Intuition och intriger

Ett inlägg om såväl fiktiva som verkliga intriger – och intuition. För att inte tala om mat och vin…

---

 

Morgonsysslor – läsa och dricka kaffe i sängen.

Och vart tog den här dan vägen??? För min del inleddes den med läsning. Jag hade inte tänkt ligga i sängen och läsa (och spela Wordfeud) så länge, men HEPP! så hade jag slukat de 160 sista sidorna i Flickan framför muren. Fy te rackarns sicken bra deckare! Nu har jag påbörjat min tionde och sista julklappsbok – och det är faktiskt inte nån deckare. I stället har Eva Wiklund (kommunikatör hon också precis som Kristina Appelqvist och yours truly, för övrigt!) skrivit en bok baserad på Anna-Lena Vikströms upplevelser av sina… förmågor. Detta skulle jag vilja skriva mer om här, men nånting inuti mig säger att det är sånt en inte ska prata så högt om.

 

 

Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt.

Att känna och veta, se och höra, saker som de flesta andra inte noterar är ganska jobbigt. Min intuition, som jag väljer att kalla den, har de senaste åren dessutom haft en stor störning – jag har gjort fatala missbedömningar av framför allt människor. Men en del bedömningar har varit helt korrekta. En av dessa människor… påverkade mig negativt idag, tyvärr. H*n skrämmer mig, kort sagt. Det är en person som gillar att skvallra och intrigera bakom ryggar, gärna ställa sig… von oben. I ansiktet är det sen oskyldiga blå ögon och en leende mun. Ibland önskar jag att jag inte kan se bakom ansiktet – alternativt att ”alla” skulle kunna det. Fast tillvaron ska ju som bekant inte vara enkel. Vi är här för att lära och det är genom svårigheter – och svåra människor – vi kommer vidare. (Kanske är det därför jag drar mig undan mer och mer till böckerna..? Med min nya bok på gång är jag i alla fall ytterligare ett myrsteg närmare mitt mål att läsa fler böcker av andra genrer än deckare…)

Det har varit en grå dag. Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt, men tack och lov har det blivit varmare. I morse var det ett par, tre minusgrader, framåt dan har det varit runt nollan. Jag längtar efter barmark igen. Det behöver inte vara sol varje dag, bara jag slipper snön, kylan och halkan…

En grå dag. (Just dessa träd fotade jag i Himlen igår.)

Men jag har faktiskt inte bara läst och spelat idag. Jag har skrivit också. Nog hade jag velat skriva mer, men tyvärr blev det inte så. Jag tog en lång dusch och tvättade håret innan jag ringde mamma. Det var min tur att skrapa veckans Trisslott. Inte en spänn vann vi. Nu väntar en strykhög som jag gärna vill bli av med innan jag steker firren jag ska ha till middag. Igår provade jag förresten att steka kalkon i grillpannan. Det blev suveränt gott det också precis som laxen jag brukar grilla. Till kalkonen drack jag Zensa primitivo. Det gillar jag! Till kvällens middag blir det nog ett glas vitt. Mitt sällskap i afton blir, precis som igår, en bok.

Lördagsmiddag bestående av kalkonfilé med jumbo frites och ett glas Zensa primitivo. Mitt sällskap var ett tänt ljus och en bok.

Slutligen… det var en hel drös med folk från Uppsala som syntes i TV-rutan i torsdags kväll. Kan DU se några bekantingar här – förutom Anders och Knut Knutson???

Kan du se några bekantingar???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ta slut och gå vidare

Ett inlägg om drycker, sånt som är på väg att ta slut och annat.

---

 

Hum. Jag tycker allt att de som läste min blogg igår är dåliga på att gissa. Eller svara på min fråga. Hum hum, det blir bakläxa. Vad handlar elva i förra inlägget om???

