Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekräftat’

Ett i drömmen resande inlägg.


 

himmel o vatten solnedgång201104253278

Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…

Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.

Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?

Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att

alla andra

runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.

Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.

För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.

Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.

Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!

 

Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.

ros på bänk

Låt inte nån vara ensam i världen.

 


Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:

 

Resa, Amanda, jag skall

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”

*

Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött, men nöjt inlägg.


 

Biosalong

Ensam i mitten…

Det är bra att träna på saker som man tycker är svåra. Igår var en hemsk dag. Eftersom jag är En Hemsk Människa passade jag på att vara hemsk mot mig själv. Och det gick alldeles utmärkt. Dessutom överlevde jag att gå på bio ensam, att sitta solo precis i mitten av alla stolsrader. För jag upptäckte att jag inte var ensam. Det kom flera som skulle se filmen och en och annan var, liksom jag, ensam. Men det var jag som satt ensam i mitten. HA! 

I natt blev det alldeles för lite sömn. Ändå vaknade jag åtta minuter före larmet klockan sju. Klockan elva hade jag en inbokad tid. Jag hann utföra sedvanliga arbetsuppgifter, duscha och slänga i mig en skål med fil innan det var dags att ge sig iväg i snön. Ja, det kom snöblandat skit i förmiddags och vid lunchtid från ovan. Dagens möte avlöpte bra. Jag blev lyssnad på, det antecknades, jag fick bekräftat saker, till exempel förtal (jag är inte helt dum i huvet alltså!) och vi diskuterade hur vi skulle gå vidare. Det är fortfarande jag som sitter ensam i mitten, så att säga. Jag som måste bestämma hur jag vill gå vidare. Men jag får hjälp.

Efteråt hade jag en klumpvärk som hette duga. Man får det när man pratar om vuxna människor som beter sig sämre än barn. Barn är liksom inte alltid medvetna om att de är elaka, till skillnad mot vuxna människor. Hemma blev det macka, mjölk och en huvudvärkstablett samt därefter ett samtal med min vackra fästmö (idag är hon extra vacker!).

Jag är oerhört trött, men väldigt nöjd. För nu sitter jag ensam i mitten och stolarna i salongen rämnar inte, båten kapsejsar inte. Jag har tagit ansvar och jag har kommandot. Är det nån jag måste lita på nu så är det mig själv. Den här gången viker jag inte. Och jag är fortfarande stolt över att mina ord berör!

Du som läser just dessa ord får emellertid inte beröra mina ord. Samla i stället dina åsikter om dem i dina egna tankar. Det kan du kanske behöva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tankfullt inlägg.


 

Rött lönnlöv

Funderingar bland höstlöven…

Det blev snurrigt värre idag i tillvaron. Det var som om jorden snurrade lite extra fort på förmiddagen. Jag fick ett telefonsamtal och jag fick mejl som har gett mig mycket att fundera över. Telefonsamtalet var riktigt spännande för det visade att jag inte har sorterats bort. Samtidigt fick jag bekräftat en del av mina tankar kring hur arbetsgivare kan uppleva mig som överkvalificerad i vissa fall. Men nu ser inte jag själv just detta ”bagage” som det viktiga. Jag var väldigt tydlig med tre saker:

  • Jag söker många jobb.
  • Jag behöver en inkomst.
  • Jag söker bara jobb jag verkligen, verkligen vill ha.

Sen kan det uppstå vissa praktiska problem. Den trevliga personen som ringde mig bad mig ta helgen till att fundera och därefter höra av mig på måndag. Jag får nog ge mig ut bland höstlöven på genomblåsande promenad och tänka. Men ju mer jag tänker på det, desto större blir dilemmat. För det handlar om just ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha…

Och mejlen… Jag har onekligen fått mycket att tänka på. Det känns som om jag behöver backa lite kring ämnet som mejlen handlar om. Fundera, se över och framför allt, lämna i ro en stund.

Röd fläck vid läppen

Skörbjugg eller bara allmän näringsbrist?

