I fiendens närvaro

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag travar vidare bland brittiska deckare eftersom det är mitt bokmål för april månad. Nu lärde jag mig för ett tag sen att Elizabeth George minsann inte är brittisk, men hon skriver om brittiskt polisarbete. Hennes huvudkaraktärer poliserna Thomas Lynley och Barbara Havers arbetar vid Scotland Yard. I fiendens närvaro är ytterligare en ganska omfångsrik bok, men jisses så spännande den är – mot slutet! Tack Agneta!

Den här boken kom ut redan 1996. Detta till trots tar den upp ett ämne som fortfarande är högaktuellt: medias bevakning av politiker. I det här fallet är bevakningen emellertid föregången av en förbindelse mellan en minister och en tidningsmakare, en förbindelse som resulterat i en dotter. Faderns namn är en hemlighet och är bara känt av de tu inblandade i själva görandet av barnet. Men när flickan Charlotte, tio år, kidnappas, kräver kidnapparen att tidningsmakaren berättar sanningen om faderskapet. Detta skulle naturligtvis krossa båda föräldrarnas karriärer. Det blir en kamp mot tiden, som vanligt. Inte minst sen ytterligare ett barn försvinner… Samtidigt kämpar Lynley med sin icke helt okomplicerade relation med Helen Clyde. (Jag tycker mest att hon är jobbig…) Och i den här boken drabbas även Havers av lite passion.

Den första halvan av boken, det vill säga lite mer än cirka 250 sidor, tycker jag bitvis är lite seg och långsam. Men sen sätter det fart! Vissa kapitel avslutas med riktiga cliffhangers och en vill inte sluta läsa. Mot slutet är det så rafflande att jag sträckläste de 100 sista sidorna.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Team

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll jublade jag. Då skulle nämligen den andra delen av The Team visas. Fast jag kallade TV-serien felaktigt Europol. Fästmön kallade den å andra sidan ännu mer felaktigt för sömnpiller (”den där jag sov så gott till förra fredagen?”). TV-serier kommer och går, som bekant, men nåt spännande att glo på uppskattar jag särskilt en fredagskväll. Och tro mig. The Team är spännande och inte nåt att sova till!

Lars Mikkelsen spelar en av huvudrollerna i The Team.

The Team består av ett gäng europeiska poliser, samlade i Joint Investigation Teams, JTI. Tanken är att man ska jobba över landsgränserna, snabbt och obyråkratiskt. Och nog går det undan! I första avsnittet tas tre prostituterade av daga på ganska grymt sätt. Allt pekar mot en viss person och JIT-teamet jagar denne Guldtand – bara för att finna att Guldtanden själv är offer i den här historien.

Det är hisnande jakter, klättringar i alperna och plumsande i dalgångar. Vidare bjuds det på vidrig tortyr och hemska stympningar. Den som är kackelmagad ska definitivt inte se det här.

Jag gillar farten i den här serien, sättet poliserna jobbar på och spänningen. Under vissa hemska scener vänder jag mig bort. Eftersom det är en europeisk samproduktion är skådespelarna även från olika länder. Sverige representeras av Alexandra Rapaport och Ida Engvoll.

Toffelomdömet blir det högsta efter två avsnitt av åtta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Glöm mig inte…

Ett varmt inlägg.

---

 

Förgätmigej… Eller glöm mig inte…

Nu är det kvällen före Besiktningen. Som vanligt är jag nervös och hispig, en känsla som under natten och fredagsmorgonen övergår i ett rent fysiskt illamående. Hur jag ska kunna sova i natt det vete 17. Men natten till idag blev det väldigt lite sömn eftersom jag var OERHÖRT UPPRETAD. Då är det som om ilskan rusar runt i kroppen så att jag håller mig vaken.

Jag har varit och tvättat bilen på utsidan. Hade en dejt med min medhjälpare Fästmön, men jag tvingade inte henne att arbeta utan bjöd henne på slaskmat efter biltvätten. Det fanns emellertid ganska mycket UPPRETNING kvar i mitt system, så jag hade nog kunnat gå över Clark Kent* med tandborste. Ensam. Av bara farten.

