aningen besviken på min handläggare på AF. Jag tycker nämligen att jag följer handlingsplanen men inte riktigt hon. Jag har väntat sen den 1 januari på att hon skulle ringa mig… Jobbsökarhögen växer, jag kämpar på. Och antalet nej har faktiskt sjunkit sen jag la om taktik lite. Samtidigt känner jag att jag tappar kompetens när jag varken får jobba med det jag kan eller får möjlighet att förkovra mig med utbildningar och kurser. Men idag hittade jag ett riktigt intressant jobb där jag skulle kunna få användning av såväl jobberfarenheter som privata erfarenheter – och mest av allt erfarenheter av att jobba tillsammans med människor som har funktionshinder.

Trasigt öra till Höganäskrus

Mitt Höganäskrus har bland annat förlorat ett öra. Det ska jag försöka limma idag.

Det är emellertid inte bara drömmar – och drömmar om ett meningsfullt, nytt jobb – som kan gå i kras. Igår kväll var jag så yvig vid matlagningen (lax i ugn) att jag lyckades sopa ner ett Höganäskrus från minsta bänken i köket. Kruset smackade till min glasdamejeanne med vinkorkar. Tack och lov höll damejeannen, men kruset blev både kantstött och av med ett öra. Jag ska försöka limma det lite idag. Det blir inte perfekt, eftersom många flisor försvann. Sämre kan det i alla fall inte bli. Men tänk om man kunde laga trasiga drömmar med superlim också…

Utanför mitt arbetsrumsfönster jobbar hantverkare på bakgården med att täcka för våra förrådsfönster från utsidan. Typiskt nog gick glödlampan i förrådet sönder häromdan och man ser nog inte ett skit därinne nu utan varken lite dagsljus från fönstret eller lampa. Lampan sitter i taket, längst in i min del av förrådet. För att byta glödlampa krävs en del… klättring. Jag muttrar lite över Somliga som inte alltid kommer ihåg att släcka efter sig.

Som en liten uppmuntran till mig själv skaffade jag ett Instagramkonto igår kväll. Jag fotar en hel del och alla bilder hamnar inte på bloggen eller Twitter. Det kan vara kul att visa upp dem och titta på bilder av andra som också gillar att fota. Tänkte jag, som bara fotar med min iPhonekamera. Inga spännande eller hemliga bilder alls, bara från min vardag. Den del som ännu inte har gått helt i kras.

Det snöar i Uppsala idag och jag ska skjutsa Anna till jobbet om ett tag. Vad ska DU göra???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett foto.


 

Mormor o jag

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Precis som rubriken är jag! Och rubriken har jag, passande nog för just den här dagen, lånat från lokalblaskan och en artikel (naturligtvis hade artikeln en tristare rubrik på nätet…) där. Enligt artikeln är en typisk svensk medelålders man rökfri men tjock. Kvinnor i samma ålder, däremot, är bara feta. Så jag är väl en svensk, medelålders man, dårå…

En sån här är jag, kanske… Jag har i alla fall dansat balett en gång i tiden och jag är medelålders, rökfri men tjock.


Idag är det åtta år sen jag blev rökfri
efter att ha rökt så länge som nästan 30 år. Det är inte klokt! Så mycket pengar som har gått upp i rök, så mycket stank jag har spridit omkring mig, så mycket ohälsa jag har utsatt både mig och omgivningen för… Usch! Jag kan knappt minnas hur det var när jag rökte, men jag minns att jag var tillsammans med L då. När vi var hos henne fick jag slinka ner fem trappor ut på bakgården för att blossa. L själv snusade och det störde ju inte omgivningen nämnvärt. Men så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag gick till doktorn och bad om hjälp genom att be om ett läkemedel som hade fungerat året innan för min mamma – hon lyckades sluta med skiten rökningen efter 50 år! L blev nog lite inspirerad för hon slutade snusa. Ett tag, i alla fall. När vi nu ses, cirka en gång vartannat år, noterar jag en liten bulle under överläppen.

Jag tror att rökstoppet är det bästa jag har gjort. Hade jag haft barn skulle jag nog ha sagt att barnen var det bästa jag har gjort. Men nu har jag ju inte det – även om jag får låna Fästmöns barn då och då. Det är gott! Men… att sluta röka är nåt jag klarade av för mig själv. Och sen den dagen för åtta år sen har jag tagit ett enda bloss en gång när jag var på fest. Det var inte gott. Jag vet inte vad den där anti-rök-medicinen jag åt i sju veckor gjorde med mig. Det känns som om den klippte av den delen av min hjärna som ville röka. Nu tycker jag att rök luktar faaan, för att tala klarspråk. Jag vet också att även den mest inbitna rökare klarar av att sluta röka och jag kan verkligen inte förstå att den som röker inte vill sluta.

