Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bita i det sura äpplet’

Ett nekande inlägg.


 

Rönnbär

Sura bär. Lika sura som nej…

Nej, nej, nej! Så kan man sammanfatta den här dan, trots att jag har fått mycket gjort. Det har visst andra också fått. Dagens vanligaste ord är nej, nämligen. Jag undrade just. Det svider rejält att trots erfarenhet och examina få nej. Samtidigt är det föga förvånande när det gäller just denna arbetsgivare. Flera frågor hos den tycks aldrig få några svar. Väntar man ut den överklagande, eller?

Surt! sa räven om rönnbären

och Tofflan tvingas bita i det sura äpplet. Ett alltmer krampaktigt bett. Fast idag blev jag mest förbannad. Hur ska jag kunna vinna? Ska jag dra ifrån eller lägga till?

En tur ut skulle jag idag. Först ett par måste-ärenden, sen skulle jag ta en promenad. Jag hade bilen med mig och det var just… tur. För det började hagla.

Nu får jag nöja mig med en senare promenad. Ärendelistan är lång idag. Jag har lust att bara säga nej jag också. Nej, nej, nej!

Reklam från Bokus trillade in inboxen. Den fjärde delen i Stieg Larsson Millenniumserie ska komma ut i augusti. Stieg Larssons serie ska slutföras av David Lagercrantz. Enligt Dagens Nyheter är boken redan färdig – manus har lämnat författaren och landat hos förlaget redan i november förra året. Boken blir på över 500 sidor och ska ges ut i 35 länder, några av dem samtidigt som Sverige. Det känns inte riktigt bra. Det känns… nej, nej, nej… Ändå satte jag nyss upp boken på min inköpslista. Jag är bara människa. Jag vill ha ett slut på saker och ting. Inte bara… nej, nej, nej.

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett prisande – och tvärtom – inlägg.


 

Redan torsdag. Inte så tokigt för den som är ledig i helgen. Men där är vi inte än. Det är dags att redogöra för den Tofflianska veckans höjdpunkter (Japp) och lågvattenmärken (Nix). Och det är inte svårare än så här:

Japp

Nix

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett boende inlägg.


 

istappar

Isigt utanför – och innanför – nummer 13.

Igår kväll, en lördagskväll, fick jag mejl från Uppsalahem. Det var ett år sen, nästan, som jag loggade in på mina sidor där. Nu undrade företaget om jag ville stå kvar i bostadskön. Det ville jag förstås, med tanke på hur saker och ting är. Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne vilket bostadsföretag som vill ha mig som hyresgäst. Ett tag till får jag a-kassa, men till min förvåning har jag inte, trots nästan åtta månaders arbete, fått nya dagar. Därför tickar tiden på rätt fort – jag påbörjade ju a-kassan redan den 1 augusti 2013. Usch, jag bara känner en stor oro när jag tänker på det hela, att jag faktiskt kan stå utan nån som helst ekonomisk ersättning – och det ganska snart.

För att stå kvar som bostadssökande hos Uppsalahem måste man alltså logga in på sina sidor. Det var intressant att se att jag har köat i 24 år i höst. Om enbart själva kötiden skulle ligga till grund för mig för att få en hyreslägenhet skulle det därför säkert inte vara några problem. Men hyrorna…

böcker1

En del av mitt bibliotek i arbetsrummet.

Idag bor jag i en bostadsrätt på fyra rum. Lägenheten i kvadratmeter mätt är för övrigt nog mer närmare en trea. Det kan tyckas stort för en ensam person, men jag har ju min mamma hos mig då och då ganska långa perioder. Då är det skönt med ett gästrum. Jag gillar också att ha ett rum för mina böcker och min arbetsplats. Det känns inte lika jävligt att gå hemma arbetslös dagarna i ända om ett rum kan vara kontor/bibliotek.