Det kanske inte blir så mycket bloggat framöver. Värmen tar rätt mycket kraft, men eftersom både jag och Anna är lediga i morgon vill vi nog kanske göra nåt. Vad är oklart. Anna ska sen jobba i helgen. På lördag eftermiddag ska jag städa, men jag har sett till att vännen FEM ska störa mig med ett långsamtal. Vi behöver båda häva ur oss. Anna jobbar bara till klockan 20 på lördagen, så kanske kan vi sitta och softa en liten stund på ballen** på kvällen.

På söndag är det både EU-val och Mors dag. Mor har jag ”firat” genom att skicka ett kort med innehåll i ett rosa kuvert. Sen ska jag naturligtvis ringa också. EU-valet ska jag inte fira, men jag ska gå och rösta på söndag förmiddag. Annas snälla mamma finns på närmare håll än min, så kanske blir det en tur till henne på eftermiddagen.

Ja, som du ser är det lite mycket framöver. Men glöm mig inte, som sagt. I will be back. Och jag kan nog inte låta bli att skriva nånting varje dag. DU får gärna skriva några rader och berätta vad du tänker göra i helgen!

*Clark Kent = min lille bilman
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ironside

Ett inlägg om en modäääääääärn TV-serie.

När jag var barn, på stenåldern, brukade det gå polisserier på lördagskvällarna. Eller deckare, kallade man dem. En av dem var en blekfet gammal surgubbe som hette Ironside. Nu har han återuppstått och jag kollade in första avsnittet av nio – och fick lite av en chock: Ironside hade blivit brun/svart/färgad/afroamerikan, vältränad och 30 år yngre än på stenåldern. Det enda som var samma som då, anno dazumal, var surheten och att båda var rullstolsburna.

Ironside av idag. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ironside sitter visserligen i rullstol, men har är fortfarande snut, precis som han var innan han blev skjuten. På ytan ser det ut som om hans partner mår sämre än han själv på grund av skuldkänslor. Fast frustrationen och ilskan får vi tittare se emellanåt.

I det här första avsnittet hittas en ung kvinna död nedanför ett höghus. Vid första anblicken ser det ut att vara självmord. Men är det verkligen det? Ironside och hans team kommer snabbt på att kvinnan höll på med skumma affärer å sin pojkväns vägnar…

Ja, jo… Ironside från 2013 (avsnitten är väl inspelade då, gissar jag) ser ju lite fräschare ut än på 1960-talet. Men frågan är om TV-serien är så mycket bättre. Scenerna är typiskt nutida TV-serier väldigt korta. Växlingarna är lite för snabba för att tilltala mig. Visst ger de fart och fläkt till programmet, men hallå… Jag är inget dagisbarn.

Nye Ironside får medelbetyg. Bra att en person med funktionshinder har en huvudroll, men serien i övrigt känns rätt… amerikansk och det är ganska stor dussinvarning.

Livet är kort.

Read Full Post »

Pelé, Kaká och Jag

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om en barnbok.

Häromdan damp det ju ner en barnbok i min postbox. Roligt och spännande att läsa och skriva om en bok som vänder sig till en annan målgrupp än jag själv. I kväll dök jag ner bland fotbollsteckningarna och listorna i Pelé Kaká och Jag av Anna Ehn med illustrationer av Sara Gimbergsson.

En bok för folk mellan fyra och sju bast.

Olle gillar att skriva listor. Listor med namn på fotbollsspelare. Fast han får inte vara ifred. Han skriver och skriver och skriver – in sig själv i spelet. Plötsligt är han ute på planen, men mamma tycker att han ska vara hemma. Olle är minst sagt en annorlunda pojke. Eller en pojke med väldigt livlig fantasi.

Det här är en lustig liten bok om 32 sidor. Boken vänder sig till barn mellan fyra och sju år. Och jag kan riktigt se framför mig hur dessa kids rycks med i berättelsen! På samma gång kan jag som vuxen hitta andra bottnar i den. Den skulle kunna handla om ett barn med autism. Eller ett barn som dör. Nu tror jag inte riktigt att boken har det djupet, men…

Sara Gimbergssons illustrationer är underbara och fulla av fart och fläkt. Anna Ehns språk är rakt och inte tillkrånglat. Tillsammans för de berättelsen framåt på ett lysande sätt! Och jag bara älskar ”skit-orden” som författaren tillåter att Olle säger!!!

Jag ska testa den här boken på en tioåring som får läsa den själv, tänkte jag. Bara för att se om den har ytterligare en botten.

