Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oberörd’

Ett inlägg om en TV-intervju.


 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket.
 Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

PariaHögen med böcker som jag lånade av Fästmön i påskas börjar sjunka drastiskt. Björn Hellbergs bok Paria var den näst sista som försvann ur högen. Jag har just läst ut den.

Paria inleder Björn Hellbergs Loviken-serie. Loviken är en påhittad, svensk storstad. I området Kloakråttan – ja, du fattar säkert att det är motsatsen till Gräddhyllan – bor de utstötta, de lägst stående i samhället. Det vill säga, alkisar, prostituerade med flera. Och det är här ett antal mord inträffar. Är det nån som bara vill utrota samhällets paria eller är motiven andra?

Jag tycker att storyn byggs upp på ett bra sätt. Tyvärr faller den senare. Det känns som om intentionerna var goda, men… Det samlade Toffelomdömet blir medel. Jag blev ganska oberörd, faktiskt, av boken. Den är välskriven – och inte särskilt spännande.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett amazing inlägg.


 

tårarHäromdan fick jag besök i mitt lilla hörn av arbetsrummet. Inte vet jag hur det kom sig, men plötsligt fick jag veta saker som gjorde ont i mig. Inte för att de hade drabbat mig utan för att såna saker hade drabbat personen som talade. Det var inget Niagarafall som forsade utmed våra kinder. Men tårarna droppade både hos berättaren och hos mig. Det gick inte att vara oberörd inför det förtroende jag fick.

Som så ofta på arbetet blev vi avbrutna av att telefonen ringde och jag var naturligtvis tvungen att svara. Min arbetskamrat gick. I luren mötte mitt hörselorgan rösten av en rabiat person som skällde ut mig för en skitsak – ett fel som dessutom inte jag hade begått. En ren och skär bagatell som den rabiata la ner tid och energi på att gapa om i min telefonlur. Fem minuter av att vara otrevlig.

Strax därpå poppade det upp ett mejl. En byråkratdrapa som skulle hit och dit för att Mrs Si af Så vill. Just det där sista…

mrs Si af Så vill

är ett mantra som nio av tio här kör med för att lägga tyngd bakom sina bagateller. Tänk om nån enda kunde ägna sig åt att göra nåt vettigt, nåt meningsfullt, nåt som är viktigt för andra. Är det ingen mer än jag som hör hur löjligt det låter när vuxna människor hänvisar till att mrs Si och Så vill? Ungefär som att säga att tomten vill att alla barn ska vara snälla, fast det egentligen är mamma och pappa som vill det.

Som att ge en gråtande arbetskamrat lite tid och lyssna på det svåra som vi kallar Verkligheten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


För ett tag sen
kom det ett paket i min postbox. Det var inte nån julklapp, men ändå nåt av det finaste jag kan få i gåva: en bok. Den vänliga Augustifarmor, som jag aldrig har träffat och ändå räknar in i vänkretsen, hade sänt mig Jojo Moyes bok Livet efter dig. Jag har läst och läst och läst – och jag är allt annat än oberörd…

Brev fr AF och Livet efter dig

Livet efter dig hamnade i min postbox tack vare Augustifarmor.


Louisa Clark jobbar på ett kafé,
men blir en dag uppsagd och arbetssökande. Eftersom hon inte har nån vidare utbildning får hon mest själsdödande jobb. Hon behöver emellertid en inkomst eftersom hon bland annat försörjer sina föräldrar. Lite av en slump hamnar hon därför som personlig assistent hos Will Traynor. Will var en gång väldigt framgångsrik både i privatlivet och i yrkeslivet – fram till den dan en motorcykel träffade honom med en sån kraft att han blev mer eller mindre totalförlamad. Will har bestämt sig för att dö. Hans föräldrar anställer Lou för att ändra på detta.

Det här är en stark bok. Den handlar om utsatthet och rätten till sitt eget liv – och sin egen död. Euthanasi, alltså. Men också kampen för ett drägligt liv för en förlamad man i sina bästa år.

Läs den! Tjut, böla, bli stärkt. Var säker på att du blir berörd! Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad Augustifarmor tyckte om boken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vädret, en bok eller två och ett och annat bett.


Det började regna igår.
Det har regnat och regnat och regnat. Hela kvällen, hela natten. Just nu ingenting, men det är mulet och blött ute. Underbart skönt! Luften är frisk och det är lättare att andas för mig och många andra.

Tennisbanan på baksidan är nästan som en mindre badpool. Den här bilden tog jag nyss från ballen*:

Regn på tennisbanan

Regnet har gjort en liten pool på tennisbanan.


Lite svårt att se,
kanske, så jag zoomar:

regnpöl

En pool på banan.


