Tisdag med administration, jobb och virusbekämpning

Ett tisdags-inlägg.

---

 

Åter en solig dag, men oj så kall!

Tisdag är inte min favoritdag i veckan, men idag var jag mycket spänd. Skälet var att huvudredaktören skulle dimpa ner från norr. H*n ska vara här i tre dar och bland annat delta i en utbildning. Dagen idag var lite vikt åt mig och mina frågor.

Eftersom jag inte vågade riskera att bli nerslagen eller få böter parkerade jag på stora parkeringen och betalade en svindyr dygnsavgift. Jag ville inte heller komma försent. Hittills har jag fått åka hemifrån tidigt för att leta parkeringsplats. Sen har jag fått vänta tills klockan har blivit åtta och mitt passerkort fungerar eller tills nån kollega har kommit. Under dagen löste sig parkeringseländet för oktober månad, tack och lov. Nu räknar jag med att sova bättre om nätterna, slippa stressa och inte behöva frysa så mycket om morgnarna.

För kallt har det blivit i Uppsala, Sverige. När jag kikade på termometern nån gång strax efter klockan sex i morse visade den på nollan. Jag kör ännu på sommardäck, men den 26 oktober ska Clark Kent* få sprillans nya vinterskor** i samband med hans årliga hälsoundersökning***. Den fina Trissvinsten i söndags hade varit ett bra bidrag till däcken. Nu fick den gå till parkeringsboten i stället. Och även om det kan tyckas trist är jag tacksam att jag vann pengar så jag kan betala böterna! Var jag ska hitta pengar till däck återstår att se. Förhoppningsvis kan jag dela upp kostnaden, som landar på cirka 5 000 kronor.

Huvudredaktören visade sig vara en skärpt och trevlig person i min ålder. Vi gick igenom det jag tycker är krångligt, framför allt rutinerna för hantering av ärendena (jag vill inte gå in på djupare detaljer än så). Själva språk- och textgranskningen är inget problem (även om jag naturligtvis inte ”kan allt”), men den ska göras så att den funkar för alla inblandade. Från och med nu gör den förhoppningsvis det. Därför började jag helt enkelt om, nästan, på tre dokument. Jag har jobbat intensivt – med ett avbrott för lunch med huvudredaktör och min närmaste kollega och en kort fika – och hunnit ungefär halvvägs. I morgon har jag hela dan på mig att göra klart och på torsdag ska jag och huvudredaktören ha en genomgång av vad jag har gjort. Det blir nog bra i slutänden, även om polletten inte riktigt har trillat ner än. Den beräknas emellertid göra det snart. Annars blir jag galen på mig själv.

Efter jobbet behövde jag svänga in och handla lite mat. Det blev ICA Heidan som fick besök av mig. Jag passade på att lösa in min Trissvinst förutom att jag shoppade tre frysta färdigrätter till kommande luncher. Tyvärr glömde jag köpa apelsiner. Jag gillar mest apelsiner för deras snigga färg. Däremot estimerar jag inte att skala dem. I stället brukar jag dela dem på mitten och handpressa dem. Två lagom stora apelsiner blir ett glas färskpressad och jättegod juice. Juice är inte så bra för min mage, men jag behöver C-vitamin. Min kropp bekämpar just nu en infektion och målet är att slå ut viruset innan det slår rot. Det går ju så där, dårå, om en glömmer att köpa ”meducin”. Men jag fick i alla fall i mig en clementin på arbetstid, alltid något!

Det blev i alla fall en clementin idag…

Sen är det ytterligare en grej med att handla. Tro inte att jag är färdig när jag har lämnat affären och åkt hem. Nej, sen ska varorna skannas en gång till här hemma och kvitton registreras. Jag är nämligen med i ett projekt kring dagligvaruhandel. Tanken var att ge mig nåt att göra om jag inte jobbade, så just nu känns det mest jobbigt. Fast… jag handlar inte särskilt ofta, så ett par gånger i veckan ska jag väl stå ut att administrera mina inköp.

Efter jobbet finns även annan administration att ta tag i. Jag ska tidrapportera och jag ska kolla eventuella svar på sökta tjänster, nåt jag registrerar i en Excel-fil.

Nu tänker jag emellertid administrera ett par rostade mackor. Kvällen är vikt för att läsa ut en rätt tradig bok så att jag kan börja på nåt nytt, troligen sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Om lust och och ork infinner sig ska jag läsa och recensera Professor Frans i serieform, som landade i min postbox igår, i helgen.

Vad händer hos DIG i kväll??? Har du orkat läsa ända hit pallar du säkert med att skriva några rader och berätta i en kommentar. Men skynda! Det återstår bara åtta procents utrymme på den här bloggen.

