Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sveriges televsion’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag har faktiskt inte läst en enda rad av Kerstin ThorvallÄr jag en sämre människa för det? Knappast. Men som litteraturvetare borde jag kanske ha gjort det. Läst nåt av Kerstin Thorvall alltså. Det insåg jag nu i kväll när jag såg första delen av tre på SvT1 av Det mest förbjudna, en serie baserad på en bok med samma titel av Kerstin Thorvall. Boken Det mest förbjudna kom ut 1976 och sägs ha gett namn åt en hel genre, bekännelselitteraturen. När den kom ut ansågs den vara alltför privat och Kerstin Thorvall fick mycket kritik.

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall

Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall i TV-serien Det mest förbjudna.


TV-serien handlar om en kvinnas sexuella uppvaknande,
enligt SvT:s webbplats. Liksom romanen är TV-serien väldigt utlämnande. Kerstin Thorvall, som blev känd i slutet av 1950-talet – 1960-talet, var som en kvinna som levde lite i fel tid. Hade hon varit 50 idag hade kanske inte lika många tyckt så illa om henne. Just detta att folk tyckte illa om henne för att hon ville ha en karriär samtidigt som hon var mamma känner jag direkt. Likaså inser jag att hon gjorde skandal med sina sexuella eskapader. Och framför allt, att hon var väldigt krävande…

I den första delen får vi se Kerstin Thorvall som visserligen kärleksfull mamma, men också som en professionell yrkeskvinna som behöver utrymme. Då och då rymde hon hemifrån och då och då las hon in på sjukhus för psykiatrisk vård. Här blandas 1950-talet med 2000-talet – den unga Kerstin Thorvall och den åldrande.

De två återstående delarna sänds i morgon och på påskdagen, men för den som redan nu vill titta finns alla tre delarna på SvT Play – avsnitt 1, avsnitt 2 och avsnitt 3.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.


 

Sarah Dawn Finer Foto Carl Thorborg

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!


Missade du att kolla
när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sveriges Television startade två nya, brittiska deckarserier i helgen. The shadow line (sju delar) började i fredags och Mord i paradiset (åtta delar) igår, lördag. Jag har länge efterlyst deckare på helgerna och bänkade mig förväntansfull tillsammans med Fästmön.

Hur många av dessa såg vi?


Fredagsdeckaren inleddes
med att två konstiga poliser hittade en dödsskjuten man i en bil. Det visade sig att han var en av två nyligen släppte fångar. Den andra fången fick vi snart se i rutan. Han betedde sig bara ännu konstigare än poliserna. Till exempel ställde han sig alldeles för nära alla han träffade. Enligt SvT:s programtext skulle detta handla om en polisinspektör som nyligen återvänt i tjänst efter att ha blivit svårt skadad i ett undercoveruppdrag. Hans partner dödades och själv fick han en kula i huvet som gör att han lider av minnesförlust.

Jag kan avslöja att vi somnade båda två efter cirka tio minuter, en kvart. Polisinspektören  med en kula i huvet såg vi inte ens. Dessa inledande minuter visade bara upp en ny genre brittiska deckare/polisserier som jag INTE gillar: De Konstiga.

Lägsta betyg!


Lite glad blev jag emellertid
när Anna hade noterat att det var ytterligare en seriestart igår, lördag kväll. Då visades första delen av Mord i paradiset – och den måste väl bara vara bättre än The shadow line? tänkte jag.

De här två såg jag.


I den här polisserien
hamnar en tråkig Londonpolis i det som de flesta upplever som paradiset – den karibiska ön Saint-Marie. Han får i uppdrag att lösa ett fall där en polis hittas mördad i ett säkerhetsrum, ett så kallat panic room. Under arbetet noterar han att de allra flesta ljuger och inte går att lita på. Men vem är mördaren?

Ja detta låter ju spännande. Men så måste man tramsa till det hela med humor: den brittiske polisen går omkring i kostym, vit skjorta och slips och han hatar sol, hav och sand.

Nej, särskilt spännande blev det inte alls. Anna somnade, men jag höll ut till slutet. Så pass att Mord i paradiset får en toffla mer än The shadow line. Och då är jag snäll.

Read Full Post »

Kvällsblaskornas löp skriker ut att Sveriges Television ska göra sig av med sina hallåor. Eller programpresentatörer, som det heter på korrekt svenska numera. (Jag drar parallellen städerska – lokalvårdare…). Men hallå! Är inte det lite… dumt? Eller i vart fall väldigt trist!

