Leksakstrassel

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.

---

 

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. SÅ länge sen!

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.

Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nybeställda böcker!

Ett litterärt inlägg.

---

 

Förra inlägget blev så ilsket, så efter att jag nu har ätit min söndagsmiddag – tre kycklingkorvar med bröd och en klick räksallad till – vill jag skriva nåt positivt.

Idag på förmiddagen gav jag upp jakten på att hitta begagnade utgåvor av två av Laurie R Kings böcker, With child och The art of detection. Letade i stället upp min julklapp från Åsa i Eskilstuna, ett presentkort hos Bokus, och beställde böckerna. Den ena boken hade sjunkit rätt bra i pris, den andra hade blivit lite dyrare.

Jag gillar Laurie R Kings böcker om polisen Kate Martinelli. Böckerna är spännande, men de handlar också om Kates liv med sin partner Lee. Det är alltid intressant att läsa om lesbiska i andra länder. Här utspelar sig handlingen dessutom i San Fransisco. Laurie R King har också skrivit en serie böcker om Mary Russell och Sherlock Holmes, böcker som utspelar sig på 1920-talet. Av den serien verkar få böcker vara översatta till svenska. Jag har inte läst nån enda i serien. I Kate Martinelli-serien har jag läst två på svenska och en på engelska och de jag beställde idag är på engelska.

Men generösa Åsas presentkort räckte till ytterligare två böcker, De utstötta av Elly Griffiths och Kvinnan i svart av Susan Hill. Det här är Elly Griffiths senaste deckare om arkeologen Ruth Galloway. Jag har läst samtliga tidigare. Det var av en slump jag insåg att Elly Griffiths böcker och jag hängde ihop på två sätt: Norwich (där jag har släkt och Ruth jobbar) samt Sussex University (till vilket Ruth är knuten, om jag inte missminner mig, och i vars närhet jag har bott). Dessutom gillar jag kombinationen historia – deckare.

Kvinnan i svart har jag läst om hos flera andra bloggare. Alla ger den gott betyg och skriver att det är en otäck spökhistoria. Och en sån vill jag ju inte missa! Susan Hill, precis som Elly Griffiths brittisk, blir en ny författarbekantskap för mig.

 

När böckerna har levererats och lästs kommer förstås några rader om var och en av dem på en blogg nära dig. Till dess tackar jag Tomte-Åsa för julklappen – och funderar på vad jag ska handla för de 19 kronor som är över på presentkortet! 😛

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Black Friday – amerikanskt som går att driva med

Ett svart inlägg.

---

 

Black Friday… Vad är det för nåt? Det låter ju rätt hemskt… Tja, jag vet inte ännu när jag sätter mig och skriver, men jag får ta reda på det. Häng med!

Black Friday är ett amerikanskt fenomen. Det känns så typat att lilla Sverige tar efter. Dagen infaller efter Thanksgiving, en helg som framför allt firas i USA och Kanada. Tanken med helgen är att man ska samlas i familjen och vara tacksamma, enkelt uttryckt. En tacksägelsefest, alltså, vid vilken man vräker i sig ugnsstekt, fylld kalkon. Därför är alla affärer etc stängda. Så att man ska kunna vara tacksam och äta kalkon länge utan att distraheras av möjligheten att shoppa. Och som kompensation (?) har man då infört Black Friday – den stora shopping- och readan. Ungefär som vår mellandagsrea. (Finns den fortfarande? Jag tycker att den börjar allt tidigare…)

 

Nu har Black Friday kommit till Sverige. Dagen infaller idag. Många affärskedjor har slagit upp detta i reklamen. Obildad och oberest som jag är hade jag inte hört talas om Black Friday tidigare. Så kan vi ju inte ha det – jag ville veta vad det är. Nu vet jag – och jag är inte imponerad. Varför kan vi i Sverige inte ta över bra traditioner från andra länder i stället för såna här… konsumtionstraditioner? Men allting i Sverige går ju ut på att sälja, sälja, sälja idag. Det ser jag när jag söker jobb. Alla jobb ska i slutänden generera i fler kunder som köper mer av en vara eller tjänst.

I vart fall drar jag på min snipiga muns smilband åt Kjell & Companys reklam för dagen, där jag tycker att man driver med konceptet på ett roligt sätt:

Fyndigt, Kjell & company!

Reklam kan vara kul – ibland. Kjell & Companys bläckreklam är det definitivt, tycker jag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dialekter

När man föds med en dialekt – ja, för det gjorde jag! – är det svårt att lära om. Och när man så småningom hamnar i Uppsala förvånas man över att det inte finns nån egentlig Uppsaladialekt. Bara en massa andra.

Idag på lunchen smektes mina öron av min barndoms tongångar, östgötskan. Jag har så svårt att hålla mig från att burdust fråga

Kommer inte du från [ortens namn]?

För en gång östgöte, alltid östgöte. Och man kan exakt fastställa minsta byhåla en östgöte kommer från!

Jag har bott här sen hösten 1982. Det är typ 30 år i år. Ändå har jag massor kvar av min dialekt. Särskilt när jag blir upprörd eller engagerad i nånting. Då liksom väller den fram. I grund och botten tycker jag att östgötskan är ganska ful. Jag har nog försökt slipa av den, men faktum är att det är näst intill omöjligt. Är det inte ööö:na som hööörs igenom så är det satsmelodin.

I Östergötland döööar man folk. 

Här är intressant att lyssna på folk, för här kommer människor inte bara från andra delar av Sverige utan också från andra länder. Min sydengelska accent från 1980-talets första år finns faktiskt kvar. Det är lite häftigt. Men nåt som är mer häftigt är hissen här på jobbet. Den pratar… småländska…

Read Full Post »