Leksakstrassel

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.

---

 

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. SÅ länge sen!

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.

Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De flesta olyckor sker i hemmet, jajamens…

Ett olycksaligt inlägg.

---

 

Jag är ett riktigt prakt-/klantarsle.

Egentligen började dagens förtretligheter vid dammsugningen. Det kunde ha blivit en riktig katastrof som kunde ha omfattat orden

fraktur och lårbenshals

Nu blev det mera

praktarsle alt. klantarsle

utan att gå in på närmare detaljer. Men det ligger onekligen en stor mängd sanning i att de flesta olyckor sker i hemmet.

Man ska definitivt inte vända baksidan åt snabeldraken* och gå baklänges. Då hugger den. Vilken tur att jag, förutom att jag är ett riktigt arsle enligt somliga, också är en apa! En vig apa. Jag lärde mig väl ett och annat när jag trampade i ett hål härom kulturnatten. Rullade ihop mig till en boll på asfalten och blev liggande som en padda. Mitt sällskap såg ut som en fågelholk, medan en vänlig dam sträckte mig handen för att hjälpa mig upp. Hon tyckte nog inte att jag borde ligga på gatan och skräpa.

Idag fanns varken fågelholkssällskap eller vänliga damer att tillgå. Jag fick kravla mig upp själv – och kunde konstatera att jag hade överlevt även denna gång (säkert till mångas förtret). Efter att ha skakat mig och kontrollerat alla lemmar fortsatte jag mitt arbete. Då sker nästa nästan-katastrof…

Jag dammsög lite under kökssoffan när det rasslade till på ett felaktigt sätt i snabeldraken. En kort stund trodde jag att den fnissade åt mig. Sen insåg jag att den var på väg att suga i sig gångjärnen till kistlocket kökssoffans lock. Därefter gick botten ur kistan soffan, varpå saker och ting (typ servetter, papperstallrikar, ljusstakar, ljus med mera) började rulla ut. Men värst av allt var att jag upptäckte att soffans sidor började glida ur sina träpluggar. Soffan höll på att braka – det hade räckt att jag hade andats på den…

Som tur är har jag hammarvana. Vidare är jag utrustad med det svenskar kallar

jävlar anamma

och finländare kallar

sisu.

Dagens enda blessyr.

Det behövs –  när man inte har tillgång till åtta armar, fyra fungerande axlar och tre friska ryggar. Jag kan meddela att det var skönt med en avsvalkande dusch efteråt. Strax efter klockan 13 satte jag mig försiktigt på sofflocket och mumsade i mig dagens frukost – tre små knäckemackor med ost. Här måste bantas! Annars lär väl soffjäääv%&¤ braka snart igen…

Summa summarum i blessyrväg blev ett skrapsår på höger underarm, ifall nån undrar. <== Se bild!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Grabben i kuvösen bredvid

Ett inlägg om en bok. En CP-bok.

---

 

En liten bok på cirka 150 sidor. Det är Jonas Helgessons Grabben i graven kuvösen bredvid, den andra boken i det gröna paketet från vännen FEM som jag har läst. TACK! Och det var nyttig läsning, kan jag meddela. Författaren är nämligen CP-skadad och berättar utan krusiduller om både med- och motgångar i livet på grund av funktionshindret.

När Jonas Helgesson föddes var han väldigt nära att dö. Men han visade sig vara en livskraftig krabat – både vid födseln och senare. Genom livet övervinner han svårighet efter svårighet. Sånt även den utan CP-skada mycket väl skulle kunna tänka vore omöjligt fixar Jonas Helgesson. Med ett jävlar anamma och sisu (om han varit finsk) går han från att dissa hjälpmedelscentralens evigt bruna pjuck till att skruva loss hjulen på rullen och inte bara fixa en superduper lådbil: han slutar använda rullen och går. Så småningom blir han hjulburen igen – när han tar körkort.

Jag har själv jobbat med CP-skadade en gång i tiden, både som assistent och som arbetsledare. Men jag har sällan sett nån så envis som Jonas Helgesson. Här snackar vi verkligen

The sky is the limit!

