Om man bara måste vara elak…

Ett ledset inlägg.

---

 

Spy(digheter) är jag hellre utan.

Människor som smilar en i ansiktet och hugger en i ryggen ger jag inte ett smack för. Tyvärr har jag råkat ut för ett antal såna, så det är väl därför ryggen är som den är. Spydigheter och insinuanta ord betackar jag mig för. Då är jag hellre utan.

Det lilla ordet tack är underskattat. Det har jag sagt många gånger. Idag finns det många sätt att säga tack på. Jag tackar härmed för den tid vi har haft som vänner. Och jag tänker inte skylla på nånting annat än att jag har fått nog.

Jag skriver inte om min smärta för att nån ska ömka mig eller tycka synd om mig. Jag skriver om den för att jag inte ska beklaga mig ljudligt. Eller i alla fall mindre. Genom att skriva lindrar jag ångesten. Inuti finns nämligen en oro och den kommer jag inte ifrån. Kramperna i magen och smärtan i ryggen hänger ihop, på nåt sätt. Efter alieningreppet lämnades ju ett antal organ kvar och det är nåt av dem som bråkar, det är jag övertygad om. Det gör mig orolig. Orolig för att nåt nytt skit ska dyka upp. Jag vill bara leva. Leva ett tag till. Göra sånt som är normalt och vanligt. Läsa alla nya böcker jag har fått idag!

Jag blir elak när jag har ont. Vid tillfället när bilden togs hade jag emellertid inte ont alls.

Lilla mamma ringde nyss.  Så märkligt, men hon är också jättesjuk. På var sitt håll, ligger vi, med var sin spyhink, nästan. Men jag har inte spytt, inte ens när smärtan i magen blev outhärdlig igår. Jag stängde av. Stängde ner. Och sov. För jag blir bara elak när jag har ont. Kanske är det så med andra också.

Nu fokus på dem som bryr sig och de snälla. De som ger energi. För ett rejält mått av sånt skulle jag behöva. Inga falska tårar sen när jag är borta, tack. Too late.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Företräde?

Ett inlägg i vilket Tofflan gör en deklaration.

På förekommen anledning, efter en händelse igår:

Jag lämnar inte företräde åt dig.

Jag har bara lärt mig att aldrig vända dig ryggen för det är då du hugger i den.

Men jag slutade vara rädd för dig för ett tag sen. Jag kan inte vara rädd för nån som är så feg och yngklig som du. Nån som skickar andra att föra den egna talan. Nån som inte själv vågar stå för det h*n tycker. Nån som… högg och som fortsätter att hugga i människoryggar.

Så företräde? Nej, inte alls. Jag vill se vad du gör och planerar härnäst så att jag kan möta ditt anfall stridsberedd. 

Du suger. Men jag äger. 

Livet är kort. En del tycks inte uppskatta de nya chanser de har fått.

Read Full Post »

Födelsedagar, nattugglor och en långnäsa

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.

Den här födelsdagsnotisen är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.

PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Nä… om man skulle ta och flytta på sig eller Det är ensamt på toppen

Att det är ensamt på toppen får man erfara då och då. Det finns inget så fult som avundsjuka och missunnsamma människor, tycker jag. Samtidigt är livet inte rättvist. Även om jag vet det med förnuftet vill känslorna gärna springa iväg.

Stanna kvar ensam på toppen eller flytta?

Idag på lunchen träffade jag bästa B och ”Lisbeth” och vi pratade om det här med löner och vad man kan tänkas begära respektive få om man skulle erhålla en ny tjänst. ”Lisbeth” har en kompis som diskuterat frågan i samband med att h*n vill söka sig från Storstaden till jobb på hemmaplan. Och på nåt sätt räknar h*n då med att h*n får gå ner i lön. Frågan är om h*n tycker att det är OK.

För mig finns det flera delar som spelar roll när det gäller jobb.  Jag har klarat mig på mellan en tredjedel och 50 procent av vad jag har i lön idag under ungefär två och ett halvt år. Nej, det är skitsnack att man får 80 procent av sin lön med en inkomstförsäkring. Därför känner jag mig som en miljonär när jag får lön. Det är jag naturligtvis inte och jag har ingen särskilt hög lön – det är a-kassan som är jävligt låg.