Nu ska jag inte banna dig som läser. Om nån ens läser. Jorå, jag ser att det finns läsare, men som vanligt verkar det vara svårt att kommentera. (Lättast verkar det vara för den som vill vara oförskämd, men sån kommentarer sorterar administrationsskorpionen bort åt mig, så de publiceras aldrig.) Det är lite synd, det, för trots att eländet är utdraget (bloggen, allts) är utrymmet fortfarande på väg att ta slut. Och när det är slut går det varken att kommentera eller skriva inlägg.

Andra saker i min tillvaro är också på väg att ta slut. I morse fick jag bekräftat nåt jag bara hört ryktesvägen. Jag själv är inte direkt berörd eftersom läget är som det är med kontrakt och sånt. Men jag kan se att en kompetens går förlorad. Jag kan emellertid också se att det kan vara bra att gå vidare, nåt som inte enbart gäller mig själv.

Nåt som tycks ha tagit slut och gått vidare är kaffeautomaten på jobbet. Här är ganska turbulent rent allmänt sen nån månad tillbaka, med folk som byter rum, rum som byggs om, kontor som delas av etc. Det kommer flera, alltså. Ja, människor. Gissningsvis räckte gamla kaffeautomatens kapacitet inte till. Till lunch upptäckte vi en sprajtans ny. Premiärkoppen gjorde dessvärre inte nåt större intryck på mig. Nån revolutionerande förändring vad gäller styrka och smak var det inte. Men det gladde mig att vi numera får GRATIS kaffe på jobbet – i alla fall enligt den nya automaten…

Ny maskin till kaffet på jobbet. Och kaffet har visst blivit gratis också…

 

Som du säkert har noterat är det fredag idag. Jag har haft en kämpig dag där högerarmen och handen har fått jobba stenhårt tack vare en dumhet jag gjorde häromdan. Men vi är här för att lära oss, finns det folk som säger, och lärde mig gjorde jag minsann. Den hårda vägen. I kväll får jag vila armen och inte lyfta nån tung ölburk utan ett lätt glas rött. Fästmön håller på att köpa hem godsaker till vinet åt oss (vinet finns redan i vinskåpet). Det blir framför allt ostar, men också kalkonsalami, oliver och lite annat smått och gott. Som gjort för att låta arbetsveckan ta slut och gå vidare in i helgen.

Min helg började redan i morse när jag upptäckte att jag hade lagt fram mina gamla favoritstrumpor, en julklapp (?) från Anna för några sen. Vilket märks eftersom resåren har ett och annat att önska. Men se slut är de inte än, strumporna. De går bara vidare i mina skor/tofflor.

Mina favoritstrumpor är på idag.

Vi drar till Stockholm i morgon och träffar goda vänner och på söndag ska vi träffa Annas snälla mamma. Jag hoppas att DU får en lika gå helg som jag tror att jag får!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Ann-Sofie

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Visste du att 14 500 berusade människor sätter sig bakom ratten varje dag? Jag hade ingen aning om att rattfylleri var så vanligt. Det är inte utan att jag som är ute och reser i påsktrafiken blir lite orolig. I kvällens När livet vänder berättar Ann-Sofie för Anja Kontor om hur en rattfyllerist tog hennes familjs liv: son, svärdotter och två små barnbarn. Hur vänder ens liv när familjen är utplånad? Att 26 800 rattfylleribrott anmäldes förra året lindrar inte förlusten.

Ann-Sofie berättade om förlusten av sin familj för Anja Kontor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det märkliga i kvällens program är att det kunde ha varit Ann-Sofie själv som satt bakom ratten. Hon och maken är nämligen nyktra alkoholister. När hon var sjuk tappade hon omdömet totalt, säger hon, och hade inga problem med att vara alkoholpåverkad och sätta sig bakom ratten. Sen ett antal år tillbaka jobbar hon som missbruksterapeut. Sonen Daniel, som omkom, höll på att utbilda sig till detta också. Snacka om ödets ironi att just den familjen drabbas. Daniel, hans fru och hans två små barn brann upp, helt enkelt.