Under läsningen noterar jag trots allt hela tiden hur Jonas Helgesson alltid vill vara som alla andra. Normal. Men även det mest enkla är otroligt svårt. På ett ställe i boken konstaterar han följande om strumppåtagning:

[…] Om man kombinerar ett spastiskt ben med en spastisk arm, vad får man då?
Rätt svar: Ganska svårt att ta på sig strumporna! […]

Och när Jonas Helgesson ringer SJ:s röststyrda tågupplysning går det så långt att Malmö blir Metropolen Byhålan:

[…] ‘Välkommen till SJ:s röststyrda tågupplysning. säg namnet på den ort du vill åka ifrån.’
‘Malmö.’
‘Ledsen, någon sådan stad finns tyvärr inte. Försök igen.’
‘Maaaaaaaaalmöööööööö! Fattar du ingenting… Jag ska åka från Malmö!!!’
‘Och hur dags vill du åka från Motala?’ […]

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en stor liten bok som alla borde läsa. Då skulle tillvaron kanske vara bättre för många.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allting går

Ett jävlar anammainlägg.

---

 

Inte är man nån tre meter hög bläckfisk. Nä, man är en rätt tjock och yr typ på runt 1,73. Men allting går. Även att byta från julgardin…

… till vardagsgardin…

Fästmön kallar mig

envis!

Jag talar om för henne att det inte är envishet utan antingen

Bergahumöret från mamma eller sisu från pappa.

Rätt ska vara rätt! Och nu sitter rätt gardin för säsongen uppe i alla fall.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite, jävla trött

Ett inlägg om en ganska halvgalen dag.

 

Marsmorgon med ett eldklot på himlen.

Ett sammantaget omdöme om den här dagen är att den har varit halvgalen. Härligt nog höll sig solen framme. Jag fick se den tidigt i morse, en stund mitt på dan och så när jag skulle åka hem. Stor, var den. Rund. Som ett eldklot. Naturligtvis ville jag stanna och fota, men man kan liksom inte göra det mitt på E4:an. Det fick bli en bild från parkeringsdäcket intill kexfabriken i stället.

Himlen var blå hela dan! I cirkeln, ett plan.

I morse samåkte vi eftersom Fästmön började klockan sju. Det var skönt att komma tidigt till jobbet, för jag hade fått ett par frågor igår kväll som jag ville besvara så snart jag kunde.

Lilla My, med ett ton sisu, har lämnat min arbetsgivare idag. Vilken förlust – för arbetsgivaren!

Och så plötsligt var det lunch. Det blev en sista sådan med M, tyvärr, eftersom det var M:s sista arbetsdag här. Så skils våra vägar. Jag hoppas förstås att vi kan fortsätta hålla kontakt på nåt sätt. Jag menar, datorer, mejl, sociala medier, mobiler finns ju, för att nämna några hjälpmedel. Samtidigt misstänker jag att våra liv går så mycket isär att vi nog inte lär varken ses eller höras. Det är vemodigt och ledsamt, för M är en person som jag gärna skulle vilja behålla i min vänkrets. En rättskaffens, hårt arbetande, driftig, rak Lilla My med ett ton av sisu är M!

Resten av dan är inte så mycket att orda om. Det var möte och jobb och en bit glasstårta med blåbär i all hast. Och så skiter sig saker och ting just när jag ska åka hem! Lagen om alltings jävlighet, oder was? Det värsta var nog emellertid en fruktansvärd olycka på E4:an. I det sammanhanget var det verkligen inte värst för mig! Men det klart. Jag fick ta gamla E4:an hem. Den vägen är inte bara längre, den är smalare, hastigheten ligger på 70 eller 80 och stora delar av vägen är det omkörningsförbud.

Våffla med grädde och hjortronsylt

Jag var sen hem. Och skithungrig. Möttes av en smått ilsken Anna som hade fått betala för mycket. För att lösa detta gav vi oss iväg nästan omgående så att det blev utrett. Runt halv åtta kunde vi bänka oss och äta kvällsmat – våfflor med grädde och hjortronsylt. Jag åt så jag mådde illa. Hur många våfflor jag åt? Tja, kanske… fem, sex… eller åtta, nio… Ja, du fattar kanske hur jag mår..?

Jag har blivit antikkunnig!