För några år sen
la föreningen ny asfalt på tennisbanan bland annat för att slippa pölar som denna. Det tog ett regn, sen var ”poolen” tillbaka. Och alla småbarn älskar den, medan mammor och pappor hatar den! För aldrig är väl en liten unge så kvick som när det gäller kontakten med vattenpölar, eller..? Jag har sett många lustiga och skrattretande scener utspela sig här…

Annars har jag inte skrattat så mycket det senaste dygnet. En Annan Anna frågade mig på Twitter i morse om röken hade lagt sig. Det har den, visst. Jag måste gå vidare. Men så klart är jag inte glad på Arbetsförnedringen, det är jag inte. Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen och inser att jag befinner mig i en utsatt position.

Sen läser jag en bok som gör mig ledsen. Jag gråter då och då under läsningen. Jaa, tänk! Den Förhärdade gråter! (Det trodde inte Somliga! Och jag gråter inte över mig själv, det har jag slutat göra för länge sen – jag är ju bara arg, remember?) Jag läser Kristian Gidlunds bok. Det är svårt att inte beröras när en ung man skriver om hur den där jävla cancern tar hans kropp i besittning. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som klarade mig genom en helveteshöst och en därpå följande operation. Nu ska jag vara frisk, förhoppningsvis. Men Kristians cancer kommer och går. Och slutet kan bara bli ett.

Det går inte att läsa den här boken och förbli oberörd! Jag blir lite… putt också för att Kristian Gidlund på sätt och vis snor en inledning som jag har tänkt till min bok. Men medan hans handlar om pannkakor som han sen äter kalla, handlar min om stekt kycklingkorv i en ask med ljusblått lock… Korvskivor jag aldrig äter den där dan jag helst vill radera ur mitt liv…

Livet… tja, det är en märklig historia. Man ska inte tro att lycka är nåt beständigt. Dessutom, om vi alltid är lyckliga och aldrig olyckliga förstår vi ju inte vad lycka är. Vi skulle inte ha nåt att jämföra med.

Idag är jag frisk – förhoppningsvis. Alla delar i mitt liv har inte fallit på plats, visserligen, men den som trodde att jag tänkte lägga mig ner och dö trodde fel. Jag la mina drömmar ovan regnbågen. Nu har jag inga drömmar längre, jag har mål. Mål som jag ser till att uppfylla. Du skulle bara veta…

Om gårdagens skavank – upphittad av Fästmön, förstås, vem annars? – var två vita prickar på min hals, går dagens skavank visserligen åt prickhållet, men åt rött.

Myggbett på benet

Dagens skavank – ett myggbett på benet.


Inte visste jag
att det fortfarande finns aktiva myggor här… Men jag har mina fönster öppna dygnet runt, så det är väl inte konstigt om ett och annat flygfä kommer in och vill suga mitt blod…

När Anna kommer hit, stängs nästan alla fönster utom det i sovrummet och det i arbetsrummet. Takfläkten i sovrummet stannar. Ja, naturligtvis inte automatiskt utan för att Anna är lite mer frusen än jag. Och i kväll kommer hon hit, Den Mest Älskade. Kycklingfärsen är på tining, jag ska duscha och tvätta håret samt traska över till Tokerian och handla. Sugar snaps. Anna gillar ju såna…

Gigantisk suger snap

Gigantisk sugar snap, sån som Anna gillar.


Vad händer hos dig idag? Skriv gärna en rad och berätta!


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan beskriver hur hon och Fästmön TRODDE att de besökte ett boksläpp, men i själva verket hamnade på… ett väckelsemöte…


Jaa, jag gick över en timme tidigare
från jobbet idag. Jag hade min presentation efter lunch och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. En person blev till exempel synnerligen upprörd, medan andra personer blev… berörda och en och annan förblev oberörd. Allt detta var bra! Men nog om mitt triviala, dagens höjdpunkt, på självaste Världsbokdagen, var ju Boksläppet!

Anna och jag strålade samman i Saluhallen. Där var vi nästan ensamma – förutom de som jobbade där. Hur går de runt, affärerna, kan man undra…

 Fönster
I väntan på att klockan skulle bli 16.


Där väntade vi på att uret skulle bli 16
tillsammans med en söt, men snorig äldre herre. Den äldre mannen köpte kaffe och kaka. Sen packade han upp en laptop, tryckte i ett usb-minne och tog fram sin mobil.  Det trodde vi inte!

Vi hälsades välkomna på Upplandsmuseet av Magnus söta fru och därpå herr Författaren själv. Sen började det. Väckelsemötet! Jaa, det är sant!

Pastorn hälsar församlingen välkommen
Pastor Alkarp hälsar församlingen välkommen.


Församlingen fyllde hörsalen kapellet
och pastor Alkarp kunde börja sin påskberättelse. En berättelse med helt andra aktörer än Pontius Pilatus, Judas och Jesus Kristus. Det var nassar, poliser och en och annan flicka i Magnus Alkarps Fyra dagar i april.