Tills vidare: högsta Toffelbetyg. Mest för att jag skrattar en hel del när jag läser också.

Livet är kort.

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2013. Finalen

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om aftonens stora begivenhet, finalen i Eurovison Song Contest 2013.

I kväll smäller det! För den i Uppsala som väljer att inte åka till Parksnäckan och se eländet finalen i Eurovision Song Contest 2013 på storbildsskärm går det att följa det hela från TV-soffan. Och här. Här blir det nämligen liveblogg!!! Häng med och tyck till i afton! 

Jag lägger ut mina omdömen vartefter låtarna har framförts, så glöm inte att uppdatera din webbläsare då och då!

Här har vi laddat med prästostbågar, öl, vatten och jordgubbar. Hur har du laddat? 

Vi är två av över 100 000 tittare som inte bara ser fram emot schlager utan också… Björn och Benny, Sarah Dawn Finer (som gör min favorit-ABBA-låt runt klockan 23.30) med flera… Nu börjar det!!!

Finalister och flaggor tågade respektive bars in till tonerna av Björn, Benny och Aviciis Anthem. Det här blir en häftig kväll!! En del artister såg mer laddade ut än andra. Gäspade italienaren???

Programledaren Petra Mede gjorde entré i nånting råååsa. Eller ceriiiise kanske man säger. Hon var lika välartikulerad som sist. Som svensk-sångerska på engelska får hon helt klart godkänt. Det var för övrigt ganska gayfriande. Och en träffande text om oss svenskar. De historiska tillbakablickarna är underbart roliga!

Lynda Woodruff dök upp i Stockholm och kan fortfarande inte säga namnet där Baku är huvudstad. Men rolig är hon!

Efter alla låtarna hade sjungits var det dags för förra årets vinnare, Loreen, att skutta på scenen. Alltså jag har lite svårt för Loreen och låtarna. Jag var säkert den enda svensk som inte gillade Euphoria. Jag förstår och uppskattar helt enkelt inte Loreen. Hon är säkert jätteduktig, men det hon gör faller inte mig på läppen.

Sen kom Sarah Dawn Finer med min favoritlåt av ABBA – The winner takes it all… Då stannade allt…

Så här ser startfältet ut:

(och jag har INTE hittat på det själv utan hämtat det från säker källa på nätet!)