Idag är det betydligt mer viktigt för mig att jag får ett bra bemötande på jobbet och att jag möts med respekt för min kompetens. Får jag dessutom, som idag och här, fria tyglar – inom en viss ram – att utföra mitt uppdrag, njuter jag verkligen och är otroligt produktiv. Kvantitet, men också kvalitet, vilket jag får höra. Jag får nämligen feed back här. Återkoppling. I den här miljön är man van att kritisera och man är duktig på det. Att nån bryr sig tillräckligt för att tycka nånting om det jag gör är helt fantastiskt för mig – och väldigt ovanligt. För om man jag aldrig för höra nånting om de arbetsuppgifter man jag utför, vare sig positiv kritik eller negativ, då tröttnar man jag och utför uppgifterna mekaniskt.

Jag lär mig saker varje dag. Jag lär mig ta kritik och jag lär mig ge. Jag ger kritik också, jag peppar och jag uppmuntrar och jag tycker till när nånting inte är så bra.

Så nä… jag flyttar nog inte på mig just nu. Men jag vill poängtera att jag inte på nåt sätt tar denna arbetsplats för given. I morgon kan nån rycka undan mattan för mig och hugga mig i ryggen. Det är jag fullt medveten om. Fast det är inte ensamt på den topp där jag har min arbetsplats, där är fullt av goda kollegor.

Read Full Post »

Pride är slut – in i garderoben igen, eller?

Stannar till och läser en mycket tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, signerad Negra Efendic′. Den handlar om att Pride är slut och att så många som en fjärdedel av Sveriges HBTQ-människor skuttar in, inte bara i vardagen utan i garderoben, också. En fjärdedel. 25 procent. Det är många, det… Det handlar om att inte våga vara sig själv på jobbet.

Rosa hatt med regnbågshår, DET är annorlunda. Eller mindre vanligt..?

                                                                                                                                                                   Många har åsikter om huruvida man ska vara öppen eller inte på jobbet. Vad har ens sexualitet med jobbet att göra? Inget, vanligtvis. Det är ju inte precis så att man sitter och berättar om vad man gör i sovrummet (ja, inte nödvändigtvis där, men det handlar om sex, alltså!) på jobbet. Det är inte det det handlar om. Det handlar om huruvida man kan/vågar delta i diskussionerna kring fikaborden när man pratar om semestern eller helgen som varit.

Det är inte alltid lätt att vara öppen på jobbet. Personligen har jag aldrig dolt hur jag lever privat. Jag har aldrig gjort några regelrätta ”bekännelser” utan berättat när det har varit läge. Ofta väldigt tidigt på en ny arbetsplats. Det har funkat – vad jag vet. Det snack och annat som alltid försiggår bakom ryggen får man ju ändå aldrig höra.

Det jag däremot fick höra av en av mina senare chefer önskar jag att jag hade reagerat på och faktiskt anmält. Det var vårt första jobbmöte och vi skulle tala om mina erfarenheter inom yrket samt mina utbildningar. Då säger chefen plötsligt

Jag vet att du är homosexuell och det är OK för mig.

Jaha. Skulle jag ha varit nöjd med och glad åt det? Jag vet att jag blev betänksam och kontaktade en av chefens tidigare medarbetare, en person som senare om inte högg mig i ryggen så vände mig ryggen. Medarbetaren svooor på att det enbart var ett sätt att tala om att chefen ”visste”, ingenting annat. Men jag gick ändå och grubblade på vad min homosexualitet hade med min kompetens i jobbet att göra… Alltför sent insåg jag tyvärr att det var första spiken i min kista. Och nu går det inte att göra nåt åt.

Det finns både för- och nackdelar med att vara öppen homosexuell på sitt arbete. Trots det som hände mig vill jag nog säga att jag föredrar att vara öppen. Jag vill inte smussla och smyga med hur jag lever. Men jag har blivit mycket väl medveten om vilka konsekvenser det kan få. Finner jag några liknande tendenser nån annanstans tänker jag inte tolerera dessa. Var så säker.

Till dig som är hetero och vill uttrycka din ”tolerans” mot såna som mig vill jag bara säga:

Sluta att se mig som en apa i en bur. Jag är människa som du. Jag äter, sover, jobbar, älskar. Jag är inte annorlunda, bara mindre vanlig, kanske. Men mångfald berikar! Tänk på det en stund.

Read Full Post »

En alldeles egen 25-punkts-listjävel!