Anna var söt och diskade. Själv slog jag mig ner i bästefåtöljen för att avnjuta veckans höjdpunkt: Antikrundan. Då får ingen störa mig och jag kör igång appen och värderar. Hej vilt. Men nu börjar min träning ge lite resultat. I stället för att kolla in vad folk har på sig och hur de pratar och att hånskratta åt dem när de säger att de inte bryr sig om vad deras medhavda pryl är värd har jag börjat lyssna på värderingsmännen. Och se! Dagens diplom visar en positiv utveckling: jag fick omdömet Antikkunnig.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.

Nu är jag lite, jävla trött och ska umgås med Anna de sista timmarna vi är ensamma. I morgon är det fredag, hörru!

Livet är kort.

Read Full Post »

På bättre humör!

Idag blev det en mycket bättre dag än igår. Tänk att man ändå inte kan tro det, trots att alla säger

I morgon blir det bättre, ska du se!

Jag var som ett åskmoln igår kväll och synen i duschrummet var väl… rätt rolig. Fästmön fick skratta lite i alla fall och det bjöd jag på. Nästan.

Idag var jag på jobbet strax efter klockan sju. Vid elva-tiden hade jag fått tre gånger så mycket gjort som under hela dan igår. Då har man hämtat igen ganska bra och kan vara nöjd med sig själv. En stund.

Jag stack iväg på ett ärende vid lunchtid eftersom jag insåg att mamma har namnsdag nästa vecka. Köpte med mig en sallad tillbaka som jag åt i lunchrummet i huset, för en gångs skull. Fick trevligt sällskap av prefekten på institution 1 och passade på att fråga honom till råds om vad jag skulle begära för procent av prefekten på institution 2 – som jag hade lönesamtal med efter lunch.

Passande frimärke på mammas namnsdagskort.

Lönesamtalet avlöpte bra. Jag fick inget bud och gav inget bud, men vi pratade om vad jag gör, vad jag har i lön och hur arbetet går. Eftersom framtiden är osäker tog jag upp där och prefekten svarade att det måste förankras lite här och var, men att han gärna ville veta mer om min bakgrund. HEPP vilken tur att jag hade mitt aktuella CV på en USB-sticka i väskan, liksom min personliga hemsida på företaget klar. Som bonus hittade jag en lista med aktuella referenter som jag bifogade. Han ville också ha en sammanställning av vad jag kan erbjuda för tjänster, så jag mejlade M eftersom vi ju satte ihop en sån för ett tag sen. Men sen började jag på en egen, lite mer konkret. Jag förväntar mig ingen astronomisk löneförhöjning, det finns andra värden när det gäller arbete – till exempel att man trivs, att ens kompetens efterfrågas och att arbetskamraterna är snälla mot en. Det är man jag inte van vid…

Resten av eftermiddagen fixade jag lite andra saker, som, liksom en del av det jag gjorde på förmiddagen, jag inte trodde mig om att kunna. Ibland slår det där jädra dåliga självförtroendet klorna i en. Tur att man har 25 procent finne i sig då och kan plocka fram sisun. Jag lyckades med två saker jag inte trodde att jag skulle klara!

Igår blev det indiskt till middag med Anna som kock; idag blev det thailändskt med mig som kock matleverantör via thaistället på jobbet. Rejäla lådor med fyra kycklingspett var samt ris och några gurkskivor för endast 110 spänn!

Efter maten rultade jag (ja, jag är tjock och då rultar man!) ut med soporna, vattnade de 42* och ringde mamma, men sen gjorde Anna mig på riktigt bra humör. Hon skruvade loss duschmunstycket i badrummet och monterade på duschen i duschrummet och satt på det nya duschmunstycket, det som inte passade i hållaren på stången i duschrummet, i badrummet. Nu har jag två fungerande duschar igen! Underbart!

Duschen i duschrummet, numera utan silvertejp.

Duschslangen i badrummet fick nytt munstycke. Det ser ju inte världsasnyggt ut, men det är funktionellt.

Tack snälla Anna, min egen rörmokarhjältinna!