1. Frankrike: Amandine Bourgeois: L’Enfer Et Moi
   Janis Joplin inleder på franska. Detta låter precis som nåt jag har hört förut, men låten är helt klart ”tung”. Bara ett problem: den kommer ingen vart. Och är hennes klänning trasig?
2. Litauen: Andrius Pojavis: Something
   Ögonbrynsgympa och dålig engelska. Låten är slätstruken och artisten stillastående. Nä, jag somnar nästan.
3. Moldavien: Aliona Moon: O Mie
   Dags för håret som står rakt ut och klänningen som tar bort fokus från låten helt. Jag får Barbie-känslor. Dansarna gör mig lite nervös.
4. Finland: Krista Siegfrids: Marry Me
   Dags för suomalainen tyttö som har svenska som modersmål och sjunger på engelska. Och konstiga bebisskor. Nej, det här är för ding-dong för mig. Dessutom är det ingen kyss i slutet, det är en PUSS, för helvete!
5. Spanien: ESDM: Contigo Hasta El Final
   Spaniens sång är svajig. Klänningen är gul och gurt är ju, som bekant, furt. Tempobyte hjälper inte utan förvirrar.
6. Belgien: Roberto Bellarosa: Love Kills
   Men är det Ögonbrynens år i år? Roberto kan sjunga, men låten kommer liksom aldrig igång. Tänk om den hade släppt på lite fart så man blev danssugen. Nu blir man… ingenting.
7. Estland: Birgit Õigemeel: Et uus saaks alguse
   Jag är hela tiden rädd att Birgit ska tappa klänningen. Tyvärr är språket inte så vackert i mina öron, det innenhåller för många ä:n. Och låten är bara… tråkig.
8. Vitryssland: Alyona Lanskaya: Solayoh
   Dansrytmer. Alltså, jag erkänner, jag är svag för detta Nanne Grönwall-plagiat.
9. Malta: Gianluca Bezzina: Tomorrow
   Gianluca är inte bara doktor, han är lik en av mina TREVLIGA grannar. (Ja, jag har såna också.) Ögonbrynen (Gianlucas) är dock i schlagerklass, inte grannklass. Låten är för trallig för att vara i min smak.
10. Ryssland: Dina Garipova: What If
    Lite svajig inledning i sången. Sen blev sången vacker. Men det är ju en låt vi har hört förut, den om fred.
11. Tyskland: Cascada: Glorious
    Falsksång i början. En parafras på Euphoria? Men lite svänga-rumpa-stuk – i alla fall bitvis.
12. Armenien: Dorians: Lonely Planet
    George Harrison – med Schlagerbryn.  Och falsksång. Nej, det här är bara skrikigt, entonigt och tråkigt för mina öron.
13. Nederländerna: Anouk: Birds
    Den här låten hade jag i huvudet en morgon. Den är lite gammal-schlagrig. Hon sjungar bra, Anouk, men känns väldigt mycket som en grå mus.  Ganska stillastående, slutna ögonlock. Tja, som godnattvisa passar den helt klart.
14. Rumänien: Cezar: It’s My Life
    Kontratenor och välutbildad. Det hjälper inte. En snöpt Dracula är vad jag tycker att Cezar låter som. Och är inte dansarna nakna??? 😳
15. Storbritannien: Bonnie Tyler: Believe In Me
    Det här var min klara favorit inför tävlingen! Jag gillade Bonnie Tyler redan på 1980-talet. Den här låten gillade jag redan första gången jag hörde den. Börjar nervöst. Men jag tror på dig, Bonnie-GAYnor!
16. Sverige: Robin Stjernberg: You
    Då ska det ylas. Låten är rätt vacker, men jag har svårt för det där höga ylandet. Och vad är det för trasiga sjuksköterskekläder han har satt på sig? Dansarna hade Lilla My-tofsar!
17. Ungern: ByeAlex: Kedvesem (Zoohacker Remix)
    Nej, idag är det för varmt för mössa! Det här är tråkigt och entonigt, inte många ackord i den här låten, inte. Va? Körar Marie Fredriksson?
18. Danmark: Emmelie de Forest: Only Teardrops
    Det blåser i håret på barfotaflickan. Trumslagarpojkarna är alerta i kväll.  Men den där löjliga lilla flöjten… Nej, jag förstår inte varför den här låten är så hajpad. Sorry!
19. Island: Eyþór Ingi Gunnlaugsson: Ég á Líf
    Den här låten hade jag också i huvudet häromdan. Den är rätt trallig, lite sing-along, men ingen vinnare för det. Jävla liv, jävla liv, vakna fin…
20. Azerbajdzjan: Farid Mammadov: Hold Me
    Schlagerbryn och glasbur. Vi har sett det förut. Men det är en jättefin ballad.
21. Grekland: Koza Mostra feat. Agathon Iakovidis: Alcohol Is Free
    Fotbollsdomare i kilt. Och knästrumpor. Framför… manisk cirkusmusik. Nej, jag blir nervös.
22. Ukraina: Zlata Ognevich: Gravity
    Kamerapersonen gillade Zlatas figur. Låten är rätt… pigg. Men jag fattar fortfarande inte vad jätten har där att göra.
23. Italien: Marco Mengoni: L’Essenziale
    Smörsång. 1980 kallt. Men snygg kostym, ja. Ett litet sömnpiller, dock.
24. Norge: Margaret Berger: I Feed You My Love
    Varning för blinkande ljus (kan utlösa EP-anfall)! Nej, jag har svårt att titta på detta blinkande. Och låten är bara tråkig. Kisspaus.
25. Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani: Waterfall
    Duettsång. Med fem mil mellan parterna först. Vacker och smäktande sång. Men lite för sömnig låt för mig.
26. Irland: Ryan Dolan: Only Love Survives
    Läderbyxor – gillas, men jisses så varmt det måste vara! En låt som gör mig lite danssugen, men 17, har jag inte hört den här förut också???

Mina favoriter i kväll är Storbritannien, Vitryssland, Ryssland, Tyskland, Azerbajdzjan, Ukraina och Irland. Men Storbritannien vill jag se som vinnare!

But the winner is… Danmark. Trist, tycker jag.

Livet är kort. Nu gör vi lite annat fram till klockan 21!

