Den kommer närmare

Ett inlägg om verkligheten.

---

 

Den kommer närmare, terrorn. För vad annat kan en kalla det än terror när Paris igår kväll drabbades av flera attacker med dödlig utgång? Dagens Nyheter rapporterar om skottlossning, explosioner och gisslantagande.  Hur många människor som har fått sätta livet till i Paris är ännu oklart. Svenska Dagbladet gissar nånstans mellan 127 och 150, varav de flesta, över 70 personer, mördades vid en rockklubb. Frankrike har infört undantagstillstånd. Och här hemma i Sverige har vi, förutom tillfälliga gränskontroller, höjt vår beredskap inför terrorn – samtidigt som statsministern och vice statsministern käbblar om en tweet som den senare skrev igår där hon fokuserade mer på att attackerna kunde störa framtida klimatmöten i Paris, snarare än att över hundra människor hade dött.

Jag blir bara så trött och undrar vad det är för folk som styr här i världen. Sen blir jag ledsen, förtvivlad och rädd. Terrorn kommer allt närmare min comfort zone här i New Village, Uppsala. Sverige, men mina tankar går i första hand till dem som drabbats – direkt och indirekt. Hur många familjer som slagits i spillror, hur många liv som har släckts, hur många vars tillvaro har blivit förstörd för alltid… I ett sånt här läge spelar inga siffror nån roll – det är en katastrof. Fruktansvärt, förödande och hemskt. Hur kan människor göra så här mot sina medmänniskor? Det övergår mitt förstånd.

---

 

Det var inte alls så här jag tänkte inleda lördagens första inlägg. Men nu blev det så. Det går inte att blunda, det går inte att inte känna sig berörd. Jag ska ändå försöka ta mig samman, för från och med idag har jag ansvar för ett pojkliv när jag ska vikariera som förälder ett tag.

 

Jag hade med mig Ida Bäckmann i sängen i morse.

Vem är kvinnan med hela handen under hängslet?

Så lyder första meningen i den bok jag började läsa igår kväll, Sigrid Combüchens Den umbärliga och det var med detta citat jag hade tänkt börja det här inlägget ursprungligen. Boken handlar om en kvinna i litteraturen som stod i skuggan av litterära giganter som Gustaf Fröding (föremål för min C-uppsats) och Selma Lagerlöf. Det intressanta är att jag hade fått för mig att detta var en roman. Fel! Det är en biografi och till viss del en litteraturhistorisk upprättelse där bland annat en av mina gamla docenters (avliden i april i år) omdömen som 29-åring om Ida Bäckmann kommer delvis på skam. Jag har läst cirka en tredjedel och ungefär 200 sidor återstår, några av dem plöjer jag säkert idag.

Pojklivet och jag har lite annat för oss också. Jag ska bland annat köpa både en present och en julklapp till en vän – ja, jag har ju vänner som inte bara firar jul utan fyller år i december också. Dessutom måste vi införskaffa föda som ska tillagas idag. Tillagning av föda är inte min starka sida. Därför blir det med all säkerhet ett besök hos ICA Kvantums delikatessdisk. Jag har ju lön nu och kan handla lite mer fritt.

Vad har DU för dig denna lördag??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag startar nog datorn nån gång under dan och kollar läget och då vill jag gärna läsa nåt som inte enbart handlar om terror.

Var rädd om dig!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gödsel blir djurfoder

Ett inlägg i vilket Tofflan puffar för sin senaste artikel!

Föreställ dig att du driver ett lantbruk i ett låginkomstland. Eftersom där är dåligt med vägar blir det enklaste sättet för dig att göra dig av med gödseln från dina djur – OCH din familj – i närmaste vattendrag. Björn Vinnerås, docent vid institutionen för energi och teknik vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, är en av dem som driver ett projekt där gödsel faktiskt blir mat – för djur. Men tycker han inte att det är äckligt att jobba med skit??? Läs min senaste artikel hos Uppsalanyheter.se!!!

 

Bajs på vardagsrumsgolvet. (Arkivbild från Toffelhemmet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Tyvärr, jag överlevde!

Det snöar idag. Massor just nu. Fästmön är hemma däckad med en förkylning. Sånt är inte bra att ge till varken gamlingar eller kollegor.

Själv har jag nyss kommit hem från morgonens trevliga undersökning. Jag fick ju varken äta eller dricka eller ta medicin efter midnatt, så för att påminna mig om detta, eftersom jag är som en zombie på morgnarna, fick jag lägga en lapp på medicinerna.

En påminnelselapp till Zombie-Tofflan.

Kom i god tid till Läkarhusets kirurgmottagning. Hade Anckarström med mig, som tur var. Bussresan ner till stan klarade jag med tuggummi och boken! Kände mig modig när jag landade i väntrummet. Två tanter satt där redan och läsa i fina magasin. Sen kom en syster och hämtade dem till operation. Så blev det min tur. Då var jag inte ett dugg modig.  Syster Sonja var irriterad för att min doktor inte hade skrivit ett ord om lugnande. Han trodde väl att jag inte behövde nåt eftersom jag har gjort den här undersökningen så ofta. HA! Eftersom det tar längre tid med lugnande var syster Sonja först ovillig, men sen visade det sig att de fått ett återbud, så då räckte tiden. Jag fick en hutt som smakade vidrigt. Men lummig blev jag…

Det här var min utsikt medan jag väntade på att den lugnande hutten skulle verka. Vid pilen ser du den svarta slangen som är en kamera. Den skulle jag svälja ner i magen.