1. Så beskriver jag min utsida:
   Tjock mage, stor näsa, blåblåa ögon och ett hår som aldrig vill göra som jag vill. Närsynt och stora fötter, elefantöron. Självsäker. Luvatröja, jeans och Pride-kedjan. Ganska långa fingrar och ögonfransar.
2. Så beskriver jag min insida:
   Känslig, typ sårar du mig är du ”död” för mig. Och du vill INTE bli min fiende, jag lovar… Omtänksam, snäll, elak, rädd, orolig, osäker. Monogam. Arg och ledsen, men knasig humor. Lojal. Arbetsmyra. Ironisk. Fåfäng.
3. Det gör jag aldrig:
   Kör bil när jag har druckit alkohol.
4. Det gör jag ofta:
   Bloggar.
5. Det sämsta jag har gjort:
   Jag var otrogen en gång i ett förhållande. Otrohet är aldrig OK.
6. Det bästa jag har gjort:
   Slutade röka efter nästan 30 år.
7. Jag avskyr:
   Rök. Folk som är okoncentrerade när de kör bil. Cyklister som tror att de har nio liv. Att diskutera politik – jag har alltid andra åsikter än ”alla andra”.
8. Jag gillar:
   Konstruktiv kritik. Diplomati. Vänner som kan både rosa och risa och ändå finns kvar. Sudoku.
9. Jag hatar:
   Folk som talar om för mig hur jag ska göra om jag inte har bett om råd/hjälp. Falska människor och svikare.
10. Jag älskar:
    Anna. Och så böcker, förstås!
11. På min önskelista:
    Ett jobb står överst, sen är det nog bara böcker.
12. Fem prylar jag inte kan leva utan:
    Datorn, mobilen, böcker… Äh, kommer inte på nåt mer.
13. Fem prylar jag KAN leva utan:
    Förstår inte frågan, kanske… kassettband..?
14. Äter helst:
    Kryddstark mat. Pasta. Pizza. Chilibågar. Druvor. Choklad (när jag inte mår illa.)
15. Äter aldrig:
    Kött av nöt eller gris eller inälvsmat, surströmming… öh… kommer inte på nåt mer…
16. Dricker helst:
    Vatten. Mjölk. Kaffe. Öl. Rött vin. Champagne.
17. Dricker aldrig:
    Dålig sprit. Dan efter.
18. Samlar på:
    Klipp. Böcker, kanske man kan säga. Samlade på prydnadsägg en gång i tiden liksom frimärken… Äkta vänner. Positiva upplevelser.
19. Vill jag helst ha i postboxen:
    Ett brev där det står att jag har fått ett jobb. Eller ett bokpaket! 😉
20. Vill jag helst slippa:
    Människor som bara är nyfikna och inte har egna liv utan snokar i mitt – och som vet om att jag helst vill slippa se dem! (Varför envisas?)
21. Skrattar åt:
    Annas tokerier!
22. Gråter över:
    Kalla människor som har huggit mig i ryggen utan att blinka. Tårar av rörelse när den som hatat mig säger att h*n gillar mig.
23. Blir varm av:
    Människor som visar mig omtanke. Lojalitet och när nån vågar stå upp för mig.
24. Blir kall av:
    Falska människor som utnyttjar systemet och kringgår regler – vilket får till följd att lagar och regler hårdnar och oskyldiga drabbas. Skvaller.
25. Hårdaste läxan/läxorna:
    Lita aldrig på nån utom den du älskar – även din bästa vän kan nämligen svika dig när du minst anar. Bli lite mer ödmjuk och se inte tillvaron i enbart svart eller vitt. Lär dig förlåta. (Jag har klarat en och en halv av dessa tre.)

Read Full Post »

Bara tröttigt

Dagen fortsatte i trötthetens tecken. Höll på att borsta tänderna när mamma ringde och berättade att hon skulle träffa en av sina miljoner kusiner idag och göra nån utflykt. Jag orkade knappt koppla vart hon skulle… Men jag tror att hon skulle göra nåt kul. Och det är BRA för henne att komma hemifrån.

Anna behövde handla, så vi styrde först kosan till ett av stans lågprisvaruhus. Jag hängde mest som en vante på varuvagnen, men Anna gjorde många fynd, bland annat gummistövlar till Elias och en ny vaxduk till köksbordet. Sen blev det en del hygienartiklar som slank ner i vagnen via både henne och mig. Hittade också ett intressant kaffe och undrade om herr Fnittrare varit framme och skojat..?