Read Full Post »

”Opp, Amaryllis, vakna min lilla…”

Tio duktighetspoäng till den som vet vem som har skrivit låten i rubriken! Det är lite så att jag går och småsjunger den för mig själv. Dels för att egga på den faktiska Amaryllisen på köksbordet, dels för att peppa mig själv att få lite fart och ork. Men jag kan säga att det mest är en av oss som har kraft – den på köksbordet! Jisses vilken vacker blomma! Två klockor har slagit ut nu och tre är på gång.

Amaryllisen har kraft!

Jag har försökt få fart på förra säsongens Amaryllisar som jag har lyckats få att överleva. Men tyvärr, inget händer. Det beror säkert på att de blommade så mycket och så vackert då… Den ena fick jag av Fästmön och den var planterad i en glasvas, jättevackert! Den andra fick jag av Mammakusinen B och den blommade och blommade och blommade långt in på våren… (Är det nån som inte har fattat att jag älskar blommor..?)

I morse På förmiddagen fick jag mejl från jobbet, från personalavdelningen, tror jag. Det verkar som om min förlängning har gått igenom och jag har nu jobb till och med mars månad ut. Men nåt knas var det, för jag låg visst kvar i nåt system hos min förra avdelning. Denna byråkrati… Glad är jag i alla fall att ha ett jobb ett tag till. Och extra roligt ska det bli att få träffa en familjemedlem som ska vara på samma arbetsplats ett tag! Härligt att det ordnade sig! Nu börjar jag längta tillbaka till jobbet… Ska bara försöka hämta lite fler krafter så kommer jag igen! Fredagen den 11 januari är det jobbstart för min del!

Jag ska ringa min mamma och gratta på namnsdagen. Hoppas att kortet med innehåll har kommit fram! Mamma heter Svea i förstanamn, men hon kallas inte för det. Svea, det var min mormor, det! (Själv heter jag Jeannette i förstanamn, men jag är verkligen inte nån sån!)

Dagens stora händelse är att jag ska gå och få håret klippt hos bästa frisören i stan, M på Salong Frizz. Så, nu har jag avslöjat mitt tillhåll när det gäller huvet! Jag har tid klockan 17 och tänkte ta bussen ner. Efteråt blir det middag nånstans på stan med Anna.

I kväll är det lite bra på TV. Dels börjar ett nytt brittisk kriminaldrama i tre delar på SvT2, Blechley circle, dels är det andra långfilmslånga avsnittet av Fjällbackamorden på SvT1. Blechley circle handlar om fyra kvinnor som hjälper polisen att lösa brott. I det här fallet handlar det om seriemord. Fjällbackamorden har som undertitel Vänner för livet. Jag tycker att den första filmen har fått överdriven negativ kritik. Så jäkla dålig var den inte tycker jag. Då är Mari Jungstedts tyskatillsvenskadubbade filmer tusen gånger värre, riktigt pinsamma! Men som så ofta tycker jag också att böckerna är bättre än filmerna – det är sällan jag tycker tvärtom! Jag har ställt DVD:n på inspelning av både Blechley circle och Fjällbackamorden, men jag tror nog att vi är tillbaka i tid.

Det är också den andra delen av ABBA-dokumentären i kväll. Den går samtidigt som Blechley circle, men också i repris i natt, så även den spelas in. Trots att jag tyckte att den var ganska dålig. Kvällens avsnitt, det andra av två, har undertiteln Vägen till Waterloo. Vi har också tittat lite på Eighties på SvT – ja, vi sitter uppe lite för länge om nätterna – och det är roligt att se idolerna från sin egen ungdom. Åren 1980 – 81 bodde jag ju i England och såg många av dem både på TV och IRL på klubbar. Kul!

I morgon ska jag försöka köra ut oss till Förorten för ett sjukbesök samt för att Anna ska få lämna av lite grejor hemma. Kanske blir det ett besök hos Annas snälla mamma i morgon eller på fredag, det beror lite på vad som passar och hur det är med min ork. Den senare är ju inte precis konstant utan kan dimpa rejält rätt som det är. JA JAG ÄR JÄVLIGT OTÅLIG OCH VILL BLI PIGG NU!!!

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2012: Andra semifinalen

Livebloggen är avslutad, men du kan självklart fortfarande kommentera!

