Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rolighet’

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!


 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Röda vantar och kärleksvante

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan...

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!


Idag är det andra skäl
som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.


Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »

Det var en lite märklig känsla i morse att inte svänga in till nya jobbet utan fortsätt ända ner till gamla stället. Men kul också! Jag skulle hämta ett headset – jag lyssnar en del på webbseminarier och det är mest praktiskt att lyssna i lurar då eftersom man stör minst. Om jag har nå kritik mot bygget här så är det att det är väldigt lyhört. Jag hör i princip ”allt” kollegan IS säger när det telefonpratas. Och det kanske IS inte vill egentligen..?

Jag fick mina lurar och träffade också på gamla kollegorna E och BS i huset. Innan jag lämnade byggnaden tittade jag in till den hjärtegoa Lena som har varit sjuk ända sen vi var ute och käkade. Jädra lång baksmälla, tyckte jag, men troligen var det vinterkräksjuka i kombination med nånting annat. Jag är evigt tacksam att jag inte blev smittad! Jag hade ju själv varit risig i magen helgen innan och blev rädd att jag hade smittat Lena i stället. Men min magsjuka berodde nog på C-vitaminen… ehum… 😳 Ganska typiskt mig, annars, att bli sjuk när jag var ledig – jag hade ju semester på fredagen när eländet började och sen var jag ledig ända tills onsdagen när jag började jobba på nya stället.

På vägen ut träffade jag ”Lisbeth” som verkade otroligt världsfrånvänd eller väldigt, väldigt trött, för jag tror knappt hon uppfattade att det var mig hon hälsade på när hon pep uppför trappan. Men glad blev jag för sms:et som kom nyss – vi ska ses och luncha på torsdag! Då får jag nog höra inte bara ”det senaste” utan en och annan rolighet!

En annan person som det var extraroligt att träffa igen – och det var precis innan jag skulle hoppa in i bilen och åka iväg – var BH. Hon är så snäll och glad och jag passade på att ge henne en rejäl kram och tacka för vinet (det var nämligen hon som hade skött inköpet, misstänker jag starkt). Sen kom S och H och vi växlade några ord. Avslutningsvis lyckades jag uppehålla L när hon klev ur bilen, men å andra sidan var det till 99 procent jobbsnack, så…

Ryggen känns av igen idag efter att faktiskt ha känts bättre igår kväll. Fästmön och jag mumsade på bland annat whiskyädelost som hon hade köpt på Distingsmarknaden. Tyvärr blir det en hel del sittande på jobbet. Först ska jag på en föreläsning om video- och datormöten på förmiddagen, sen ska det, enligt L

showas

kring varumärket och den nya grafiska profilen på eftermiddagen. Spännande! L ska prata om skrivande och språk, frågor som intresserar mig. På tal om skrivande fick jag bakläxa av Anna igår på en av mina bloggtexter. Hon undrade

Var du trött eller stressad när du skrev?

Texten vimlade av inte bara stavfel och grammatiska fel utan var även rent generellt dåligt skriven. Fy mig! 😳 Men jag gör inte som TT i alla fall, hittar på ord. Är det nån som vet vad det understrukna ordet i texten på fotot betyder??? Jag fotade notisen ur morgonens lokalblaska.

Uthålpåligast – nån som vet vad det betyder??? 

Read Full Post »