*Clark Kent = min lille bilman
**vinterskor = vinterdäck
*** hälsoundersökning = service

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mary Poppins

Ett inlägg om en musikalisk film.

År 1964 var jag två år. Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg mot helg igen!

Jaha! Så var det helg. Igen. Såna här veckor känns så sönderhackade jobbmässigt. Men jag uppskattar förstås sovmorgnarna, det gör jag nu när jag inte har så många. Till helgen får jag ingen heller, för Fästmön kommer i kväll. Hennes arbetspass börjar klockan sju både lördag och söndag. Och ja. Jag skjutsar henne gärna och frivilligt, jag klagar inte. Ibland kryper jag ner i sängen igen och göra en FEM*; ibland kliver jag upp och gör lite nytta. Eller läser tidningen. Eller bloggar. Jag älskar mina helgmorgnar – men jag älskar mitt jobb också.

Gräset är grönt på jobbet. Och när jag kom hem igår var mattorna klippta. Undrar om Klippmästaren läser min blogg???

Det här med sömnen har det blivit lite si och så med. Jag har börjat vakna tidigt och då ligger jag och grubblar över hur det ska bli – med jobb, framför allt. Inte bra! Det känns inte särskilt konstruktivt! Det vettiga att göra är att prata med cheferna och att göra ett bra jobb. Det gör jag också, även ett bra jobb, har jag fått höra! Igår fick jag till och med höra en gång till att jag är glad och sprider en positiv stämning på institutionen (där jag har varit längst). Å vad jag blev glad – dels att få höra snälla saker om min person, dels att nån faktiskt säger det och inte bara tänker det! Annars har den vanligaste kommentaren om mig som person de senaste åren handlat om att jag är negativ, bitter, elak och tar för mycket plats, typ.

Jag undrar om tanken med ”ryggraden” är att den ska symbolisera de anställda, verksamhetens ryggrad? Hisnande utsikt från en trappavsats på jobbet.

Vädret ser lovande ut idag med blå himmel och vita moln som passerar snabbt. Solen skiner och jag noterade att trots hällregnet som har varit är det fullt av pollen på min balle**. Vi har bestämt att vi tar en tur till Slottet efter jobbet för att titta till det. På hemvägen handlar vi lite och sen lagar jag mat. Vem vet, vi kanske kan supera på ballen – om den torkas av ordentligt!!!

Högt i tak på jobbet – och bara vita moln på himlen idag!

Men innan vi gör helg ska jag jobba lite med mina båda institutioners intranätsidor samt göra två intervjuer efter lunch. Jag känner mig inte särskilt fredagstrött, men jag känner av att jag har slutat med meducinen, tror jag. Den där konstiga tröttheten börjar slå klorna i mig igen. Det kan vara tillfälligt, så jag får vänta och se vad provresultaten visar nästa vecka. Till dess försöker jag träna på mitt leende…

Hon fick mig att träna på mitt leende idag!

*göra en FEM = krypa tillbaka ner i sängen en ledig dag och läsa och kanske slumra lite
**min balle = min balkong 

Read Full Post »

Hemmakväll

Varning för snusk!

Det är så jäkla skönt att umgås med personer som man kan vara sig själv med. Såna som man bara kan softa hemma med och ha det ganska najs med. Såna som inte måste ut på krogen. En sån som FEM.

Jag grävde i vinskåpet och öppnade en av två flaskor Amarone som jag inhandlade i våras. FEM hade testat mitt hemgjorda röda och det fick klart godkänt. Sen testade hon Amarone-vinet…

Mitt hemgjorda till vänster är inte alls gjort på carbernet sauvignon utan merlot. Men what the fuck… Det högra är ett Amarone gjort av Cecilia Beretta.

FEM ville inte äta middag på krogen, så jag tog fram Kalle, en skärbräda och en vass kniv.

Kniven på Kalle.

När jag hade hackat upp Kalle slängde jag in potatisklyftor med skal i ugnen och Kalle i pannan. Gissa vad jag tyckte att stekpincetten och två kryddburkar såg ut som? FEM fattade direkt, hon har lika snuskig humor som jag.

Två kryddburkar och en stekpincett kan med lite snuskig fantasi bli…

Till maten serverades limeaioli och hot béarnaise samt vitlökssmör och körsbärstomater. Med munnarna fulla av mat pratade vi skit om gamla puckon. Det kändes rätt skönt eftersom vi själva är bäst, oskyldigast och snällast (här är det liiite ironi, inte mycket, men lite).