Hur klarar man av att gå vidare efter nåt sånt? Ann-Sofie har aldrig känt för att hämnas på den alkoholpåverkade långtradarchauffören. Hon förstår att det var sjukdomen alkoholism som orsaken. Det är stort, tycker jag, att inte bli hatisk och bitter. Men när Ann-Sofie berättar om olyckan bryts nästan rösten när hon frågar sig varför det yngsta barnbarnet inte fick bli mer än 17 dagar gammalt. Och plågades de? Försökte Daniel hjälpa sina barn? Eller gick de alla väldigt hastigt bort?

När Ann-Sofie säger att hon är glad att de alla fyra fick dö tillsammans hajar jag till. Men sen förstår jag hur hon tänker – ingen blev lämnad ensam kvar i den unga familjen. De begravdes till och med i samma kista senare, föräldrarna på ömse sidor om sina små pojkar.

En del av läkningen blev sen de nya barnbarn som kom. För Ann-Sofie har en dotter och Daniels tvillingbror kvar i livet. Nya barnbarn, som det inte var helt lätt att våga knyta an till i början.

Jag ser en färgstark kvinna i Ann-Sofie, men styrkan sitter inte enbart i hennes färger. Jag beundrar henne så otroligt för att hon trots det svåra aldrig blev bitter.

Som alltid blev det ett starkt program som gav mig mycket att tänka på. Jag suger i mig och försöker lära av andra som har (haft) det svårare än jag. Känner mig fortfarande som en lågstadieelev. Mitt liv har inte vänt än. Men det är gott att veta att andras har gjort det.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart 20

Ett födelsedagiförvägsfirande inlägg.

---

 

På onsdag är Fästmön inte längre tonårsmorsa på ett tag. I kväll samlades vi i Himlen för att fira Frida som blir 20 år på onsdag. Goa, fina yngsta bonusdottern, bara i början av livet. Jag önskar jag hade kunnat ge mer. Mest av allt önskar jag att jag hade kunnat laga saker och ting. Men till och med mitt superlim hade torkat. Och livet måste var och en lära för. Jag kan egentligen bara önska att det är lite snällare i fortsättningen mot den här tjejen.

Frida, snart 20 samt hennes mammas söta rumpa, en riktig linslus, den senare.

 

Från mamma och mig  blev det kläder och en plånbok. Pappa Jerry hade köpt så många fina saker, bland annat en skinnjacka. Till och med kattbröderna hade paket till Frida. Storebror gav presentkort.

Jag hämtade Anna efter jobbet. Hon ställde sig direkt i köket medan jag tog en promenad med snabeldraken med mera före maten. Och så bytte Jerry och jag kaffe med varandra. (Nej, det är ingen kod för nånting annat.) Anna bjöd på hamburgare, själva åt hon och jag halloumiburgare. Mormor och L plingade på just som jag hade tryckt på kaffet.

Anna lagade inte bara mat, hon hade bakat småkakor och gjorde en kladdkaka för LCHF:arna samt en hallontårta för övriga. Magen stod i sju hörn på oss alla när jag slängde av Jerry, Frida och Elias på Morgon. Äldsta bonusdottern Linn stannade kvar hos sin mamma innan hon tar planet hem till byn i Norr i morgon. Men roligt att träffas var det!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack för att jag får vara med i er familj!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Åktur i cyberspace

Ett inlägg i vilket Tofflan gör en tur bland media i cyberspace.

Jorå, nog händer det grejor! Fast inte så mycket inne hos mig. Däremot ute i cyberspace. Häng med på en åktur om du har lust. Om du inte har lust – strunta i det!

Stockholm-Motala= öl!

Öl hjälper dig att gå ner i vikt! Det säger amerikanska näringsexperter och Prav… Aftonbladet är inte sen att lyfta detta till en nyhet – 2006. Redan då, alltså… Jag läste och lärde. Men det där med ölmage… Nog dricker jag öl, fast magen finns där ändå. Troligen dricker jag inte tillräckligt med öl. Så måste det vara! (Typ två i veckan.)