Jag blev nästan lite sen på grund av detta till min dejt med Fästmön. Och vi hade rätt bråttom där vi for fram delvis på var sitt håll, som två ystra (?) höstvindar. Hon Som Alltid Upptäcker Skavanker noterade en röd fläck vid min underläpp. Jag har väl ätit för dåligt näringsmässigt sett så det är väl skörbjugg på gång. Kanske borde jag också be om att få lämna lite prover för att kolla läget med de röda blod-kropparna. De som nybildas lite för långsamt och är lite för dåliga. Eller var, hoppas jag.

Anna tog mig i kragen och bjöd på handplockad lunch. Det kändes lyxigt och smaskigt. Innan jag nästan slängde av henne i farten utanför möteslokalen i Förorten svischade vi in för att hon skulle få handla mat till kvällen. Medan Anna satt i möte packade jag in hennes varor. Och passade på att snoka lite i hennes duschrum (<== snyggare omskrivning för ”gå på toa”) innan jag åkte hem till New Village. Men i morgon återvänder jag till brottsplatsen där vi blir en synnerligen decimerad skara under resten av helgen.

Helgen, den här tänkarhelgen… 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Fredag. Så fort den här veckan har gått! Jag har haft extremt mycket att göra, både på jobbet och privat. Dessutom krånglade min jobbdator så jag har stått lite stilla.

Det var en varm dag och kväll igår. Men jag tog tjuren vid hornen och städade i badrummet och i dusch- och toarummet. Därefter tog jag en välbehövlig dusch och tvättade håret och bara njöt av att bli avsvalkad. På håll hörde jag att telefonen ringde och jag struntade i den. Mobilen ringde och jag struntade i den. Jag fick sms och då började känna mig stressad. Skulle jag inte ens kunna få duscha ifred? Måste jag alltid vara så jäkla tillgänglig? Det var mamma som hade ringt alla gånger, så jag ringde upp när jag hade torkat mig. Försökte förklara att jag bara blev stressad när hon ringer så där.

Jamen jag ringde på mobilen för att jag trodde att du var och handlade,

sa hon.

Fast jag vill ju inte prata i mobilen när jag är och handlar, då vill jag handla, 

svarade jag.

Hon hade ringt med tre minuters mellanrum. Det är lite jobbigt ibland. Mamma kräver att få tag i mig. Hon ringer och ringer och ringer tills vi får kontakt. Ibland är det OK, men inte alltid. Jag försökte förmedla det senare. Det gick fram. Till nästa gång samma sak händer. Missförstå mig inte nu, jag är glad att jag har en mamma som bryr sig och som hör av sig. Men det blir lite mycket ibland. Det känns som om jag inte bara får vara nån enda gång – inte ens när jag duschar…

Jag kokade ett par kycklingkorvar och sprättade en öl till dem. Avslutade drycken på ballen*, under markisen. Härligt… Satt vid datorn en stund innan jag kokade lite kaffe i min minimala pressobryggare – det blir en och en halv mugg. Till kaffet serverade jag bullar och ballisar**.

Kvällsfika på ballen.


Jag har ju en trisslott kvar,
en del av belöningen för att jag har svarat på         2 000 enkäter om lokalblaskan. (Jag har inte bestämt mig än om jag tycker att det är snålt av tidningen eller inte.) Tänkte först skrapa den, men beslutade mig för att lotten ska få ligga till sig en stund till. Läste i stället och konstaterade att jag verkligen gillar Kristina Ohlssons böcker! Messade lite med Fästmön fram och tillbaka och hon kommer till mig idag. Nån gång. Annars jobbar hon hela helgen, till klockan 21 alla tre dagar. Min torsdagskväll avslutade jag framför TV:n och datorn med Eurovision Song Contests andra semifinal. Det var ingen höjdarupplevelse. För övrigt är jag nog den enda i Sverige som varken gillar Loreen eller Euphoria.

Fredag, ja… Först blir det en spännande intervju med min nya chef på andra institutionen på morgonen och efter lunch ska jag intervjua två kemister. Det blir mycket prat i början och jag känner att jag inte GÖR så mycket arbete. Men det GÖR jag, det fick jag bekräftat igår på ledningsgruppen.


*ballen = balkongen

**ballisar = ballerinakex 

Read Full Post »