Jag slog en pling till mamma efter maten och meddelade att ett paket levereras i morgon eftermiddag/kväll. Hon kände sig ensam och lite deppig när jag ringde, så jag tror att jag muntrade upp henne lite.

Kvällen avslutades med läsning.

FEM läser sin bok i sitt nyinköpta linne.

FEM läste sin bok och jag läste min. Som jag fick av FEM i födelsedagspresent.

Boken jag läser.

Vi kollade nån timma på en repris av en gammal brittisk deckare. Jag hörde nog att FEM snarkade ett par gånger. Gissar att storstadsluften gjort henne trött. Själv ska jag sova, för andra natten i rad, med öppet fönster. Jag är varm, sovrummet är varmt, ansiktet hettar av majsol. Det känns som om jag är svullen i halsen, har lite svårt att svälja. Blodet rinner ur mig som nån jäkla kran och hade jag inte ätit meducinen så hade jag inte orkat alls. När ska skiten ta slut???

Read Full Post »

Gråt och gnäll

I kväll funderar jag över gråt och gnäll. Även om jag avskyr det, så är gråt egentligen nånting positivt för mig. För i och med att jag gråter, vanligen i duschen eller när jag kör bil, blir jag av med så mycket skit som annars stannar inuti mig.

Gråt gör att jag blir av med skit.

En vän till mig skrev om gråt häromdan. Och som av en händelse hittade jag en väldigt bra krönika i tidningen Öppet Hus nr 3/2012 (den ligger inte ute på nätet än, tyvärr!), som ges ut av Riksbyggen. Den handlade just om gråt och om hur jäkla förbjudet det är för män att gråta. Göran Krona, som har skrivit krönikan, berättade om en händelse som gjorde att han grät, ett minne han för alltid har kvar: när trubaduren Fred Åkerström hade gått bort, endast 48 år. Det visade sig att han var en stor fan av Fred Åkerström, särskilt av hans inspelning av Jag ger dig min morgon. Och under julhelgen läste Göran Krona Fred Åkerströms dotter CajsaStinas bok Du och jag, farsan, en bok han tyckte var mycket sorglig, men också underbar. Just denna bok fick jag av min vän ovan i julklapp! Så nu har jag rivit ut krönikan för att ge den till min vän bara för att visa att jag nu känner till två (2) karlar som gråter. Och att det är helt OK.

En sorglig och underbar bok, tycker Göran Krona.

Nånting som gör mig gråtfärdig var en tabell över a-kasseersättning som jag hittade i Dagens Nyheter idag. I samma tidning läser jag om en annan kvinna som tänker som jag. Jag var bara tvungen att fota den och lägga ut den direkt. Varför jag blir gråtfärdig? Jo, a-kassans handläggare tycks ha satt i system att misstänka såna som mig och andra som uppburit/uppbär ersättning. Att tro, att HA MAGE att tro, att man lurar till sig dessa futtiga spänn är makalöst! Ingen kan nämligen leva på a-kassan. Tro mig, jag vet. Den kolumn som är rödmarkerad är den jag tillhörde. Det vill säga jag tjänade mer är 18 700 kronor när jag jobbade. I kolumnen under ser man vad jag fick från a-kassan.

Nej, det går inte att leva på cirka 10 000 kronor om man är vuxen. Man överlever, men inte mer.

Idag var jag och hämtade min meducin på vägen hem från jobbet. Jag har knaprat i mig den första tablutten. Jag tycker sååå synd om mig – ja, det är nu gnället i det här inlägget kommer! – för magen lär paja, bajset bli svart och jag som försöker sluta med magsårsmedicinen… Näää… Dessutom har jag fått ett fult blåmärke i armvecket efter gårdagens venprov – den blåa pilen nedan! – och  eksem av plåstret – den röda pilen nedan! YNK!

Ynk.

Och så kommer jag hem. Från den ena lägenheten hörs en unge som gallskriker hysteriskt, från den andra, som står med öppen dörr, hörs borrmaskinen. Snälla nån… Inte i kväll igen! Jag som är så trött…

Nej, nu går jag in i duschen och vilar öronen och kanske gråter en skvätt!

Read Full Post »

Ett ganska stort paket men utan snören…

För att parafrasera visan ”Ett litet rött paket” … så kom det idag ett ganska stort paket men utan snören. Det var dessutom grönt. Och det kom från allra den bästa sjuka systern EVER och innehöll finfin meducin! Eller vad sägs om tre fina och intressanta böcker samt godis från Fazer???

Intressanta böcker och meducin från Fazer gjorde mig så glad!

                                                                                                                                                                         Tusen och åter tusen tack, Systerdyster!!! Du vet EXAKT vad en sjukling behöver!

Read Full Post »