Praktikant dog efter att ha jobbat 72 timmar i sträck. Nog för att jag vet att det finns arbetsgivare som utnyttjar gratis eller grå arbetskraft. Men det här tar nog priset! En 21-årig praktikant på en investmentbank kollapsade i duschen och dog medan taxin väntade. Jag hoppas förstås att det bara är skvaller och rykten, men…

Klonen Lennon?

Tandläkare vill klona John Lennon. Michael Zuk, en kanadensisk tandläkare, köpte en tand från John Lennon vid en auktion för två år sen. Tanden kostade 19 000 pund. Nu försöker han få fram dna ur tanden. Tanken är att klona John Lennon, som sköts ihjäl 1980. Det låter väldigt, väldigt läskigt, tycker jag… Let dead men rest in peace!

Böter för män som kissar utanför. Det här med män som står och kissar… Ja jag vet vad jag – och medicinsk vetenskap tycker – men… I Shenzen i Kina blir det straffbart att kissa utanför urinoaren (lite svårt att sitta på den, dårå…) och toaletten från den 1 september. Toalettinspektörer ska övervaka att inget spills. Och den som dräller riskerar böter.

Patriarkal politiker?

Han kan ta över efter Ebba. Om kristdemokraten Ebba Busch numera-också-Thor blir EU-parlamentariker är Jonas Segersam en tänkbar kandidat för kommunalrådsposten. Herr Segersam har i flera år varit landstingspolitiker och driver också bloggen Segersams patriarkala blogg. Det ger en viss vink om vilka frågor som denne man lär driva…

Hurra Herrey! Eller hur man nu ska uttrycka det… Richard Herrey blir marknadschef för Vätternrundan. Jag blir själv… mållös… Sjunga och dansa är väl en sak, cykla och marknadsföra nånting annat…

På Fonus har man en lysande personalpolitik!

Sjuskrivningarna ökar – men inte på Fonus i Linköööping! Det är rent fantastiskt! Inte en sjukskrivning på Fonus i Linköping på 15 år! Titta på klippet och lyssna på det härliga språket, döh!

Livet är kort. Jobba på Fonus så håller du dig frisk.

Read Full Post »

Ris, ros och annat

Äntligen! En näringsrik lunch idag! Jag hade dejt med den hjärtegoa L och denna agerade personlig assistent åt mig. Så fin som en ros i sin röda kappa kom hon och höll upp dörrar, bar matbricka och… bjöd på lunchen. Nej, det var jag som skulle bjuda, men försök argumentera med denna kvinna…

Till lördag har hon planerat nånting kulinariskt för mig och Fästmön. Vi ska åka hem till henne när Anna har slutat jobba och sen verkar det som om bilen ska lastas full av godsaker. Hon garanterade att vi INTE skulle vilja ha/orka med Tobleronen jag köpte i söndags…

Den utpekade lär vi inte vilja ha eller orka med på lördag, enligt L.

Jag vet inte om jag tillförde så mycket på lunchen. Det första jag gjorde var att kasta kokt ris över knäet. Eftersom Logen har mikroskopiska servetter hade jag inte ens lagt en som täckte en fyrkant på ena benet. Nåja, det var i alla fall ingen sås på just det ris jag spillde, så jeansen är obefläckade.

Dagen idag är mörk och trist. Igår kväll var jag så trött att jag gick och la mig mitt i CSI. Tittade på sovrums-TVn och då slocknar jag alltid efter högst fem minuter. Gissar att det lär bli samma idag. Jag var så trött att jag inte orkade strula ut på en krycka till soprummet med den snart överfulla tidningspåsen igår, så den står kvar som ett utropstecken innanför ytterdörren.