I skrivande stund pågår en jämn Wordfeudmatch med AstroMonica, men jag ska strax slänga mig i fåtöljen och bara, bara softa. Den här veckan innehåller enbart tidiga morgnar på vardagarna, så jag är ganska trött. Nästa vecka ska jag försöka vara piggare så att jag kan hämta mitt öl-pris tillsammans med Mie. Efter det räknar jag med att till och med hälen blir på bättre humör så att jag liksom DANSAR hem…

*vattna de 42 = vattna alla mina krukväxter

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart som natta

Ja, rubriken talar väl delvis om min sinnesstämning just nu, förutom den svarta novembernatta som kommer alltför tidigt. Ändå är det lite mysigt att sitta här inne och titta ut på mörkret och lamporna som lyser i fönstren här och var. Till helgen kommer det upp stjärnor och stakar och allt möjligt skit och då blir fönstren ännu mysigare. Jag kan titta in i ett fönster och inuti mitt huvud spela upp en historia om livet som pågår där innanför. Det kan bli rätt blandade genrer…

Så här nattsvart kan det vara i Metropolen Byhålan så här års. Men visst är det lite Manhattan över bilden, trots allt?

                                                                                                                                                         Inte vet jag om jag har fått så mycket gjort idag på arbetstid heller. Jag har fixat en del webberier, ringt några samtal, skickat några mejl. Innan klockan var åtta hade jag sökt tre jobb – det tycker jag var ganska tufft gjort. Det är väl den där finska delen av mitt blod där svallvågorna går höga och sisun är själva reservtanken. Jag har pratat förtroligt med några stycken som jag tycker om och som jag litar på. Varma människor som med sin omtanke och sina ord omfamnar mig i teorin. Kanske oprofessionellt, men tro mig, dessa varma kvinnor – och en och annan man – behövs!

Prick klockan 16 gav jag mig av hemåt och Clark Kent* gnölar inte lika mycket som före servicen. Fast jag hörde nog ett par bromssuckar igår morse… Jag ringde Bil 3:an idag och ska svänga in med bilen i morgon för en snabbtitt vad gäller oljeläckage. Håll en tumme för att det inte är nåt allvarligt fel!!! Efter detta har jag lovat C att vara behjälplig med att packa mappar inför måndagens konferens. Men att åka dit och fota pallar jag inte. Veckans mindre goda nyheter lockar upp mina sociala fobier till ytan. Jag har mina trix och kan för det mesta bemästra eländet. Bara det att nästan all kraft går åt till att stå på benen överhuvudtaget just nu…

Åkanten i Uppsala kan också vara ganska fin i november.

                                                                                                                                                             På vägen hem inhandlade jag årets första julklappar, till killarna, faktiskt. Ja, sen har jag ju knåpat ihop en fotobok till mamma, men jag är inte riktigt nöjd med dem. Varför ska det vara så svårt att ångra ett bildval, Fuji?

Julklappstips, för resten, det hittade jag i Tofflans inbox från Collector Hotels i Stockholm. Där finns allt att köpa – från chokladpengar till hjärtepaket. Jag kan varmt rekommendera Lady Hamilton med afternoon tea och spökvandring i Gamla stan, till exempel. Fästmön och jag var där vid allhelgona förra året och det var en upplevelse!

Ladyn i egen hög person.

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra i en reklamkatalog som kom idag. Naturligtvis innehåller den böcker, what else?

Och by the way, det här inlägget har jag INTE fått betalt för att skriva, jag gillar Collector Hotels och Fuji, bara!

PS Jag dammade och dammsög i kväll också – av bara farten, liksom…

                                                                                                                                                             *Clark Kent = my knight in shining armour

Read Full Post »

Gäst hemma hos mig själv

Skolpojken med ryggsäck är nu avlämnad i skolan. Hittade ingen vettig keps mer än storebrors gamla Nike-kepa med konstig skärm. Den fick duga idag. Det verkar som om det blir lika varmt som igår.

Natten har varit lång och oändlig. Den lille mannen spelade fotboll i sömnen och den gamla Toffel-kroppen känns mörbultad och blåmärkt. Har inte sovit så mycket, mest och godast när alarmet gick igång, förstås…

Ett stort gäsp idag.

                                                                                                                                                              Jag har åkt hem till mig medan jag väntar på att Fästmön ska höra av sig. Har ett par småsaker jag skulle vilja hinna med här hemma innan det är dags att åka till Himlen igen. I morgon åker jag nog hem efter morgonskjutsningen och stannar till onsdag. Det är två viktiga möten för mig på onsdag och jag måste hinna förbereda mig lite inför dem – jag har liksom inte gjort det. Det har inte hunnits med i den allmänna villervallan som råder för tillfället.