Det är visst inte helt klart när hallåorna försvinner och det KAN bli så att det rösthallåor ersätter bildhallåor. (Då kanske till och med fula jag, som sägs ha radio-/telefonröst, kan komma i hallå-fråga!) En översyn av TV2 gjordes redan för några år sen och nu är det alltså dags för ”Ettan”. Syftet: att modernisera.

Jovan Radomir är en av hallåorna som sitter med i arbetsgruppen som tittar på hur det hela ska utformas. Han säger i Expressen:

[…] Jag kan tycka personligen att det är lite tråkigt om den (hallåan) försvinner från kameran. Jag tror att väldigt många människor tycker att det är skönt med en människa som gör oss sällskap under en tv-kväll. […]

Enligt Jovan Radomir riskerar ingen av hallåorna att stå utan jobb eftersom deras röster ska användas. Ett tag, i alla fall. Frågan är vad alla hallåor ska göra sen? I nästa fas. Joina Fas-3, kanske? (Jag var ironisk nu.)

TV4, däremot, satsar på FLERA människor i rutan. Och skälet är att man vet att publiken önskar det. Enligt ”Fyrans” kommunikationsdirektör är hallåorna

[…] viktiga för helhetsupplevelsen i vår kanal. Det är någon som både vägleder och ger kanalen en personlig närvaro. Vi tycker att det är trevligt att någon tar emot och hälsar välkommen och vet att vår publik uppskattar det. […]

Intressant är att både Aftonbladets och Expressens läsare har en majoritet som vill ha kvar hallåorna. Och själv tycker jag att TV-hallåor för det mesta tillför nånting och är ett sällskap när man är ensam, precis som Jovan Radomir uttryckte det. Varför är det så farligt med RIKTIGA MÄNNISKOR, Sveriges Television???

Här kan du titta på några hallåor genom tiderna. 

PS Min favorit genom tiderna är förstås tant Anita, hon med dockan Televinken som bland annat lärde oss som var barn på stenåldern 1960- och 1970-talen trafikvett. Bland annat med Gullan Bornemarks… lustifika sånger (som jag för övrigt ÄLSKADE som barn! Inte konstigt jag är som jag är… Har du inte hört Herr Gårman-låten har du missat nåt!!!).

Read Full Post »

Torsdag och Antikrundan på SvT 1! Tack för att jag hann att titta i kväll! Men jag undrar vad som hänt min expertkollega fru Hatt. Denna lyste med sin frånvaro. Å andra sidan lyste vår expertkollega i väst, orange-experten Inna, upp mitt program!

  • I kväll blev det en massa intressanta lektioner om samisk historia och kultur. Birger Nordin visade sin fina samling.
  • Besökarna hade förstås med sig en hel del samiska föremål, bland annat en man som kom bärande på en vagga som han själv legat i som barn.
  • Nils Nilsson Skum var en sägenomspunnen samisk konstnär, som bland annat sades ha haft två fruar och massor av ungar. En kvinna kom med ett hiskeligt älghuvud av sagde konstnär. Huvudet värderades till runt    10 000, men varken ägarinnan, Orange-experten eller jag tyckte det var annat än… hiskeligt. Fult, alltså.
  • En litografi, inköpt för några tusenlappar, visade sig vara en Picasso och värderades upp till en halv miljon. Inte illa!
  • En ung tjej kom med sin mosters gamla handväska. Ingen märkesväska och därmed låg värdering, men med det fiffiga lilla skofacket var den just… fiffig. VAR VAR FRU HATT? Vi hade behövt ett expertutlåtande här!
  • Snyggve visade ljuskronor för Anne Lundberg och jag hörde ända hit hur Orange-experten i väst FLÅSADE. Men vi var rörande överens om att Snyggve nog antingen är borgerlig eller bög – eller rentav både och.
  • Mannen med de röda brillorna envisas med att ha sina tröjor knutna runt halsen. Jag blir irriterad för jag tror att tröjorna är snygga och tål att visas upp. Alltså, antingen har man en tröja på sig eller också inte!!!
  • Knut var iklädd en förskräcklig rutig kavaj och en än mer förskräcklig grön slips med vita prickar, Claes sin gulrutiga kavaj. Knuts lite för korta byxa blottade ett hårigt ben, men var lugn, var lugn! Inna har fyra rullar silvertejp som hon genast sänder till Uppsala! Förutom dessa kavajer tycktes samtliga övriga var iklädda ytterplagg i Innas favoritfärg orange. Allt gult är fult, det vet vi, men orange… Det är bara lysande vackert!!!

Nästa torsdag är rundan kvar i Kiruna!

Read Full Post »

Solen gör sina tappra försök att titta fram. Men ljuset är lite blekt idag. Hittade ingen passanade blå färg, så det fick bli en urvattnad röd nyans på dagen.

Fästmön och jag tog lite sovmorgon idag. Fast som alltid ligger man vaken och grubblar nån timma före uppstigning. Vi frukosterade tillsammans med Elias och Linn innan jag tuffade in till stan för att fixa ett par saker hemma hos mig.

På vägen från parkeringen träffade jag C. Med C blev jag stannandes en lång pratstund, så nu får säkert även C problem – ”guilty by association” är vad som gäller hemma på min gård i stan. Vi pratade om sorg och tårarna kom lite pinsamt. Pinsamt blev det också när jag delade ut en kram – jag brukar nämligen inte göra det. Så jag är väl lika blekt röd i fejset som färgen på min blogg idag…

Pratade en halvtimma med mamma som verkar alert igen och har en del saker att göra i veckan som kommer. Det är bra. Då slipper jag oroa mig för att hon sitter ensam. Själv sitter jag antingen här eller i Himlen. Sitter. Sitter… Lär få ett arsle som är plattare än pannkakan snart.

Vittjade förstås postboxen när jag kom hem och där låg en bok från Rippe – Råttfångerskan av Inger Frimansson. Tusen tack, raring! 😀


Spännande pocketläsning!

                                                                                                                                                               Sen låg det ett brev från ett av stans museer som tackade nej till att anställa mig till förmån för en person av manskön som säkert är minst 20 år yngre än jag. Det blir säkert bra. För att anställa värdelösa mig är det ju ingen vits med.

Nu ska jag hoppa in i duschen för där slipper jag skämmas för mina tårar varken syns eller hörs. Så blir det säkert bättre en stund sen. Säkert. Åtminstone kanske jag kan klämma den där oattraktiva finnen jag upptäckte att jag hade fått på överläppen. USCH!

I kväll blir det förstås lördagsgodis och melodifestivalen, den allra första deltävlingen 2011…

Read Full Post »

Igår kväll satt Fästmön och jag och slöglodde lite på Guldbaggegalan på SvT. Inga stora överraskningar – som vanligt var det knappt några filmer jag sett, bara ett par jag hört talas om och en programledare som hela tiden skulle vara rolig. Nej, jag gillar inte Petra Mede som programledare eller som stå-upp-komiker, men det handlar inte om att jag inte gillar Petra Mede SOM PERSON. Jag känner henne inte för att kunna uttala mig om henne. Jag gillar inte det hon GÖR. Jag gillar inte stå-upp-komedi över huvud taget. Jag slutade skratta och gilla stå-upp-komedi när Jonas Gardell bar sig åt som en diva i en gammal säsong av en favorit-TV-serie. 


Inte så vacker, men åtråvärd.

                                                                                                                                                              Åter till Guldbaggarna. De prisade filmer jag kände igen var Svinalängorna (jag har läst boken) och Ångrarna (jag har sett dokumentären). Och så har jag förstått inte missat att höra/blogga om Änglagård – tredje gången gillt. Nu sist läste jag om Helena Bergströms utspel om att hennes make Colin Nutley är mobbad av filmsverige. Men så bra då att biopubliken inte mobbar maken, för Änlgagård – tredje gången gillt fick biopublikens pris! Tur att hotet om att bojkotta galan bara var ett hot, annars hade nog biopubliken tagit tämligen illa vid sig.

Snopet blev det för duktiga Pernilla August vars film Svinalängorna var nominerad i ett antal klasser, men knep tyvärr bara tre baggar – för regi, för särskilda insatser (klipparen Åsa Mossberg) och för bästa kvinnliga biroll Outi Mäenpää). Jag gillar Pernilla August som skådespelare och jag tror att hon är minst lika duktig som regissör!

Här är hela listan med vinnare!

Vad tycker du? Gick baggarna till rätt personer/filmer???

Read Full Post »