Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘avancerad’

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.


 

Televinken 1

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. länge sen!

Televinken 2

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.


Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljuset.


Idag har jag sett ljuset!
Verkligen! Det var betydligt ljusare än förra veckan när jag och Clark Kent* tuffade till jobbet i morse. Men nej – jag vägrar tro att det har med snön att göra. Det var HIMLEN som var ljus.

Sol mellan husen på jobbet

Ljuset mellan husen på jobbet.


Dagstemperaturen har hållit sig
runt tio grader minus. Det var ungefär elva i morse när jag for hemifrån. Och solen har visat sig från sin bästa sida idag! Det är nästan jobbigt ljust för ögonen. Mina mullvadsögon, som smärtar i ljuset. Om nu bara snön kunde försvinna igen så blev jag ännu lite gladare.

Kom iväg lite senare än vanligt i morse. Jag hade nämligen förträngt att jag måste skotta framför garageporten. Inne på gårdarna var det oplogat, vid garagen var det lite plogat fram till soprummet. Framför alla garageportar låg den där förhatliga vita massan i små drivor. Som tur var är det än så länge lätt snö. Väderappen på mobilen säger att det ska bli lite varmare i veckan, men att det kommer mer sånt där vitt på lördag. NEJ! Hoppas det inte blir som för tre år sen… Mycket snö och snö som stannade kvar länge…

snöhög och vägskylt

Så här såg det ut i Förorten i mars 2010. Så vill jag INTE ha det igen.


Dagen har varit full av spännande jobb.
Ett möte på eftermiddagen, som jag hade en förutfattad mening om, visade sig vara riktigt intressant. Och vidare har det kommit ett par delikata förfrågningar om saker som känns lite mer avancerade än vanlig produktion. Jag känner att jag trivs så mycket bättre när jag får lite större utmaningar och vågar ta för mig mer. Samtidigt är det tufft vad gäller självkänslan. Jag är verkligen en skugga av den jag var.

Det vore också bra att få veta hur våren blir jobbmässigt. Fredagens besvikelse har lagt sig, mycket tack vare ”Lisbeths” ord om att

det är inte roligt att jobba här just nu och om några år tror jag att vår verksamhet inte finns.

Men frågan är vad jag gör den 1 mars. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte skriva in mig hos Arbetsförmedlingen igen. Dessutom vore det bra för verksamheten på jobbet att få veta om det finns nån som ska utföra de arbetsuppgifter jag utför idag från samma datum. Det är ju liiite svårt för enheten att planera långsiktigt. Med tanke på att det är två val i år, så… Ja, du fattar…

Snö på bänkar och stolar

Mitt nya kontor?


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Nog blev det ganska mycket fipplande med Ajfånen igår. Jag förde över kontakter, till exempel. Det tog flera timmar… Men samtidigt var det ganska skönt att få ”rensa” i adressboken*. Den bestod av en massa namn och nummer som jag inte använder längre, gamla före detta jobbkontakter (varför spara såna som aldrig hör av sig annat när de är nyfikna?) och diverse andra föredettingar av olika slag. Av de cirka 300 kontakterna blev det 68 – och då är en del av dessa nya kontakter. Och familjen, förstås.

Naturligtvis fick jag ladda eländet Ajfånen också. Sen fipplade jag lite till och nu ser jag att halva batteriet snart är slut igen. Konstigt när de gör så avancerade mobiler, små datorer, att de inte kan tillverka batterier som håller laddningen längre än 24 timmar…

Det finns en massa funktioner som jag ska testa under dagen. Kolla in lite appar. Men jag kände mig väldigt stolt när jag lyckades få till Twitter, bloggen och mina privata e-postboxar. Den sista app jag laddade ner igår var Wordfeud. Det ska jag testa när huvudet känns lite klarare. Mitt nick där är Tofflanrules, det tyckte jag var bra! (Men när jag spelade motsvarande spel på nätet var jag helkass, så namnet är tämligen ironiskt, om du inte fattade det!)

Kameran är jag förstås nyfiken på. Jag är ju van vid en bra mobilkamera, där jag gör inställningarna själv. Här kan man inte göra så mycket mer än att zooma. Undrar vad mitt första motiv föreställer, egentligen… Nån som vill ge sig på att gissa?

Nån som kan säga vad detta är? Nej, det är ingen bildgåta, jag vet bara inte vad bilden föreställer.


Sen tog jag några bilder på Fästmön
i sängen, men dem får du inte se. Den ena blev oskarp, den andra… rätt OK. Och så lyckades jag visst med konststycket att fota en av mina egna kroppsdelar. Jag tror att detta är del av ett ben.

Jag tror att det är en del av ett ben.


Ja… eh… nåja…
Det är bara att inse att jag behöver träna om jag ska kunna fota i tjänsten… Idag är det kallt, men strålande väder och med såna ljusförhållanden borde jag skutta ut och fota en massa. Kanske jag tar mig på orden, hälen har känts riktigt bra – ta i trä! Nu önskar jag bara att rethostan och det dova illamåendet kunde lämna mig ifred. Jag behöver ju vara OK till måndag. Annas mamma ringde förresten igår och kanske får jag hjälp med transport under måndagen. Det vore väldigt, väldigt skönt…


*adressboken = SIM-kort OCH telefonminne i gamla mobilen


Livet är kort.

Read Full Post »