Högsta prio idag efter jobbet är att försöka handla lite på Tokerian. Jag får lämna kryckorna i bilen när jag går in och hänga på varuvagnen så där som mamma brukar göra. Hur jag ska ta mig in från garaget återstår att se. Kanske en krycka? GAH, jag hatar verkligen att ha detta funktionshinder, men det är nyttigt för mig att prova på. Det är först nu jag inser hur jobbigt det är för dem som ALLTID behöver gå med kryckor… Vi är här för att lära, eller hur var nu meningen med livet..?

Den enda dan jag jobbar för institution1 i veckan är tisdagar. Och den dan räcker inte till för det hästjobb jag har framför mig – att göra om alla forskningssidor. Först idag har jag fått namn på kontaktpersoner. En har jag pratat med sen tidigare så han är igång, men idag var det dags för nästa. Hans chef hade inte ens berättat för honom att han var utsedd till att göra detta… Nej, det känns inte riktigt bra. Jag skulle behöva sitta här mer rent fysiskt, så att jag kan gå med piskan  – eller riset, för den som föredrar det…

Igår blev jag erbjuden ett skrivjobb, men fick tacka nej till det eftersom jag inte har egen firma. Om jag hade haft ett fast jobb hade jag inte tvekat en sekund att registrera en firma, men som läget är det inte särskilt smart. Jag räknar allt mer med att bli arbetssökande igen efter årsskiftet och om man ska få a-kassa, det vet ju alla, får man ju inte jobba ens i egen regi. Detta trots att man är ärlig och anger exakt antal timmar och hur mycket man tjänar – så där så att a-kassan borde kunna dra av det från ersättningen. Nej, så funkar det inte i Sverige. Här ska man antingen jobba förfärligt mycket eller inte alls. Då först passar man in nån sorts mall. Oerhört tröttsamt för en som inget hellre vill än jobba. (Det finns de som till exempel är sjuka och inte kan jobba och så finns det de som inte vill jobba. Varför ska man envisas med att lägga ner tid och energi på att försöka hitta jobb åt dem när det kryllar av friska, fullt arbetsföra människor? Jag begriper det inte.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Att gå dagarna i förväg

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!

Idag är det andra skäl som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.

Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »

Haveri och återhämtning

Det är som om allting går sönder runt omkring mig. Det är nog jag som tar sönder saker och ting. Och människor. Gör dem olyckliga och arga, ledsna och besvikna. I förra veckan upptäckte jag att jobbdatorn hade blivit ledsen på mig. Eller inte datorn i sig utan webbredigeringsverktyget. Plötsligt hade jag inte behörighet att göra vissa saker och plötsligt hittade jag inte filer och dokument. Sånt kan vara otroligt stressande, eftersom jag ändå förstod att det måste vara nåt tekniskt problem.

Det tog tid att hitta nån som kunde verkligen kunde hjälpa, även om det var många män inblandade. Och äntligen fungerar det som det ska nu! Men först fick vi krascha mig totalt, rensa bort mig och sen återskapa mig. Vem vet, det kanske också är en Tofflan-klon som har skrivit dessa rader?

Vem av dem är jag?

Haveriet och återuppbyggnaden är det jag har ägnat mig åt från det jag kom hit i morse vid halv åtta och fram till strax före lunch. Då fick jag ta ett möte som jag skulle ha haft tidigare på förmiddagen. Nu har jag precis fått lite lunch i mig. Eftermiddagen ska jag ägna åt att återställa utseende och filer och annat såsom jag vill ha det. Det är liksom ingen idé att jag försöker jobba ikapp just nu.

När jag inte har kunnat jobba med det som just för tillfället är mina primära arbetsuppgifter har jag ägnat mig en hel del åt möten med människor. Jag har insett att de allra flesta vill ha nån som lyssnar på dem. Människor vill bli sedda, vill att nån ska höra deras tankar och åsikter. Det är värdefullt att bli insläppt! Jag har också lärt några personer hur man gör personliga hemsidor. Det är ganska häftigt att lära såväl intellektuella som intelligenta människor, för dem jag har ”undervisat” hittills har snappat allt på en gång! Fascinerande…

