Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘äldre stenåldern’

Ett inlägg om ett test.


 

Tofflan 1958

Tofflan som man från 1958.

Eftersom jag ägnar mig åt tämligen seriösa saker som att bli utfrågad lämnar jag här till dig ett litet test igen. Detta trots att ingen vågade sig på att berätta om sitt resultat på nörd-testet häromdan. Hum…

Det här gången handlar det om 1950-talet. Trots att jag är född på äldre stenåldern var jag faktiskt inte född på 1950-talet. Eh ja… Det förklarar kanske att jag bara fick fyra rätt av tio. Bäst svarade jag på politiska frågor. Hur gick det för dig? Gör testet och skriv gärna i en kommentar nedan hur det gick för dig.

Med språng till testet om 1950-talet!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.


 

Televinken 1

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. länge sen!

Televinken 2

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.


Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om resedrömmar.


 

New York duschdraperi

Resedrömmar om New York kan jag ägna mig åt när jag sitter på toa och glor in i detta duschdraperi.

När jag sitter på toa kan jag samtidigt passa på att drömma om New York. Inte för att jag har nån outsäglig längtan just dit, men jag kan liksom i tanke och dröm ramla in i mitt duschdraperi – som består av en bild med en yellow cab framför en massa byggnader.

Att drömma om att resa är OK, men jag ska erkänna att jag mer och mer skulle vilja upptäcka världen i verkligheten för min personliga del, inte genom andras texter och bilder. Innan det är… försent. En blir ju liksom inte yngre…

 

Men nån New York-resa blir det förstås inte för min del, däremot för en god väns del, i höst. Det är vännen väl unt! Själv åker jag till mamma i Metropolen Byhålan i morgon. Det blir inte nån semestertripp direkt. Det är lite saker jag ska försöka hjälpa min mamma med – om jag nu får. Och sen ska vi ju fira hennes 80-årsdag. Vi far bort över dagen med hjälp av Clark Kent*. Jag tror att det blir en bra liten roadtrip på en dag, det är nog vad både mamma och jag orkar med. Jag har gjort en reseplan i huvudet och färden inkluderar ett besök i en stad jag bodde i som litet barn, innan jag började skolan, på äldre stenåldern, alltså.

Idag har jag tusen och en saker att göra, men som vanligt går halva dan åt till att administrera. Och så skriver jag. Igår fick jag ett grönt paket som visade sig innehålla en nyutgiven bok. Den läste jag och bloggade om här samt skrev om i UppsalaNyheter här. Förresten väntar jag på ytterligare ett bokpaket, men det lär nog inte hinna hit innan jag åker till mamma. Då har jag två spännande böcker att se fram emot när jag kommer tillbaka hem i stället. Två böcker, som jag köpte för namnsdagspengen från mamma. Den ena är en antologi över deckare och deckarförfattare i Sverige, den andra är en deckare. Tur att jag har ett och annat hyllplan kvar i mina två deckarhyllor i hallen. Dessa inrymmer främst svenska deckare, men också knappt två hyllplan skandinaviska, särskilt norska, deckare.

Skandinaviska deckare

Knappt två hyllplan inrymmer skandinaviska, främst norska, deckare.


Min dag ska nu fortsätta med 
alla måsten och några viljen, förutom sedvanlig jakt på grundtrygghet i tillvaron. Jag ska åka och tanka, handla mat (fisk och potatis finns, måste köpa nån sås av nåt slag) och införskaffa en blomma till mamma. Som belöning tänker jag titta på första avsnittet av sarkastiska Vera, som jag inte kunde glo på i fredags för att jag körde bil just då – DVD-spelaren klarar bara av att spela in ett program och det gick två samtidigt. Därför spelade jag in avsnittet i natt i stället.

Packa behöver jag visst också göra, kom jag på. Det ligger nån lapp på ena köksbänken där jag bockar av efter hand. Jag får INTE glömma mina mediciner den här gången, för mina e-recept är slut! Försöker slutligen upparbeta lite reselystnad inför de här dagarna.


Slutligen vill jag tacka för ALLA vänliga kommentarer och pepp i föregående, lösenskyddade inlägg! Det betyder oerhört mycket ska ni alla som skrev veta! Eftersom jag skriver det här i orange är det väldigt viktigt – och sant! TACK!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den här fredagen.


 

Idag har Bo namnsdag. En bloggvän till mig påminde mig om det häromdan. Gissa vad han heter? Bo, förstås. Min svärfar (eller blivande, snarare, fast det vet han inte om) heter också Bo. Grattis till alla Bo idag!

StudentToffla 1980

Toffel-Student 1980. På översta bilden tränar jag med pappa och mamma har fotat. De två andra bilderna har pappa tagit. Jag tror att den ljusnande framtid är min.

Det är även studentdag idag här i Uppsala. Vilken tur att man inte längre jobbar inne i stan eller måste ta sig dit med bil. Det råder riktigt kaos en sån här dag. Stans gator är ju redan avstängda här och var och enkelriktade. Idag ska där dessutom trängas studentekipage med skrålande ungdomar som måste gå till Arbetsförmedlingen på måndag och skriva in sig. Men idag må de vara lyckliga och få tro att den ljusnande framtid är deras!