Sen är det detta med hyran, eller månadsavgiften, som det heter när man har bostadsrätt. Jag skulle knappt få en tvårumslägenhet som hyres till den hyra/månadsavgift jag idag betalar för min fyra. Hyrorna är ju sanslösa! Jag kan inte låta bli att undra vem som har råd att bo överhuvudtaget… I mitt nuvarande hem ingår även elen än så länge i månadsavgiften. Skulle jag ta en hyreslägenhet måste jag betala elräkningar också.

Nej, jag ser ingen möjlighet att bo nån annanstans än här just nu. Tyvärr. Det var länge sen jag trivdes och jag vet ju att många önskar mig härifrån. Samtidigt finns det de som inte vill att jag ska flytta utan bo kvar för att jag – hör och häpna! – är en god, hjälpsam och pålitlig granne. Men det jag är väldigt ledsen över är att en konflikt har flyttats över från en före detta granne till en efterträdande granne. Det spelar ingen roll hur artig jag har varit, hur vänlig i min ton jag har varit eller hur mycket jag har tackat för ”samarbetet”  och ”förståelsen”- jag är den onda och elaka, dömd på förhand. Jag undrar om inte detta konfliktöverförande skulle klassas som förtal… Det är väldigt tråkigt och det tär och skapar mer olust än vad jag redan dras med.

En dag i somras såg jag ett drömboende på nätet. Det var en vinterbonad och fint renoverad sommarstuga om två rum och litet kök samt en ganska stor tomt. Jag hade gärna flyttat dit omgående om det hade varit möjligt. Nu får jag allt bita i det sura äpplet och bo-ko kvar i nummer 13 ett tag till… Jag har bott här i över 20 år nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nej, nej, nej.


Så kom det.
Det där nej:et jag verkligen inte ville ha. Samtidigt förstår jag varför, jag fick juste och ärlig återkoppling den här gången: jag har inte den rätta bakgrunden och, återigen, man söker en mer junior medarbetare. Nej, jag köper verkligen inte Jonas Mauritzsons tankar om var åldersfixeringen ligger. För inte 17 ligger den hos mig som arbetssökande.

Balett-tant

Junior i sinnet och fötterna, i alla fall.


Än en gång
får jag bita i det sura, nästan bittra äpplet. För varje nej tappar jag tron på mig själv ett uns eller två. Jag förstår inte varför jag inte duger, varför jag inte räcker till. Jag kan inte ljuga om min ålder och jag kan inte fabulera i mitt CV.

Skönt att ha Fästmön här idag. Jag har varit och handlat tillbehör till torsk-middag, medan Anna var och tränade. Vi ska ta en liten kort foto-promenad tillsammans sen. Jag orkar inte vara ensam och jag orkar inte vara med nån annan än Anna just nu.

Om några timmar har jag säkert spottat upp mig igen och kört upp på banan. Gissningsvis sitter jag i morgon bitti som vanligt och söker jobb jag aldrig får. Men just nu känns det väldigt, väldigt tufft.


Livet är kort. Och hårt.

Read Full Post »

Ett inlägg om att stå för sina ord, vara kvinna för sin hatt, ta tjuren vid hornen och bita i ett väldigt surt äpple.


Man
Dam ska stå för sina ord,
det har jag alltid hävdat! Jag lät tidningen FOTO ligga, klädde på mig ytterkläder och skor utan hål och gick ut. Runkeepern på! Men idag blev det inget annat rekord än veckorekord. Och veckan började ju idag… Det blev i alla fall tre kilometer totalt. Mestadels i ösregn.

Gunga

Upp-och-ner-vänd Kinahatt? Nej, en gunga.


En ny tur idag.
Alltid spännande att försöka hitta nya vägar. Passerade en tom lekplats och tänkte gunga min själ en stund. Avstod. Grus i maskineriet.

Grus

Grus, kort och gott.


Först tittade faktiskt solen fram
efter den rejäla skuren. Men det var en kort stund. Snart blev allting blött, blött…

Blött löv med droppar på marken

Blött, blött, blött…


Tyckte jag stod i en evighet och en halv
för att fånga en jädra liten droppe, som inte ville falla, på bild. Eller bli skarp…

Svårfångad droppe

Droppe som inte ville bli skarp.


Till sist gav jag upp.
Dropparna ovanpå bladet var också rätt fina.

Blad med droppar

Fina droppar på bladen.


Därefter pinnade jag på.
Det regnade MYCKET. Dessutom blev jag hungrig. Det är långt till middagens kantarellsoppa, men en näve torkade kantareller ligger i blöt! Tack för påminnelsen, Fästmön! Hittade en påse blandat snacks i ett skåp. Påsen köptes in nån gång i sommar och innehåller nötter och såna där prylar som man blir osäker om man har tuggat sönder en tand eller två på eller inte. Men gott var det! Och man blir som sagt hungrig när man rör på sig. Långt mellan frukost och middag här…

Blandat snacks

Blandat snacks.


Har du gått i regn idag??
Bara en stilla undran. Man överlever. En som vet är jag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

surt äpple
Typiskt surt äpple.


Inte har jag fått några som helst svar
på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Johan på Logen 22 mars 13
Sista lunchen tillsammans på jobbet?


Det är så tufft och ledsamt
och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?


Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »

Det blev, tack & lov, ingen färd till Stormarknaden, som jag befarade, idag! Mamma sa själv att vi tar det i morgon, efter att hon har varit hos frissan. Det blåser fortfarande ganska mycket och det gör det jobbigt för mamma att vara ute.

Efter en välbehövlig dusch och tillika hårtvätt tog jag ensam en tur över till Tokerian. Jag blev på lite bättre humör och svalde det ledsna en stund. Gladdes i stället åt att en god vän skulle träffa en vän från söder. På Tokerian träffade jag dessutom min tandläkare – och henne kan vem som helst bli glad av att träffa! Världens bästa, alltså! Men glädjen blev väl för mycket, för jag glömde hälften av det jag skulle handla – och skyllde som vanligt på att

det stod inte på lappen.

Eh… Lappen hade jag liksom skrivit själv, typ tio minuter innan jag gick… Så nästa grej att skylla på, när jag kom hem utan tunna kycklingskivor och TV-tidning var

den där bristen jag har i mitt blod…

Hemma igen blev det go-fika. Jag hade köpt chokladmunkar som var skitgoda och som inte kändes så flottiga. Särskilt nyttiga är de väl inte direkt, men…

Vittjade postboxen och fann en hälsning från vännen Siv som vid kortskrivandet befann sig i Egypten – och frös. Ja, ja, vi svenskar är ett klagande folk… 😉 Själv har jag inte varit utomlands sen 1996, men då var det å andra sidan varmt utom två dar i två veckor. Det är OK, tycker jag! Fast jag var ju inte Egypten, förstås, utan på Teneriffa… Egypten har alltid varit mitt drömresmål, men dit lär jag aldrig komma. Vilken tur att jag får fina vykort därifrån att sätta upp på kylen så att jag åtminstone kan drömma!..


Ett vykort att titta på och att drömma till…

 

Ytterligare en rolig försändelse hade landat i min postbox och det var Stina Nilssons bok Andetag, som jag vann i en tävling på Fatous blogg! Jag älskar verkligen att läsa och även om julklappshögen med böcker blev enorm är alla böcker, nästan, välkomna hos mig. Den här tillhörde kategorin välkomna. TACK!


En bok av kategorin välkomna hos mig!

 

Sen fick jag ett annat litet brev också, helt onödigt, men det sopade förstås bort mitt goda humör helt. Det var beslutet om vem som fick Tjänsten, svart på vitt, alltså. Och som du vet stod det inte mitt namn på den streckade raden. Jag ska verkligen göra allt för att klara att jobba i januari, för även om det är ledsamt är jag så van, så van att ständigt bita i det sura äpplet. Jag har gråtit över detta, nu är tårarna slut.

I kväll ska jag tillreda lax i ugnen med fetaostsås och jasminris till. Jag har inte glömt att ta fram firren för upptining…

Read Full Post »

Older Posts »