Sitter nu och funderar på vad jag har GLÖMT att göra ute i Himlen, men det enda jag kommer på är att fiskarna inte fick nån mat i morse. De klarar sig säkert till eftermiddagen! Här hemma behövs det göras ett och annat också, så jag ska inte sitta här och pladdra utan sätta fart. Tror att krukväxterna måste få vatten först, det är det mest akuta. Känner mig lite som en tillfällig gäst i mitt eget hem. En konstig känsla…

Fiskarna har inte fått mat idag. Än.

                                                                                                                                                            Just i denna stund känns det som om vissa prövas hårdare och mer än andra. Men jag har inte tid att känna efter, det räcker med de sedvanliga morgongrubblerierna. Nu gäller det att få karusellen att gå runt. På reserkraft. Eller sisu, dårå, som jag hoppas att jag har fått ärva via generna från broderlandet i öst.

Read Full Post »

Smärtan och konstpromenad

I morse hade jag ont i magen igen. Det kändes som om magen var full av tennisbollar som studsade omkring – både mot framsidan av kroppen och mot ryggraden. Det hela var mycket oskönt, men jag har mina knep att möta smärtan. Jag brukar låtsas att jag ligger i ett vattenbryn, på mjuk sand och låter vågorna skölja över mig varsamt. Det är som om vågorna av smärta försvinner med dessa imaginära vågor! Helt suveränt! Och jag har kommit på det alldeles själv!

Det tog emot att ge sig av på morgonpromenaden idag. Jag hade ont och var mycket trött, men som alla med lite finskt blod i ådrorna (mitt består av 25 procent) har jag sisu. En sorts envishet, kampvilja som jag försöker plocka fram när det mesta känns omöjligt. Det lyckas inte alltid, men idag gick det bra. Jag plockade undan mitt nattläger, tvättade mig, satte i ”ögonen”, tog mobilen med lurar, hittade min promenadmusik, solbrillorna och sandalerna. Sen stegade jag iväg.’

Eftersom det var mulet i morse, men kvavt som 17, blev det längre Nikebrallor idag i stället för Pumashorts. Detta gjorde att jag vågade gå in till stan. Jag gick ner till kanalen och tittad lite. Hittade ett spännande konstverk som jag inte sett tidigare.

Konstverket ska föreställa det första spadtaget till Göta Kanal. Han som inte gräver är dess chef och den som gjorde solfjädergatumönstret i stan, Baltzar von Platen. Han som gräver är säkert rysk krigsfånge…

                                                                                                                                                         Göta Kanal går alltså tvärs igenom Metropolen Byhålan. Mitt inne i stan finns två slussar och nere i Borenshult finns fem slussar till. Dessa kallas för Skilsmässodiket – jag tror din fantasi och slutledningsförmåga kan göra så du förstår varför. Alltså, mannen sitter i båten och domderar, hustrun går på kanalkanten och försöker minimera båtens touchar mot slussväggarna…

En sluss mitt i stan.

                                                                                                                                                          Så promenerade jag upp på bron som måste öppnas när segelbåtarna ska in i slussarna. Alla bilar blir stannande på var sida av kanalen. Det finns två såna broar mitt inne i stan och jag minns att det var fruktansvärt irriterande när man hade bråttom. Ordet

broöppning

blev liksom ett svärord.

Jag tog en bild från bron över hamnen och kanalbolagets gula hus som numera är turistbyrå.

Gult är inte alltid fult. På det här huset är det ganska fint, tycker jag.

                                                                                                                                                                Jag gick naturligtvis ner till hamnen och tog Vätterpromenaden hem. Såg ett märkligt konstverk utanför Platenhuset, Point Cero (ja det ska stavas så). Jag tror att det skulle föreställa nån sorts isskulptur, fast i glas…

Is? Nja, tycker mera det ser ut som fiskrens…

                                                                                                                                                      Passerade Stadsparken och äntligen fick de gula gräsmattorna lite vatten!

Vatten, vatten över de snustorra gräsmattorna i parken.

                                                                                                                                                         Vidare på dagens agenda står nu först frukost och därpå färd till ICA Maxi. I eftermiddag ska mamma till frissan och sen ska hon väl packa, gissar jag. För i morgon far vi till Uppsala!

Read Full Post »