I morgon torsdag kväll är det dags igen. Klockan 21 visar SvT1 den andra semifinalen till Eurovision Song Contest 2012. Jag tänker, precis som igår sist, liveblogga, eftersom jag är mycket elakare bättre på att kommentera än Edward och Gina (i alla fall Gina, bloggerska där, gå hem och skriv lite i stället).

Jag minns att jag gillade Serbiens låt för det vemodiga, Estlands låt likaså. Annars kan vi förvänta oss mest tråkiga låtar och konstiga utstyrslar, precis som i första semin. Det ska bli intressant att höra hur många som kan sjunga i den här semifinalen…

Sverige är ju med här och tävlar om en finalplats och det tror jag nog att hon får, Loreen. Men jag gillar inte låten särskilt mycket och är inte överdrivet förtjust i artisten heller, så nåt större viftande med svenska flaggan blir det inte från min fåtölj. För Loreen är ju en sån där Idol-broiler, du vet, och jag gillar inte alls det konceptet.

Som vanligt inleds skiten kvällens tävling med den töntiga programledartrion, ivrigt häcklade av våra svenska kommentatorer som inte är roliga alls. Nånstans. Jag sitter klistrad – i faktisk mening – i min skinnfåtölj. Det är varmt…

Så här ser torsdagens startfält startfältet ut – som vanligt kan du klicka på länkarna och lyssna:

1. Serbien: Željko Joksimović – ”Nije Ljubav Stvar”
   Det börjar långsamt. Lååångsaaamt… Ska jag somna före halv tio, tro? Men det är vemodigt och jag älskar språket.  Det handlar ju om kärlek…
2. Makedonien: Kaliopi – ”Crno E Belo”
   Mer vemod och långsamt… Lite svajig sång också och tunn röst, på gränsen till hes. Sen byter låten stil och blir hårdare. Nej, sån här blandning gillar jag inte, det är bara förvirrande.
3. Nederländerna: Joan Franka – ”You And Me”
   Nu kommer indianerna. Nej holländarna var det visst. Usch, falsksång och eländigt. Och varför fjäderskruden? Ta bort! Det låter som en Frälsis-låt!
4. Malta: Kurt Calleja – ”This Is The Night”
   Televinken, ser han ut som! Men var är tant Anita och han som höll i trådarna? Låten är rätt OK trots allt. Men dansen… Påminner om Caroline af Ugglas i Snälla snälla…
5. Vitryssland: Litesound – ”We Are The Heroes”
   Men det här har ju faktiskt lite fart… Fast det är ju det där med engelskan och töntdansen som drar ner helhetsbetyget…
6. Portugal: Filipa Sousa – ”Vida Minha”
   Portugisiska är vackert och den här låten är vacker, smäktande… Nån som vill dansa tryckare med mig? Jag dansar utan tofflor…
7. Ukraina: Gaitana – ”Be My Guest”
   Det här ska vara en ”töff brud” enligt Gina med ett G. Jag vet inte jag. Jag fastnar med blicken på klädseln. Vad har hon på sig? Bra röst, men tråkig låt. Enformig.
8. Bulgarien: Sofi Marinova – ”Love Unlimited”
   Det börjar med lite ylande, sen en bra beat. Men jag vidhåller att korta kjolar och lårhöga stövlar är skitfult. Låten gillar jag – om det hade varit en sångare som inte pep så förbannat…
9. Slovenien: Eva Boto – ”Verjamem”
   (Kan ingen ta bort Gina? Eller åtminstone sätta silvertejp på kakhålet.) Jaha… Nån sorts happening här… Dramatiskt… Men hu så intetsägande! Vad gör alla brudarna på scenen?
10. Kroatien: Nina Badrić – ”Nebo”
    Sångerskan är lite lik Bree van de Kamp i DH! Nu är det svart och dramatiskt igen. Och förbannat trååååkigt… Jag somnar…
11. Sverige: Loreen – ”Euphoria”
    Nej. Jag erkänner. Jag gillar inte det här. Hon skriker och tittar aldrig i in i kameran.
12. Georgien: Anri Jokhadze – ”I’m A Joker”
    Munkar på scenen! Så det har blivit religiöst nu?! Nej, sen kommer stripporna. Dåliga rim. En blekt blondinman. Nej usch…
13. Turkiet: Can Bonomo – ”Love Me Back”
    Linedance på turkiska? Falsksång. Men det här är ju en parodi…
14. Estland: Ott Lepland – ”Kuula”
    Dags att gråta lite? Svajig sång. Han ser mest ut som om han sover, tycker jag. Nej det här var segt!
15. Slovakien: Max Jason Mai – ”Don’t Close Your Eyes”
    Jag får ont i öronen!
16. Norge: Tooji – ”Stay”
    Bra beat, men han sjunger falskt. Kan det bero på att hans ögon sitter tätt?
17. Bosnien och Hercegovina: Maya Sar – ”Korake Ti Znam”
    Vackert språk och vackert pianospel. Men maken till trist låt… Man tror hela tiden att NU! ska den komma igång. Det gör den inte.
18. Litauen: Donny Montell – ”Love Is Blind”
    Urusel engelska! Och den där ögonbindeln… Det är ju att driva med personer med funktionshinder! Överdrivet sentimentalt tjafs!

