Sicken dag! Tror aldrig det har varit så körigt som idag. Jag hann inte gå iväg och äta lunch, så jag satt kvar på kontoret och skrev ett kort blogginlägg. Hade lite respit på nån timma (under lunchtid, alltså, och då hann jag jobba också), sen var folk som galna på både telefon och mejl. Det var så körigt att jag lyckades missa ett möte klockan 15 och jag skämdes som 17 när jag även lyckades missa telefonsamtalet från den jag skulle träffa… (Jag var på toaletten – för sjuhundrafyrtioelfte gången idag…)
Idag gick det runt i skallen…
Men vi har nummerpresentation på våra jobbtelefoner, så det var bara att lyfta luren och ringa när jag kom tillbaka in på kontoren. Telefonen blinkade blå, vilket indikerade ett missat samtal. Jag brukar aldrig missa varken möten eller samtal och skämdes som 17. Bad tusen gånger om ursäkt… Och vilken tur att den jag skulle träffa inte var arg. Men ändå. Pinsamt! Folk förstår verkligen inte att jag inte jobbar heltid åt nån av institutionerna längre. Det blir nog så när man är van att ha mig där. Jag tycker det är tråkigt, för jag vill ju räcka till för allt och alla, men det är bara att inse att jag inte gör det.
Skulle behöva var många nu…
Hämtade Fästmön vid hennes jobb innan vi åkte till ICA Heidan för att bland annat handla var sin bunke sallad, vår middag idag. Tänk att den där burken fiskbullar i hummersås fortfarande står kvar i skåpet trots att nån av oss ”frestar” med den varje dag…
Jag har haft en mycket besvärlig alien idag. Den har orsakat floder, den har orsakat värk och den har orsakat tarmbesvär. Ett tag på eftermiddagen kände jag mig så förtvivlad och var fullt övertygad om att jag höll på att dö mitt i alltihop. Men se DÖ har jag inte tid med!
Och vad hände när Anna och jag kom hem, tror du? Tja, inte blev det ambulans till akuten, men jag hittade ett brev från Sjukstugan i Backen. Jag har fått en tid för undersökning den 25 september – mitt i allt fönsterbytarkaos och dan före institutionsdagen, när jag VERKLIGEN hade behövt vara på jobbet och jobba… Eller kanske bara vara många Tofflor just nu…
Ringde nyss och pratade med mamma. Det var ett rekordkort samtal, bara nio minuter och 58 sekunder långt. Jag gissar att hon såg nåt viktigt på TV. Dessutom kunde hon nog inte överträffa mig idag med allting som jag har på gång – att grannarna ovanför henne envisas med att hänga mattor från sin balle* (två gånger har det hänt) överträffade inte det jag hade att berätta.
Men värst av allt var att jag inte hittade Anna när jag hade pratat färdigt med mamma! Jag ville ju berätta om det rekordkorta samtalet, men Anna fanns inte nånstans. Först pratade jag i vanlig samtalston, sen ropade jag och sist gick jag och letade. Ingen Anna i sovrummet, ingen i vardagsrummet, inte på toa och inte i köket. Jag ropade och ropade! Till sist hittade jag henne i badrummet där hon tvättade håret med stängd dörr. Hon hade inte hört mig och jag hade inte hört duschen. Suck, vilken tur! Jag trodde att hon hade dragit…
Och NU ska vi strax dricka kvällskaffe och äta upp de sista små kanelknytena…
*balle = balkong
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Ja, du ser…man skulle alltså behöva klona dig också, som maken min!
Du har verkligen haft det fullt upp idag..
Vilken tur, att du inte har tid ”att dö” som du skrev!
Ha dé!/Kram
Ja, hum… nu kan man ju inte styra sitt eget döende, men…
Har du nåt tips på hur kloningen kan gå till?? Tas tacksamt emot!!
Kram!
Men åh… förstår din frustration när Anna var försvunnen 🙂 hälsa henne !! hoppas nu du snart får hjälp för det där obra sakerna som drabbar dig !!! gokväll !
Jag glömde skriva att jag trodde att hon gömde sig bakom sovrumsdörren också! 😛 Hon brukar göra sånt ibland.
Ja, usch, nu får det räcka snart och bli bra, typ!
Oj, jobbigt! Hoppas att de på institutionerna får ordning på var du ska vara och när, så att du inte blir helt överhopad med jobb! Och jag önskar att du ska få må bra!
Jag får nog bli bättre på att säga nej. Tyvärr. För jag vill ju inte!
Det blir nog bra så småningom.