Igår kväll glodde jag på första semin i Eurovision Song Contest 2012. Jag livebloggade och efter att programmet var slut var det synnerligen hög tid att gå och lägga sig. Jag går ju upp klockan sex varje morgon när jag jobbar – med påföljd att jag bör vara nattad och klar absolut senast klockan 23. Varje kväll brukar jag skriva ett par inlägg till bloggen. Inlägg som jag sen tidsinställer publicering för vid olika klockslag dan därpå. Det orkade jag inte igår och därför har det varit ganska tyst här idag. Det här inlägget skriver jag på arbetstid eftersom jag inte hade nån rast på förmiddagen och bara fick ta en mycket snabb lunchrast.

Efter jobbet idag ska jag tvätta bilen. Ett tag såg det ut som om det skulle bli regn, men nu verkar solen titta fram igen. I morgon har jag introduktion hela förmiddagen, men måste smita iväg nån timma för att prata i ledningsgruppen om min kommunikationsplan. Det är detta jag också tänker fokusera på i eftermiddag. Jag kan ju inte stå bland alla chefer och professorer och inte kunna tala för mig… I morgon eftermiddag sen smiter jag iväg till bilbesiktningen. Jisses, jag känner mig nästan som en förälder som ska till doktorn på hälsokontroll med sitt barn…

Read Full Post »

Nä… om man skulle ta och flytta på sig eller Det är ensamt på toppen

Att det är ensamt på toppen får man erfara då och då. Det finns inget så fult som avundsjuka och missunnsamma människor, tycker jag. Samtidigt är livet inte rättvist. Även om jag vet det med förnuftet vill känslorna gärna springa iväg.

Stanna kvar ensam på toppen eller flytta?

Idag på lunchen träffade jag bästa B och ”Lisbeth” och vi pratade om det här med löner och vad man kan tänkas begära respektive få om man skulle erhålla en ny tjänst. ”Lisbeth” har en kompis som diskuterat frågan i samband med att h*n vill söka sig från Storstaden till jobb på hemmaplan. Och på nåt sätt räknar h*n då med att h*n får gå ner i lön. Frågan är om h*n tycker att det är OK.

För mig finns det flera delar som spelar roll när det gäller jobb.  Jag har klarat mig på mellan en tredjedel och 50 procent av vad jag har i lön idag under ungefär två och ett halvt år. Nej, det är skitsnack att man får 80 procent av sin lön med en inkomstförsäkring. Därför känner jag mig som en miljonär när jag får lön. Det är jag naturligtvis inte och jag har ingen särskilt hög lön – det är a-kassan som är jävligt låg.

Idag är det betydligt mer viktigt för mig att jag får ett bra bemötande på jobbet och att jag möts med respekt för min kompetens. Får jag dessutom, som idag och här, fria tyglar – inom en viss ram – att utföra mitt uppdrag, njuter jag verkligen och är otroligt produktiv. Kvantitet, men också kvalitet, vilket jag får höra. Jag får nämligen feed back här. Återkoppling. I den här miljön är man van att kritisera och man är duktig på det. Att nån bryr sig tillräckligt för att tycka nånting om det jag gör är helt fantastiskt för mig – och väldigt ovanligt. För om man jag aldrig för höra nånting om de arbetsuppgifter man jag utför, vare sig positiv kritik eller negativ, då tröttnar man jag och utför uppgifterna mekaniskt.

Jag lär mig saker varje dag. Jag lär mig ta kritik och jag lär mig ge. Jag ger kritik också, jag peppar och jag uppmuntrar och jag tycker till när nånting inte är så bra.

Så nä… jag flyttar nog inte på mig just nu. Men jag vill poängtera att jag inte på nåt sätt tar denna arbetsplats för given. I morgon kan nån rycka undan mattan för mig och hugga mig i ryggen. Det är jag fullt medveten om. Fast det är inte ensamt på den topp där jag har min arbetsplats, där är fullt av goda kollegor.