Stenkastare
”Den som är utan synd, kaste första stenen…”


Just de här frejdiga flickorna,
som vi för övrigt fick se både på stillbild och film, var minsann inte utan synd/skuld. Men några stenar hittade de inte, för dessa hade bortransporterats! De batongförsedda poliserna spelade en annan prominent roll i dramat.

Öppna armar
Batongens längd?


Magnus berättade initierat och spännande
om de där fyra påskdagarna i april. Några dagar som vi kanske borde studera mer lite till mans. Sen kan vi diskutera både den ena och den andra trosuppfattningen som existerar än idag.  För främlingsfientlighet finns ju fortfarande, liksom…

Frid vare med eder
”Frid varde med eder…” Men polisen var allt annat än fridsam påsken 1943.


Varken författaren eller jag
vill avslöja mer om bokens handling. Den som vill veta mer får köpa den, kort sagt. Själv väntar jag på ett recensionsexemplar, fräck som jag är. Dagens föredrag var dock en riktig… uppväckelse, helt värdig de påskdagar det skildrade.

Ljusets furste
Ljusets furste, Magnus Alkarp, berättar en historia som fortfarande är aktuell.


Aprilvädret mötte oss när vi kom ut med sol, för att strax gå över i regn.

Domkyrkotornen i motljusDomkyrkotornen övervakade oss.


Vi passade på att kolla vattenståndet
och fallet vid museet. Det var… rejält… Och på andra sidan stod nån och vinkade som en galning! (Jag skäms för att jag ser så illa…)

Vattenfall o Is ben
Vattenfallet och vinkande Ingrids ben.


Vi traskade mot bilen,
nöjda med uppväckelsen. Och jag var glad att Anna äntligen fick träffa några från min lilla släkt. (Vi träffade sonen också, dottern var hemma med sjuk häst.)

Fönster med galler
Ett gallerförsett fönster vid restaurang Domtrappkällaren. Fönstret har ingenting med innehållet i inlägget att göra mer än att vi passerade det på väg till bilen.


Med magar bara lite fyllda
med salta pinnar och bubbelvatten styrde vi kosan till Tokerian där vi inhandlade middag.

fikarasten
Dags för en sån nu???


Jag har fått ett grönt paket
från vännen FEM, men jag ska göra allt för att hålla fingrarna i styr så jag inte sliter upp det förrän en av de där fyra dagarnas datum i Magnus bok infaller… Det blir svårt att låta bli. Jag tror att hon har stickat nåt. Fast samtidigt är innehållet inte direkt mjukt…

Har du blivit uppväckt idag eller vad har du hållit på med? Rita och berätta, vet jag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Avskalat. Modigt. Sorgligt. Och ändå hoppfullt och livskraftigt. Så vill jag sätta mina ord på den tredje delen av När livet vänder. Det program där Anja Kontor möter Ulrika som förlorade sitt enda barn i en trafikolycka.

frostigt löv på gräs

Ett löv dör och faller av sitt träd, det sker varje år. Men barn borde inte få dö före sina föräldrar.


Ulrika körde själv olycksbilen.
Med i bilen fanns en kompis och hennes barn. Alla blev skadade, men de båda pojkarna dog. När Ulrika berättar om olyckan gör hon det i presens. Det enda som hörs är hennes röst. Ibland pausar rösten och vi får se på naturbilder i rutan, nån gång lite musik till. Men det är avskalat, det är jobbigt, man kommer inte undan. Barn borde verkligen inte få dö före sina föräldrar. Och hur klarar en förälder av att gå vidare?

Det klart att Ulrika själv ville dö när hon fått veta att sonen Jonathan hade förolyckats. Som tittare får vi inte veta hur lång tid det tar innan det vänder, innan Ulrika gör en deal med sig själv om att inte dö utan fortsätta leva.

Men hon gör dealen och hon lever idag. Hon har flyttat från huset på andra sidan Vättern till en lägenhet i Uppsala, nära kompisen som var med i bilen vid olyckan, kompisen som också förlorade en son. Man skulle kunna tro att vänskapen gått sönder, att skuldkänslor skulle ersätta vänskapsbanden. Men Ulrika och hennes kompis har blivit ännu tajtare – de två är ju de enda som vet hur det känns.

När Anja Kontor frågar var Ulrika tror att sonen finns nu, svarar hon att hon tror att han finns i nån sorts himmel…

[…] en plats där tiden står stilla […]

En mycket stark halvtimme, som knappast kan ha lämnat nån som tittat oberörd (om tittaren då inte har ett hjärta av sten). Anja Kontor är lysande, hon låter huvudpersonen tala så gott som fritt, passar in med några frågor då och då för att leda berättelsen vidare.

Det här var ett riktigt bra TV-program, jag är alldeles matt. Nu ska jag försöka se de två tidigare programmen, som jag missat, på SvT Play. Totalt blir det åtta program.

Det känns fånigt att sätta Toffelbetyg på nånting så bra, men jag gör det ändå. Och självklart blir det det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är lite kortare för en del.

Read Full Post »

Older Posts »