Inte heller den här gången får jag ihop tio låtar som jag tycker ska gå vidare till finalen på lördag. Jag gillar Serbiens låt, Malta lite grann, liksom Vitryssland och Portugal. Jag tror att Sverige och Norge går vidare, säkert Turkiet också.

Mellanakten med de fem senaste årens vinnare framförda i azerbajdzjansk tappning bjöd bland annat på spännande instrument och falsksång, Molitva och fiolspelande norrman, tysk dans i kortkort långkjol. Och som avslutning – en avart av Waterloo. Ganska underhållande.

De här tio låtarna går vidare till finalen på lördag… Litauen, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Ukraina, Sverige, Makedonien, Norge, Estland, Malta och Turkiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Eurovision song contest 2012, Eurovision Song Contest 2012, ESC 2012

Read Full Post »

Arbetsluncher ingen höjdare

Sedan jag började arbeta igen har jag tagit upp vanan att äta lunch igen. För mig som arbetssökande kändes det nämligen inte OK att äta just lunch. Jag tyckte inte att jag hade gjort mig förtjänt av det. Men framför allt hade jag inte råd. Som heltidsarbetande sen september förra året inser jag att jag måste äta lunch. Annars orkar jag inte med en arbetsdag. Jag blir seg i roten och trött.

Idag skriver Mats-Eric Nilsson på Svenska Dagbladet om arbetsluncher. Han har svårt att se dem som några kulinariska höjdpunkter.Han menar att själva matupplevelsen ju är mer än det som ligger på tallriken. Och jag håller med! Allra sämst är det när vi bara tuggar och knappt vet vad vi äter på – därför att vi jobbar samtidigt. Det kan handla om en jobblunch ute, men också om den där mackan framför datorn. Mackan framför datorn, skrivbordslunch, äter jag minst en gång i veckan, ofta två. Ja, jag VET, det är inte bra, men… Ibland behöver jag jobba över lunchen och då passar det bra att äta ostfralla vid datorn – även om det blir jädrigt smuligt…

Ibland vill jag bara äta och läsa en kvart på lunchen.

På engelska finns det ett uttryck för detta tuggande utan att vi egentligen vet vad vi äter på, mindless eating. Det är en sorts själlöst ätande som man ägnar sig åt under jobbluncher – med eller utan sällskap. Samtidigt har det visat sig att vi faktiskt känner oss mindre mätta genom mindless eating – och att vi därmed småäter oftare under dan.

Idag ska jag som sagt ha lunchsällskap och vi ska gå till ett ställe där jag gillar att äta. Maten är god och vällagad och jag går dit minst en gång i veckan – för matens skull. Jag har ofta med mig en bok, men faktum är att jag bläddrar väldigt sällan. Jag äter. Med sällskap blir det förstås prat till maten idag. Men det är trevligt sällskap så för mig känns dagens kommande lunch inte som nåt mindless eating.

Hur gör du med lunchen? Äter du lunch? Vilken sorts lunch äter du – matlåda eller restauranglunch, kanske snabblunch på nåt hamburgerställe? Eller skrivbordslunch??? Eller lunchen i farten..?

Read Full Post »

Melodifestivalen 2012: Andra chansen

På lördag är det dags igen! I kväll är Igår kväll var det dags igen! Jag snackar förstås Melodifestivalen 2012. Från Nyköping visades Andra chansen, vilket var den sista tävlingen före den stora finalen i Globen lördagen den 10 mars.  Till min glädje ledde Sarah Dawn Finer programmet. Det känns skönt om de två tramsmajorna inte visar sig. Men som sagt, jag hade hellre sett Sarah Dawn Finer delta i tävlingen, hon har ju en fantastisk röst!