Read Full Post »

”Å vilken underbar morgon, å vilken underbar daaag…”

Äntligen sitter Tofflan vid en fungerande jobbdator. Bara det att System 7 och  jag inte riktigt kommer överens och min webbläsare ser helkonstig ut och saknar toolbar. Nu har jag fått till det hjälpligt – det gäller att inte vara datahandikappad en sån här kort arbetsdag när knappt en käft är på jobbet. Mer än E och jag på min våning. Vi sitter i var sin ände av korridoren, men jag hör smattret från tangentbordet, liksom E säkert hör mitt. Jag ska faktiskt försöka få lite gjort idag. Bland annat väntar jag på att en forskare ska ringa så vi kan planera en sida på svenska och en på engelska till webben kring hennes spännande projekt i Kenya.

Igår hann jag göra färdigt mitt första egna lilla pressmeddelande. Eller nåt pressmeddelande är det väl egentligen inte, snarare en inbjudan till press och allmänhet till en del av en kongress i nästa vecka som vanligtvis är helt sluten. Det ska bli spännande att se om det blir nåt napp!

Smarrigt fredagsfika brukar det vara här i princip varje vecka, men jag tror inte det är nåt smaskens på gång idag. Jag och E får väl gå och ta en kopp om en stund, i alla fall.

Vår kloka kaffeautomat har en Väck-mig-knapp!

                                                                                                                                                              Jag är fortfarande väldigt trött idag, Fästmön var ännu tröttare än jag i morse. Hon har ju haft sovmorgon varje morgon, men i gengäld jobbat kvällar. Jag väckte henne försiktigt i morse och jag sjöng verkligen inte rubriken på detta inlägg för henne!!!

Igår kväll åkte jag ut till Himlen med tre matkassar. De räcker nästan till två dagar. Nu visade det sig att det blir manfall i familjen i helgen. Frida är hos en kompis och hälsar på och Johan ska vara borta på lördag. Kalas-Killen, det vill säga Elias, har kalas både lördag kväll och söndag eftermiddag. Man undrar vad föräldrarna tänker på när det förläggs två kalas på en och samma helg… Det är också lite tokigt, tycker jag, att förlägga kalas till fredags- och lördagskvällar. För Annas del – och säkert även för pappa Jerry! – är det kanske inte så kul att första kvällen man får hem Kalas-Killen efter en vecka hos dan andra föräldern ska grabben iväg igen på kalas. Ingen myskväll med familjen, liksom.

Här dansar Kalas-Killen loss inne i en klädaffär på sommarlovets sista dag när vi var iväg och köpte skor, tröja och ryggsäck han och jag.

                                                                                                                                                                 Igår kväll fick jag i alla fall en pratstund på tu man hand med Johan. En vecka har han jobbat på praktik på ett slakteri. Det är ett tungt jobb och jag skulle tycka att det var lite läskigt att jobba med döda djur, men Johan klarar av det. Han är där för att lära och för att få omsätta sina ganska teoretiska kunskaper i praktiken. Eller nja, styckning har han ju ägnat sig åt förut. Men inte allt runt omkring. I början av december ska man sen diskutera en eventuell fortsättning. Självklart hoppas han på en anställning, för aktivitetsstödet går ju inte att leva på. Personligen tycker jag att 130 kronor om dan är att jobba gratis… Jag är emellertid glad för Johans skull att han har fått den här möjligheten och så får vi hoppas att det är en väg ut i arbete. Han säger själv att allt förstås inte är roligt och att arbetet kan vara mycket tungt, men det är bra mycket bättre att jobba än att sitta vid datorn hela dagarna. Och tro mig, jag vet och jag håller med! Jag tycker att han är duktig som kör detta tunga praktikjobb på heltid. Lång resväg är det också, men han tar första bästa buss till jobbet. Jag håller alla tummar jag har för att det ska bli nåt bra av detta! Johan är en duktig kille, jag vet det. Sen är han inte världsbäst på att städa, fast det är nåt han har blivit betydligt bättre på det senaste året.

Read Full Post »