För alla finska kaffetanter!

                                                                                                                                                          Innan vi for ut till Förorten blev det storhandling på Tokerian. Där såg vi allt möjligt slugt och mindre slugt. Bland annat en snygging i gröna shorts. Anna träffade en glad gammal bekant och jag noterade i ögonvrån fru Rotfrukt som placerat sig i sin regnbågsfärgade utstyrsel och sin cykel och sina hundar lagom i vägen för bilarnas framfart på parkeringen. Lyckligtvis såg hon inte mig och glad för det är jag, gladare är nog räven bakom mitt öra. Fru Rotfrukt och jag träffades första gången för säg en tio år sen och vi har aldrig kunnat tåla varandra. Jag vet inte vad det är eller vad det beror på men vi har inte gillat varandra. Lite problematiskt var det eftersom fru Rotfrukt ingick/ingår? i stadens flatmaffia* och jag ett tag var tillsammans med maffialederskan. Å, dessa intriger inom flatmaffian, för resten! Jisses om jag kunde berätta om alla som varit med alla – särskilt alla som var Svenssontrogna**. Uj uj uj! Återkommer till detta i min kommande bok!

Jag var rätt risig inne på Tokerian. Yr, trött och matt. När vi kommit hem till Anna fick jag lägga mig ovanpå sängen. Orken var liksom bara slut. Anna for omkring och städade och packade upp varor och saker och tvättade och jag bara låg som en padda. Försökte läsa – och lyckades läsa ut Vårlik samt börja på Roger Moores bok om sig själv som jag lånade av Jerry i onsdags. Men jag slumrade till då och då, så till sist fick jag ge upp och bara ligga och blunda. Orkade i vart fall komma upp och äta lite tunna kalkonskivor med paprika, mimosasallad och baguett. Anna serverade två halvor av egen odlad tomat – den var så söt och god!

Sen fick jag lägga mig igen, jag orkade inte sitta upp ens. Vid 18.30-tiden åkte vi och hämtade barnatrion O. Jag passade på att fråga Jerry om han kunde tänka sig att låna min bil ifall jag blir inlagd i morgon. Bilen kan ju liksom inte stå på sjukhusparkeringen och ticka pengar. Det skulle han göra, sa han. Och självklart får han använda bilen de dagar jag blir på sjukhus. OM jag nu blir kvar. (Det vill jag ju inte, MEN…) Så skjutsade jag hem Anna och barnen och fortsatte sen vidare hem till mig.

Kvällshimmel i augusti från min balle***.

                                                                                                                                                          På vägen hem fick jag ett mess från den kära, omtänksamma fru Hatt som ville veta hur jag mådde. Vilka fantastiska vänner jag har som både bryr sig och ställer upp och hjälper – utan att jag behöver betala för deras vänskap! Så har det nämligen varit rätt mycket förut och så är det ganska mycket för min mamma just nu. Och TROTS alla pengar som byter ägare så vänder sig folk om och hugger både mamma och mig i ryggen…

Jag har packat en väska i kväll. En väska som jag antingen tar med mig upp på sjukhuset eller till Anna. För tanken och förhoppningen är att jag åker ut till henne efter ultraljudsundersökningen i morgon. Anna jobbar nämligen kväll och nån måste ta hand om Elias. Tyvärr blir det många kvällar jobb för Anna den här veckan och helgen som kommer och TYVÄRR får kidsen då dras med Tofflan och hennes ”kunde-ha-varit-bättre-matlagning”…

Har också vattnat krukväxterna så att de ska klara sig i några dar samt säkerhetskopierat filer och bilder. Det finns mycket på mina datorer som jag är rädd om!

Nu har jag suttit på skrivbordsstolen i ungefär en timma och jag känner att jag inte orkar sitta här mer. Ska försöka lufsa över till favoritfåtöljen…

                                                                                                                                                  *flatmaffia är ett av mina flänga x:s uttryck, men i det här fallet stämmer det bra!
**Svenssontrogna = personer som ger ett intryck av att leva ett så kallat Svenssonliv och låtsas vara trogna mot den de är gifta med – men flirtar/har ihop det med första bästa så fort det serveras alkohol eller hålls en fest, gärna i kombination. Beter sig pinsamt och oärligt.
***balle = balkong

Read Full Post »