Jag livebloggade från klockan 20, med ett avbrott runt 21-tiden
för att hämta hämta hem Fästmön från jobbet! 

Sarah Dawn Finer inledde med ett fantastiskt sångnummer. Vilken röst!!! FAN ATT HON INTE ÄR MED OCH TÄVLAR!

Men den där människan som pratar så konstigt, hon-vad-det-nu-är-hon-heter, hon borde inte vara med alls. Hon är bara otroligt jobbig och inte ett dugg rolig.

På torsdag lottas startordningen, men dessa bidrag och artister ska vara med och tävla: Startordningen är nu lottad och så här blev det:

• Duell 1: Land of Broken Dreams – Dynazty mot Baby Doll – Top Cats

Dynazty: Långt hår och bebishårdrock inleder. Vi har hört det förut, nästan. Jag gäspar. Nej tack, inte på Melodifestivalen, möjligen på radion när jag städar.

Top Cats: Byhålebandsdags, dock inte från Metropolen Byhålan, det är stor skillnad, det! Nej, det här är ännu mindre schlager än hårdrock. Ta bort skiten!

Vidare till nästa duell går: Top Cats.

• Duell 2: Lovelight – Andreas Johnson mot Stormande hav  – Timoteij

Andreas Johnson: Nu trallas det! Och som vanligt har man hört Andreas Johnsons låt nånstans, nån gång, förut. Nej, det här är bara tråkigt. Urtist, till och med.

Timoteij: (Varför ska de ha det där andra i:et? Ordbehandlaren studsar…) Nu blir det folkmusikinslaget. Det tycks som om alla musikgenrer är representerade i Andra chansen. Den här låten är det i alla fall lite fart och fläkt i. Och blondinerna kan ju faktiskt sjunga…

Vidare till nästa duell går: Timoteij.

• Duell 3: Jag reser mig igen – Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern mot  Don’t Let Me Down – Lotta Engberg och Christer Sjögren

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: Pratsång och hammondorgel. Den här låten skulle jag kunna gilla i ett annat sammanhang än Melodifestivalen.Ingen schlager, det här heller.

Lotta Engberg och Christer Sjögren: Jag får lite Rubettes-varning i början. Men faktum är att detta är… schlager… Och, ja, jag erkänner… Jag gillar det här… 😳

Och nu måste jag lämnar dig en halvtimma, kanske lite mer, för att hämta hem Anna. Kommentera så länge. I’ll be back!

Vidare till nästa duell går Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern.

• Duell 4: Sean Den Förste Banan  –  Sean Banan mot Youngblood – Youngblood

Sean Banan: När jag ser framträdandet så här dagen efter är jag glad att denne pajas inte gick vidare. Vad är det här för skit? Låten hade varit OK med en annan text – lyssna på idiottexten får du höra vad han sjunger! – och med en annan artist. Om den här låten hade gått till ESC-finalen hade jag skämts ihjäl!!!

Youngblood: Sången är betydligt bättre än sist! Och det är fart och fläkt i framträdandet. Inte så mycket runt omkring, bara ett gäng killar som sjunger och dansar. Det här gillar jag skarpt – även om killarna då och då kollar att snopparna sitter kvar…

Vidare till nästa duell går Sean Banan (fy fan, svenska folket har ingen smak, i alla fall inte de som röstar…)

Första semifinalen går mellan Top Cats och Timoteij. Och vinnaren blev Top Cats. VA???

Andra semifinalen går mellan Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern och Sean Banan. (Men hur i helvete kunde Bananburot gå vidare??? Detta skedde när jag var ute och inte kunde påverka.) Och vinnaren blev Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern TACK OCH LOV! Vad som helst utom Bananburot!!!

Min favorit är var Youngblood – under förutsättning att sången blir bättre. Sen gissade jag att Lotta Engberg och Christer Sjögren går till Globen.

De som gick vidare till finalen blev alltså Top Cats och Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern. Ja, ja, det kunde ha varit värre…

Nästa lördag är det final i Globen. Undras om jag verkligen ska titta nu när mina favoriter inte är med…

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen 2012

Read Full Post »