Docent Sven gjorde själva undersökningen. Eftersom han har samma namn som frisör i Metropolen Byhålan blev jag lite fundersam. Men docent Sven var snäll och duktig. Fast han tyckte jag skulle hålla mina fingrar i styr när jag försökte dra upp den där jävla kameran ur hals och mage. 👿

Resultatet fick jag veta genast. Det är inget sår i magen som blöder och som orsakar mitt dåliga blod. Men jag har ett bråck på matstrupen eller magmunnen, jag minns inte vilket och så är det inflammerat runt omkring. Så docent Sven tyckte att jag skulle ta upp min medicinering igen. Det har jag gjort. Genast. Jag orkar inte må illa en sekund till.

Nu återstår att se om det blir andra roliga undersökningar för att härleda blodproblemen eller om det bara är så att jag får medicinera periodvis.

Jag är fortfarande påverkad av den lugnande hutten, så nu när jag har ätit lite yoghurt, ett kokt ägg och två knäckemackor som rev skönt i min slangade hals, ska jag lägga mig en stund och vila.  Sen ska jag hasa över till Tokerian för att införkaffa föda (soppa). Vi tänker annars stanna inne och glo på film idag. Den största ansträngningen för min del blir att värma soppa och att tvätta håret.

Nu ska jag ringa mamma som vill veta hur det har gått. Anna ligger på gästsängen och vilar.

Read Full Post »

Fullt ös, medvetslös?

Närå, jag kämpar på. Det beror på att Fästmön lagar god och nyttig mat åt mig och förhoppningsvis att meducinen gör lite nytta. Men det klart att det står stilla lite just nu med de röda blodkropparna eftersom jag gör av med fler än jag kan producera. Jag känner mig lite, lite piggare. Inte mycket, men lite. Och det är ett steg i rätt riktning. Dessutom har jag sluppit den infernaliska värken. Den smärtan som jag fruktar mest av allt det onda. För jag förstår den inte och kan inte ”behandla” den. Nu är det emellertid snart dags för den första undersökning, men det dröjer ytterligare en och en halv vecka. Det är en måndagsmorgon och jag får varken äta eller dricka från midnatt. Jag ska ta mig in till stan, till Läkarhuset och bli undersökt klockan halv tio av docent Sven. Känner mig lugn och trygg med detta eftersom jag slipper Sjukstugan i Backen. Är det nåt ställe jag är rädd för så är det Sjukstugan! Att bli behandlad av den som indirekt har förstört ditt liv känns inte OK.

Så här sjuk blev jag sist jag var inlagd på Sjukstugan.

Idag är det fullt ös, medvetslös. Bara att köra på och försöka klara av svängningarna och byta spår inför varje möte. Morgonen inleds med att sprida flyers om en intern fototävling – ja, jag deltar förstås och tänker ju vinna kameran som är första pris! (nåja…) Klockan tio har jag mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Konstigt nog är jag mer nervös den här gången än den förra och första! Jag vill ju så gärna göra bra ifrån mig – för jag skulle så gärna vilja arbeta kvar här… Men nästa månad är det slut. Om det inte sker mirakel, förstås… Please pray for me, those of you who care!

Lunchen ser jag fram emot! Inte bara för att det blir kycklingspett i jordnötssås på thaistället utan för att jag ska träffa ”min” fakultetskommunikatör. L är så fantastiskt klok och det känns inte alls fel eller knäppt att nyttja L lite som en mentor, trots att jag nog är mer senior – både till åren och till yrkeserfarenheten – än L. Men jag har ju inte L:s bakgrund just här. Sen är det alltid, alltid spännande att diskutera kommunikationsfrågor med L, för L är som sagt fantastiskt klok.

Dagens lunch! Fast minus boken – jag har ju levande sällskap idag.

Efter lunch blir det en intervju och klockan 15 får jag besök av M som ska hjälpa mig att få iväg ett pressmeddelande via vår pressförmedlingstjänst. Jag har bara gjort det två gånger och det är lite mickligt.

Anna börjar tidigare än vanligt idag, redan klockan 14. Hon jobbar ju en del administrativt och idag blir det två timmar datorjobb innan hon kliver ut på golvet och är undersköterska. Jag ska kolla ett par saker efter jobbet, kanske handla nånting. Det är ju inte bara jag i familjen som fyller år i april. Anna fyller 25, ungefär, cirka två veckor innan jag fyller 15. (Ja, ja, jag har dyskalkyli…)

Mamma ringde igår och mår inget vidare. Jag har lite svårt att räcka till för henne eftersom jag behöver alla krafter för egen del, men hon lyssnar inte på det örat. Den ena saken efter den andra kommer upp som jag ska ordna, fixa eller hjälpa henne med under påsken. Och visst ska jag försöka göra det! Men jag skulle också behöva vila och koppla av lite. Påsken är emellertid några veckor framåt i tiden och förhoppningsvis har meducinen gjort ännu mer verkan till dess så att jag är ännu piggare då.

Read Full Post »