Det trodde jag också på min studentdag. Att den ljusnande framtid var min. I morgon är det… vänta nu… måste ta fram räknaren… 35 år sen jag blev student och fick min vita mössa. Eller fick köpa den dyrt – mössor var dyra redan då. Idag har det emellertid kommit till en massa saker som vi slapp köpa då. På den tiden. På äldre stenåldern.

Jag tog inte ens nån porträttbild, finns bara med på gruppfotot. På bilden är jag den enda som inte har klänning eller kjol. I stället hade jag nån sorts overall som inte såg klok ut. Skulle jag måla eller meka med bilar, tro? Klassens enda kille vägrade vara med på bilden. Jag undrar vad som hände med honom sen… Eller lite undrar jag vad som hände med alla sen. Jag själv for till England på sommaren och jobbade där ett år. En av tjejerna flyttade till Uppsala och när jag ett par år senare kom hit tog jag över hennes studentrum i andra hand. Vi tappade kontakten i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet. Jag minns inte, faktiskt. Orsaken till att vi tappade kontakten är ett sånt minne jag inte gärna plockar fram – om jag inte vill gråta.

Men de andra på bilden nedan… Vad hände med dem? En tjej hade ett tag nån Uppsalaanknytning, vet jag. En annan tjej var kompis med personen jag var dum nog att gifta mig med på 1990-talet. (Är det nåt enda jag ångrar i livet så är det nog det! Och det tror jag är ömsesidigt vad gäller min dåvarande partner.)

H3 1980

H3 från Platenskolan i Metropolen Byhålan 1980. Vad hände med er allihopa???

 

Sol genom köksfönstret

Det är soligt idag också.

Men idag är det ”bara” vanlig fredag för mig. Jag ska ge mig ut på ett par ärenden, men en sån här dag tror jag rätta stället för det är Stormarknaden – inget stadsbilkörningstrassel och dessutom gratis parkering. Helgen ligger framför mig som nästan tre blanka dagar. Vad ska jag fylla dem med? Fästmön jobbar förfärligt mycket i helgen, så kanske tar jag en sväng till Himlen för att kolla vad hostig blivande tonåring gör.

Möjligen blir det en tur också till nyöppnade Blomsterlandet. Butiken ligger på gångavstånd härifrån, men det går inte att gå dit utan man måste åka bil. Dumt, tycker jag. Jag kanske stannar till där på vägen hem senare idag. Eller så tar jag en tur dit i morgon. För att titta, inte för att handla nåt. Större delen av mina presentkort från 50-årsdagen frös ju inne eftersom jag inte utnyttjade dem i tid. Men att titta på blommor är också trevligt. Titta, drömma och fantisera om vad man skulle kunna göra om man hade en trädgård eller åtminstone en plätt. En balkong är ju som den är – ganska trist. Möjligen kan jag ha nån ampel där och kanske flytta ut pelargonerna från köksfönstret till balkongbordet. Jag har ännu inte premiärsuttit där för säsongen.

Solen skiner idag också. Jag tänker läsa ut min bok på gång i alla fall. Försöka laga till nåt ätbart till kvällen. Men innan jag avslutar slänger jag ut två frågor till dig: 

  1. Vad händer hos DIG i helgen?
  2. Har DU nån kontakt med dina gamla klasspolare från avgångsklassen i gymnasiet???

Svarar du på mina frågor i en kommentar här nedan blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett delikat inlägg.


 

En påse från Skafferiet

En påse från Skafferiet hade följt med FEM från Metropolen Byhålan till Uppsala.

Den däringa gamle kömpisen FEM jag har, ho ä allt bra snäller! (Ja, det där var östgötska och betyder ”den där knappt fem månader äldre väninnan FEM jag har är väldigt snäll”.) Innan hon lämnade Metropolen Byhålan hade hon inhandlat en påse delikatesser från ett ställe jag har lyckats missa – Skafferiet. Skafferiet ligger på Kungsgatan i Metropolen, väldigt nära där min mamma bor. Men så är det, Tofflan är uppenbarligen inte lika skarpögd som på äldre stenåldern när hon bodde på orten.

I Skafferiet saluförs ostar och delikatesser, precis som det står på påsen. När jag kikar på webbplatsen ser jag att det är ostar, choklad och lakrits som är huvudvarorna. Och nog var det sånt i påsen. FEM hade köpt en Saint Agurost, en sorts grönmögelost, samt en Brieost som var så mogen och fin att den nästan gick åt Camemberthållet i smaken. Vidare låg det två askar Black i påsen. Nej, det var inte Tommy Nilsson i dessa utan chokladöverdragen lakrits med chili. Starkt var det så det förslog, men annorlunda gott. Två bitar nöjde jag mig med, men jag lär knapra en och annan bit av det som blev över.

Som tillbehör medförde FEM tre sorters kex och gröna druvor. Eftersom hon dessutom hade bjudit på hemkörningspizza till middag kan jag meddela att det blev många kex över. Några får följa med tillbaka till Metropolen, medan andra stannar kvar här – tills de äts upp, förstås.

Jag sköljde ner detta smaskens med ett sista glas Amicone som jag ”klämde ur” flaskan, FEM höll sig till alkoholfri läsk. Alltihop var ljuvligt gott och jag vill verkligen TACKA FEM för detta! Dessutom ska jag definitivt besöka Skafferiet nästa gång jag är i Metropolen!


Här kommer några bilder på allt gott vi mumsade på under lördagskvällen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »