Kvintetten italienare är komplett: Ricossa Barolo 2011

Ett inlägg om vin.

---

 

Vin. Jag ÄLSKAR vin. Men det ska vara rött, fylligt och helst italienskt. För ett tag sen tog jag med mig fem italienare hem från Systembolaget i Stormarknaden. (Ja, jag betalade självklart för vinerna!) Nu har jag provat dem alla fem och här är mina åsikter om vin nummer fem, kanske kan det vara ett tips för dig som vill provat nåt nytt..?

Fem italienare – och nu har jag smakat även på den inringade!

 

Ricossa Barolo provade jag till lasagne på kycklingfärs och After eight.

Ricossa Barolo 2011 var det näst dyraste vinet av de fem. Flaskan kostade 169 kronor. Så här skriver Systembolaget om vinet på sin webb:

Kryddig, stram smak med fatkaraktär, inslag av körsbär, choklad, lavendel, salvia och lakrits. Serveras vid 16-18°C till rätter av lamm- eller nötkött.

Det här vinet provade jag till lasagne på kycklingfärs. Jag hade inte tänkt äta nåt i kväll, men när jag nu ändå lagade maten ville jag smaka en bit. Och så öppnade jag flaskan Ricossa Barolo och lät den som vanligt ljummas ovanpå spisen medan ugnen lagade till lasagnen. Jag kan säga att det här var en dryck och en maträtt som gick utmärkt ihop! Vinet lyfte fram kycklingfärsen och såsen, såsen lyfte fram vinet. Det kunde liksom inte bli mer perfekt än så här.

För att utmana vinet en aning provade jag att äta After eight till det lite senare. Och till och med det gick hur bra som helst! Den mörka chokladen med mintsmak och det lite sträva, chokladiga vinet passade OCKSÅ helt perfekt! Ett helt makalöst vin alltså och jag skulle nog vilja säga att det här var den bästa italienaren av de fem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ricossa Barolo får högsta Toffelomdöme.

 

Här kan du läsa om…

det första vinet av de fem, Conero Riserva 2012

det andra vinet av de fem, Epicuro Zinfandel 2014

det tredje vinet av de fem, Villa Righetti Amarone  2012

det fjärde vinet av de fem, Grande Alberone

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Trasigt, helande, vändande

Ett sorgset inlägg.

---

 

Jag vill att tillvaron ska ha ett visst rutmönster.

Idag har jag inte varit arg, men ledsen. Jag varierar mig! Men ärligt talat är det inte roligare att vara ledsen än arg, så jag hade hellre varit glad eller bara… vanlig. En stor del av förmiddagen togs upp av ett möte. Det känns… inte så bra att leka delaktig så här i elfte timmen. Ansvaret var emellertid mitt att säga stopp och belägg. Det borde jag ha gjort innan. I vart fall kunde jag hålla tyst under mötet, trots miljoner tankar, frågor, idéer och förslag. Det är nog bra om dessa stannar inne i hjärnan.

Till viss del vill jag att tillvaron är inrutad. Precis som alla andra människor behöver jag ha en grundtrygghet, med basala saker i livet. Samtidigt vill jag ha lite mer, det oväntade. Det… som utmanar. På vissa plan tycker jag emellertid att det räcker med utmaningar – prövningar – av en och samma sort sort. Det gör att jag går sönder, det flyger flisor från min själ varje dag. En blir faktiskt inte bara starkare av motgångar. En förlorar delar av sig själv också.

NK* och jag hade planerat go-lunch nere i restaurangen och så blev det. Fast… med ett visst tillägg av glasbitar i NKs mat. Jag ser som en kratta och missbedömer avstånd. Dessutom sov jag kanske max fyra timmar i natt och var lite skakig. Kort sagt: jag kraschade ett glas. Men faktum är att jag inte var ensam om det. En kvart senare kom självaste generaldirektören och gjorde detsamma – dock med vätska i sitt glas…

Ljus och luft och omtanke är helande.

Ljus och luft och omtanke är helande och jag tog mig runt kvarteret efter raggmunken. I stället för att sjunka ner på den stenhårda soffan i Café Java till eftermiddagskaffet ett par timmar senare drog NK ut mig för ytterligare en promenad. Vet du, jag har nog de bästa av kollegor!!! 

Genom att få prata och bli lyssnad på kan mycket vända. Att känna att nån eller några bryr sig gjorde att det vände för mig på eftermiddagen. Nej, det löste inga problem, men oron i bröstet har lugnat sig. Nu laddar jag inför morgondagen som innebär ett kärt återseende med… en brobryggare, en helare, skulle jag vilja säga.

I kväll grundar jag med säsongsstarten av När livet vänder. Anja Kontor möter människor som har kommit längre än jag, som har kommit vidare, men som har gått igenom betydligt svårare saker än jag. Det är alltid nyttigt att få veta att en inte själv har det värst.

Detta bildspel kräver JavaScript.

PS Båda mina mejlkonton fungerar igen, men jag håller på att se över ett byte.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utsatthet

Ett inlägg om att utsätta sig för läskiga saker.

Uppdaterat inlägg: Thank God, jag får sällskap på mässan! Men jag ska fortfarande klara bussresan in…

_________________________________________________

Idag ska jag göra nånting som jag tycker är riktigt hemskt. Men det är genom att tänja sina gränser och utmana sina förmågor som man tar sig fram här i livet. Om inte annat så stärker det ens självkänsla – om och när man klarar av saker och ting.

Först ska jag ta bussen in till stan. Ensam. Bara det i sig är hemskt fruktansvärt. Det är extra hemskt fruktansvärt just nu eftersom jag inte är den glada prick och stålskodda toffla jag under andra omständigheter är. Jag får därför resonera allvarligt med mig själv och pedagogiskt säga att

Nej, det är inte troligt att jag avlider under bussfärden.

Och…

Ja, det kan vara så att nån kommer och sätter sig bredvid mig. Jag smittas antagligen inte av nån dödlig sjukdom för det.

(Jag överdriver lite för att det ska bli tydligt och för att du ska förstå ett uns av hur det känns.)

Önskar att det vore bussen till Skagen i stället…

Mitt mål idag är att gå till en rekryteringsmässa som Arbetsförmedlingen arrangerar. Jag har varit på liknande mässor tidigare – och de är bara hemska. Men då hölls mässorna på en stor idrottsanläggning här i Uppsala, idag är det i Arbetsförmedlingens ganska nya lokaler. Kanske blir det bättre. Men mina minnesbilder av den senaste rekryteringsmässan var…

• busslaster med ungdomar skeppas dit
• jag är inte yngst (litotes…), men jag har inget sällskap
• ungdomarna är inte blyga
• jag skäms över att vara där
• ungdomarna når fram till rekryterarnas bord
• jag tycker att det är oartigt att trängas

Och så vidare, och så vidare…

Man kan undra varför jag åker dit, egentligen. Ja dels är det, som sagt,

1. för att utmana mig själv och utsätta mig själv för sånt som jag tycker är jobbigt.
2. Dels är det förstås för att jag nånstans hoppas på att nån arbetsgivare ska vara intresserad av mina kompetenser
3. Bara lite grann är det för att jag ska kunna skriva detta i nästa aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen…

Känslan av utsatthet ligger hos mig själv. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är förnedrande att delta i sånt här. Mina kompetenser borde vara eftertraktade och efterfrågade ändå. Jag älskar ju att jobba, jag älskar dessutom att jobba hårt. Och inte behöver jag ha så hög lön heller, bara så jag går runt och får lite över. (Allt över a-kassans 9 900 kronor är som miljoner i mina ögon…)

Utsatt!

Mässan är i eftermiddag, mellan klockan 12 och 17. Jag tänkte inte hänga på låset, utan gå dit nånstans mitt i. Det hålls också seminarier där, men inte nåt som intresserar mig eller tangerar mitt yrkesområde.

Jag har nu därför förmiddagen på mig att stressa upp mig leta nya jobb att söka. Igår hittade jag en riktigt intressant tjänst, som jag sökte. Tjänsten har kopplingar till mitt förra arbete, kan man säga. Ett viktigt och engagerande uppdrag i denna tidsbegränsade anställning (ja, tyvärr tidsbegränsad, men ändå intressant nog att söka).

I övrigt är dagen grå och ser kylig ut. Jag måste fundera ut vilken jacka och tröja jag ska ha, för att gå till en rekryteringsmässa iförd en jacka med trasig dragkedja känns inte OK. Dunjacka är för tidigt att använda och det är dessutom fem plusgrader just nu. Jag har en tunn höstjacka som är OK, men jag måste leta fram en snygg tröja att ha över min kortärmade piké. Jag har massor av snygga kortärmade pikétröjor – men inte lika många snygga, varma och långärmade tröjor…

Denna, kanske? Äh, den är inte ens min. Jag såg den på en loppis en gång.

Nattsömnen har varit god och näringsrik. Jag skrattade mig till sömns åt prällen Geraldine i Ett herrans liv igår kväll. Hon hade en älskare på besök… Kan meddela att man mår betydligt bättre av att somna till en rolig fiktiv präst än mord och elände i nåt gammalt CSI-avsnitt!..

I morse bäddade jag medan kaffet perkolerade och så har jag beställt varor från Apotea samt lämnat ett mycket positivt omdöme om sagda näthandel! Man kan till och med hämta ut på sina recept här, med e-legitimation, och få personlig rådgivning av den uppringande farmacevten! Tips till dig som inte kan eller vill eller har svårt för att ta dig till ett apotek!

Vad ska DU utsätta DIG för idag då? Skriv gärna några rader och berätta! Jag är, som bekant, nyfiken!

Och… ja just det! Antalet besök på den här bloggen har nyligen passerat 800 000. Det tackar jag för! Varje besök är en pinne (och vad det betyder håller jag för mig själv).

Livet är kort.

Read Full Post »

En helt annan luft…

Ett inlägg om uppfattningar och om att passa in.

Häromdan satt Fästmön och jag och pratade om det här med hur vi uppfattar oss själva. Och hur andra uppfattar oss. Detta med anledning av vissa ”övningar”… – eller ska jag skriva prövningar? – som vi båda har varit med om den senaste tiden. Vi tror så ofta att vi är på ett sätt, men människor omkring oss kan uppfatta oss på ett helt annat sätt. Eller så är vi medvetet på ett sätt för att dölja oss – och då blir ju inte bilden sann. Fast frågan är vad sanning är när det gäller att uppfatta sig själv och andra. En rejäl dos självinsikt är skitbra att ha – men jag skyltar inte alltid med min. Och då uppfattas jag säkert som elak och arrogant av somliga.

I själva verket är jag skör, säger Anna. Det är så hon uppfattar mig och hon borde veta, vi har varit tillsammans i snart sex år. Varför vågar jag inte blotta skörheten då? Ja, lite av det ligger i namnet jag har valt att kalla mig när jag bloggar: Tofflan. I samband med en numera preskriberad skilsmässa lovade jag mig själv att aldrig mer bli trampad på, aldrig mer bli nån toffel. Så jag blev Tofflan, den som själv tofflar på, i olika sammanhang – men med mjuk sula, inga stilettklackar. Den här bloggen har dessutom en undertitel

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Den undertiteln avser att livet inte alltid är så glättigt och kul trots allt. Men också det här att jag en gång har varit radikalaste radikal, men som vuxen kravlat mig ut i ljuset. Och det är ganska bländande…

Att passa in har jag alltid velat göra, men sällan gjort. Det var ett av skälen till att jag lämnade Metropolen Byhålan. Det är säkert inget fel på den stan, felet ligger hos mig: jag var dess barn – men ändå inte. Det tog många år innan jag kunde röra mig där bekvämt, utan att må dåligt. Idag kan jag längta dit, för det var ändå där jag föddes och bodde tills jag var ett och ett halvt samt från det jag var sju till dess jag fyllt 18.

Men ibland känner jag mig som en flykting. Eller en rotlös. Det finns liksom ingen plats för mig – varken där i Metropolen eller här. Uppsala är en fruktansvärt hård stad…

Gula blommor – och en enda ljuslila… Ibland är jag gul blomma, ibland den ljuslila, den som är annorlunda.

Idag är det en helt annan luft! När jag klev upp för att skjutsa Anna till kontoret visade termometern endast 14 grader. Anna hade jeans med långa ben i stället för korta idag. Det var första gången på hela sommaren. Därmed inte sagt att sommaren är slut!!! Men faktum är att jag älskar hösten… Den är min årstid… Och i år har jag bestämt mig för att det ska bli skogstramp efter svamp – inte bara en gång utan flera! Måste utmana min häl!

Nu ska jag söka dagens tre jobb innan jag ställer mig vid strykbrädan för att stryka tjockis-svart. I övrigt är agendan för dan tom – så när som på klockan 16 då Anna ska hämtas hem från jobbet.

Vad händer hos dig idag då? Du jobbar väl, kanske..?? Lyckliga du!!!

Livet är svart. Nej kort!

Read Full Post »

Söndagsmorgon

I natt har jag sovit hela natten utan avbrott. Det är väldigt ovanligt. Väldigt. Jag sov från nästan klockan 22 ända till halv sju. Var hyfsat pigg när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Hon envisades igår med att säga att hon skulle ta bussen, men här är det jag som bestämmer! (I detta ärende, alltså, inte nåt annat!)

Hemma igen gick jag och la mig. Somnade inte om, men slumrade och såg bilder av målade äggskal framför mig. Jag har aldrig kunnat måla, jag har velat kunna måla. Men det är orden som i stället kom till mig. I viss mån. Min farfar Mansfield kunde måla och hans mamma Mabel kunde måla. Tyvärr tog den där %&¤”! AE minst tre av Mabels tavlor och sålde på en av sina auktioner. DET VAR AFFEKTIONSVÄRDE I DEM, IDIOT! Men jag har kvar lite smått av det farfar målade. Den här oljan gjorde han 1911, när han var elva år:

Farfars verk som elvaåring.

Några år senare, som 18-åring, gjorde han den här:

Farfar Mansfield var 18 bast när han målade denna. Och jag tror att det är ett Uppsalamotiv!

Nej, jag gick visserligen och la mig en stund, men händerna domnade så läskigt att jag inte ens kunde läsa. Men Zarah var med mig på nattduksbordet.

Zarah var med. Det var ett h-e med den här bilden, för Photoshop ville inte spara den… Spöken..?

Den här boken fick farmor och farfar efter att ha träffat Zarah Leander 1973 i samband med en sjukhusvistelse i Norrköping, där farmor och farfar bodde. (Ja hon har signerat den!) Farfar hade just gett ut sin bok, Karl Hurtig – en livsgärning, om sin far, så jag gissar att de bytte! Två synnerligen olika biografier…. Farfars bok innehöll en del av farfars släktforskning, en forskning som förde honom tillbaka till 1600-talet – utan vare sig dator eller internet!

Morgonen har bara svischat iväg. Jag har tagit reda på gårdagens tvätt och förberett en maskin för senare idag. Ska bara bära ut däcken i bilen först och då blir tjockis-svarta fleecejackan smutsigare än den är nu. Lika bra att vänta.

Handdukar i strykhög. Nej, jag har ingen mangel.

Medicinen för nästa vecka är fördelad. Den ena sortens tabletter var så yttepyttesmå att jag var tvungen att gå och kolla om jag hade fått rätt. De hade ju skrivit ut för låg styrka på mina magtabletter, så… Men det var rätt. Annars hade jag blivit smått irriterad… (dagens litotes).

Mediciner. Fast hostmedicinen längst till höger fördelade jag inte i min Anabox, jag hällde en skvätt i truten, bara.

Växterna ser hur hängiga ut som helst. Jag tror att de har fått en chock av att det inte drar från fönstren längre. Men palettbladet, en av dem, är väldigt fint på nära håll.

Palettbladet ser väldigt fint ut – på nära håll. 

Igår kväll spelade jag min första Wordfeud-match med Anna. Nu funderar jag på vem jag ska utmana härnäst. Jag spelade ju ett parti med Inna, men hon gav upp och det förstår jag – jag ledde ju STORT! (retas). Att vinna en match på WO känns inte lika härligt som att vinna den för att man, som jag, bara är bäst! (synnerligen ironiskt!)

Jag trodde verkligen att jag inte skulle kunna gå alls idag på grund av gårdagens irrfärder inne på Stormarknaden. Men faktum är att hälen är rätt OK idag och jag har nästan träningsvärk i stället, i vadmuskeln och ryggen.

Idag händer inte mycket mer än att jag måste över till Tokerian en sväng och så ska jag som sagt knö in däcken i bilen. I morgon, måndag, är vi ju borta på kvällen, så då måste det vara förberett för tisdagens bilservice.

Till middag i kväll har jag tänkt lax med citronsås och kokt potatis. Det känns lite bra att kunna servera nånting hyfsat nyttigt.

Nu blir det en stund med kallt kaffe och lokalblaskan. Kaffet blev kallt eftersom datorn krånglade och Zarahbilden var ovillig. Jag har gått en surfrunda hos mina Kickor & Pluttar, för jag orkade inte det igår kväll – annars är det minst en sån runda om dan! Utan input, ingen output, anser jag! Ni inspirerar mig, med andra ord!

Kaffe och söndagstidningen.

Ska väl så smått klura på en ny fråga till Tofflan undrar. Den om ensamhet, som jag la ut förra söndagen, lockade många som svarade. Det får mig att undra om människor känner sig väldigt ensamma rent generellt…

Vad har du för dig idag, dårå???

Livet är kort.