Titta på dig själv! Det ser ju faktiskt rätt löjligt ut med den där rykande pinnen i käften! Dessutom är det ju inte bara dig själv du skadar, din last påverkar också omgivningen. Du luktar illa när du röker, du luktar illa även när cigarretten inte är tänd, för det stinker om ditt hår och dina kläder. Ett rökstopp innebär även rätt så mycket bättre ekonomi… Efter en månad kunde jag köpa en ny madrass till dubbelsängen för 1 200 kronor. Det var så mycket jag hade sparat då. På den tiden. För åtta år sen. Idag sparar du säkert ännu mer.

Efter min kommande operation (jag fick ett brev igår…) ska jag ta tag i det här med vikten. Jag skriver det här nu, för alla att läsa, för då blir det svårare att backa för mig. Kunde jag sluta röka efter 30 år ska jag väl baske mig kunna gå ner 30 kilo?!


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi kom iväg vid elvatiden idag – och vi var bjudna på kaffe i Fruängen på förmiddagen. Nej, ekvationen gick inte riktigt ihop, men vi hade förvarnat den übersnälla mammakusinen B om vår sena ankomst.

Söder om söder åkte vi (och bara lite fel så jag gjorde en spännande manöver). Det var varmare där och soligare. Kaffe på bakgården i solens sken, detta sken som vi inte fått så mycket av denna sommar.

Kaffekusinerna mamma och B. Kakorna var förstås hembakade.


På bordet stod en bukett vilda blommor.
Mammakusinen B erkände att hon lider av blomplockningsfetischism. Hon liksom kan inte låta blommor vara utan vill plocka med dem alla!

Vilda blommor på bordet.


Huset där mammakusinen B och hennes A
bor har gräsmattor, blommor och träd både på baksidan och framsidan. Och så växer där smultron…

Smultron fanns det gott om på tomten.


Underbara rosor,
både röda och gula. En gulfick vi med hem, röda får du se här:

Vackra röda rosor.


Mammakusin B fyller år lite före mamma
och hade fått trisslotter av mamma. Dessa inbringade en vinst som hon använde till att inhandla foppatofflor. Lila foppatofflor. Naturligtvis häcklade jag henne och retades, men när hon demonstrerade hur fint de matchade med servetterna tänkte jag att de ändå är rätt OK.

Lila foppatoffel med matchande servett.


Mammakusinens man A
hade stuckit till skogs för att plocka blåbär och svamp. När han så småningom kom hem hade han en megakorg full med gula kantareller och även blåbär, fast i hink för sig, dårå. A är en riktig tryffelhund!

Herr Kantarell himself. 


Mamma och jag fick sniffa på var sin guling.
Och trots att jag nyss hade ätit underbart god lax med härlig potatis, dillsås, illröda tomater och vitlöksbröd tuggade jag i mig svampen rå. Mamma visste inte riktigt vad hon skulle göra med sin kantarell.

Vad gör jag med denna?


Dessert bestående av
bland annat smultron och nyplockade blåbär samt kaffe serverades på framsidan. Det smakade ljuvligt!

Kan en dessert vara ljuvligare än så här?


Vi fick se foton av resten av familjen.
Mina sysslingar är tre i den här familjen och barn har de allihopa, typ 2 + 3 + 2. Jag har inte träffat nån av de yngsta, mina två kvinnliga sysslingar fick jag träffa förra året. Då hade vi inte setts sen vi var barn…

Roligt och intressant var det också att få ta del av mammakusin B:s släktforskning, som hon bland annat samlat i prydliga pärmar. Här fanns brev, kort, personliga beskrivningar av nära och kära, bouppteckningar, vigselbevis… ja, det mesta…

Värdparet A och mammakusinen B.


Vi fick med oss en påse hem
fylld med smaskens – kantareller, morellsylt och kakor – och en fin bukett blommor från trädgården. En blomma hade fallit av och den tänkte jag ha i håret.

En blomma till håret?


Stort TACK för en trevlig dag i gott sällskap som skingrade tunga tankar!!!
Vägen till Uppsala är inte lång…

Livet är kort.

Read Full Post »