Read Full Post »

Sherlock Holmes: The Reichenabach Fall

Efter parodifestivalens tredje deltävling behövde vi få oss nåt spännande, Fästmön och jag.  Vi valde den tredje, säsongsavslutande delen av Sherlock Holmes: The Reichenabach Fall på SvT1. Det skulle vi inte ha gjort.

Sherlock Holmes som han ser ut nu för tiden.

Den här gången handlade det om uppgörelsen mellan Sherlock Holmes och James Moriarty. En hel film, det vill säga en och en halv timma handlade om detta. Towern, ett fängelse  och Bank of England drabbas av inbrott under en och samma dag. Det är förstås James Moriarty som ligger bakom. Men syftet är inte att tillskansa sig guld och rikedomar – utan att utmana Sherlock Holmes.

Detta var det mest hattiga avsnitt av nya Sherlock Holmes som jag har sett!Här flaxas mellan sanning och lögner. Ingen tycks vara vad den utger sig för att vara. Självaste Sherlock Holmes visar sig vara en bluff! Eller? Det blippas och bloppas med tekniska prylar, kameran far och flyger och… nej… Det blir inte spännande. Jag tror att Anna sov mer än hon tittade och själv kämpade jag för att hålla ögonen öppna den sista halvtimman. Så tråkigt var det!  Men sämst av allt tycker jag det är att skämta om självmord. Det är faktiskt rent av smaklöst.

En enda toffla blir det – och då är jag väldigt, väldigt generös.

Read Full Post »

Tokiga sms-dagen!

Idag är det tokiga sms-dagen, blev jag upplyst om på Twitter. Man skulle skicka ett udda sms till sin nummer 42 i mobilens adressbok. Jag skrev:

Snart är det sommar! Härligt va?! Kram från Tofflan.

till den snälla CL som alldels nyss svarade:

Ja, det dröjer bara några månader 😀 Fast i år tänker jag omfamna hösten! 😉 Tycker det låter bra i alla fall. Kram tebax!

Det var väl en tokig, men rätt så snäll sms-dialog? Och vilket fint svar jag fick på mitt knäppa sms! (Jag messade förstås CL igen och berättade sanningen.)

Nu utmanar jag dig! Skicka ett udda sms till nummer 42 i din mobils adressbok och berätta vad du skrev och om du fick svar i en kommentar här!

Read Full Post »

Torrsim – en identitetsmarkör?

Jag läser på Dagens Nyheters hemsida om trenderna med poserande människor i lustiga ställningar. Alltså planking, owling och sånt. Att lägga sig som en planka och torrismma på ett oväntat ställe, bli fotad och lägga ut bilden nånstans i nån social media. Eller att sätta sig som en uggla och så vidare och så vidare. Ärligt talat, jag tycker att det låter helknäppt!

Nya liknande trender är  splanking, det vill säga att smiska någon som plankar och trunking, att hastigt och plötsligt slänga sig in i någons baklucka och stänga den efter sig. Det låter ju liksom ännu knäppare än planking och owling. Hur ska man fota nån som ligger bakom en stängd baklucka, liksom???

Vad handlar det om? Att utmana en kompis, att bräcka nån med häftigare bilder, säger en del medieforskare. Att knyta sig till andra i sin identitetsförhandling, lägger några till.  Markera grupptillhörighet. Imponera på vänner som förhoppningsvis gillar det och bekräftar en.

Hmm… Nej, det här låter bara för knäppt för mig. Jag tror att jag börjar bli tant på riktigt! Jag har inga vänner som jag känner att jag måste imponera på för att de ska gilla mig.  Och i vart fall skulle jag inte försöka impa på nån genom att göra knäppa saker och fota mig. Nehej, inte alls!

Hallå! Vänner! Ser ni mig? Ser ni hur ruggugglig jag ser ut???

Read Full Post »

4-listan

Vännen Jerry har en intressant 4-lista på sin blogg och jag antar utmaningen och är lite 4-ig.

4 TV-program jag ser:
Desperate Housewives, Pensionärsjävlar, Brottet, Mördare okänd, Babel. Äh, det blev ju fem…

4 saker jag har gjort idag:
Bloggat, putsat fönster, pratat med Älskling, ätit frukost.

4 saker jag längtar efter:
Anna, att allt ska bli som vanligt, Allhelgona, frid.

4 saker på önskelistan:
Ett jobb, en ny mobil med en bra kamera, bilklädsel, böcker.

4 saker jag avskyr:
Arbetslöshet, oärlighet, svek, skvallerkärringar.

4 jag utmanar:
Alla som känner sig hågade! Gör som jag, klepta listan och fyll i dina egna svar!

Read Full Post »